Helvetet

Nutida uppenbarelser talar om helvetet i minst två bemärkelser. För det första är det den tillfälliga vistelseplatsen i andevärlden för dem som var olydiga under jordelivet. I denna betydelse har helvetet ett slut. Andarna där får undervisning om evangeliet, och en tid efter sin omvändelse uppstår de till den härlighet som de är värdiga att nå. De som inte omvänder sig, men ändå inte är ”förtappelsens söner”, blir kvar i helvetet under hela tusenårsriket. Efter dessa tusen års plåga uppstår de till telestial härlighet (L&F 76:81–86; 88:100–101).

För det andra är det den slutliga vistelseplatsen för dem som inte blir återlösta genom Jesu Kristi försoning. I denna betydelse är helvetet bestående. Det är till för dem som ”förblir orena” (L&F 88:35, 102). Detta är den plats där Satan, hans änglar och förtappelsens söner – de som förnekat Sonen efter det att Fadern uppenbarat honom – ska vistas i evigheten (L&F 76:43–46).

I skrifterna kallas helvetet ibland det yttersta mörkret, dödsriket eller Gehenna.