Bibliotek
Lektion 105: Alma 59–63

Lektion 105

Alma 59–63

Inledning

Överbefälhavare Moroni gladde sig storligen över att Helaman hade lyckats återerövra några av de nephitiska städer som hade fallit i lamaniternas händer. Men när han fick veta att staden Nephihah hade erövrats av lamaniterna blev han vred på de styrande för att de hade försummat att skicka förstärkningar. Han skrev i ett brev till Pahoran, som var överdomare, att han sörjde över de rättfärdigas lidande och tillrättavisade Pahoran för att han inte stödde frihetens sak. Vad Moroni inte visste var att Pahoran hade flytt till Gideons land på grund av de nephitiska kungsmännens uppror. Pahoran blev inte stött över Moronis tillrättavisning utan gladde sig åt Moronis frihetskärlek. Herren styrkte nephiterna, och Moroni, Pahoran och folket besegrade gemensamt kungsmännen och lamaniterna. Efter flera års krig levde nephiterna i fred igen, och Helaman byggde upp kyrkan.

Lektionsförslag

Alma 59

Nephiterna förlorar ett fäste, och överbefälhavare Moroni sörjer på grund av folkets ogudaktighet

Skriv följande uttalande av president Ezra Taft Benson (ur The Teachings of Ezra Taft Benson [1988], s. 285):

”Det är bättre att förbereda och förebygga än att reparera och ångra” (president Ezra Taft Benson).

Du kanske citerade det här uttalandet i lektionen om Alma 49–51. Om du gjorde det, fundera då på att utelämna några ord när du skriver det på tavlan. Be eleverna att fylla i orden.

Be eleverna berätta om egna eller andras upplevelser då förberedelser har bidragit till att förebygga sorger och besvikelser.

Påminn eleverna om att de i tidigare lektioner studerade kapitlen om krig mellan nephiter och lamaniter. Be eleverna läsa Alma 59:5–11 tyst för sig själva och fundera på sambandet mellan uttalandet på tavlan och situationen som beskrivs i de här verserna.

  • Vad tycks ha gjort det möjligt för lamaniterna att erövra staden Nephihah? (Folkets ogudaktighet i staden.)

  • Vad hittade ni i de här verserna som har att göra med uttalandet som står på tavlan?

Gör eleverna uppmärksamma på följande ord i Alma 59:9 om eleverna inte själva nämner dem: ”Det var lättare att hindra staden från att falla i lamaniternas händer än att återerövra den från dem.” Du skulle kunna föreslå att eleverna markerar den här meningen i sina skrifter. För att hjälpa eleverna tänka på hur den här sanningen gäller för deras liv, ber du dem jämföra städerna i berättelsen med sig själva och de andliga strider de står inför. Ställ därefter en eller flera av följande frågor:

  • Hur kan vi tillämpa den här sanningen på vårt liv? (Hjälp eleverna förstå att det är lättare och bättre att förbli trofast än det är att återvända till tron efter att ha gått vilse.)

  • Varför är det lättare att förbli trofast i kyrkan än att återvända till kyrkan efter att ha varit mindre aktiv under en tid?

  • Varför är det lättare att bevara ett vittnesbörd än att återfå det efter att ha avfallit?

Be eleverna begrunda på vilka sätt motståndaren och hans anhängare kanske angriper dem. Uppmuntra dem att skriva i sina studieanteckningsböcker eller skriftdagböcker hur de ska förbereda sig på andliga strider.

Alma 60–62

Moroni beskyller med orätt Pahoran, som reagerar vänligt och respektfullt

Läs Alma 59:13 högt. Förvissa dig om att eleverna förstår att Moroni var vred därför att han trodde att de styrande var likgiltiga för folkets frihet. I sin vrede skrev han ett brev till Pahoran, som var överdomare i Zarahemla. Be några elever turas om att högt läsa ur Alma 60:6–11.

  • Vilka beskyllningar riktade Moroni mot Pahoran?

  • Vad var det för starka känslor som låg bakom Moronis beskyllningar?

Skriv följande skriftställehänvisning på tavlan: Alma 60:17–20, 23–24. Be eleverna läsa de här verserna tyst för sig själva. Uppmuntra dem att föreställa sig hur de skulle känna sig om de var Pahoran.

  • På vad sätt kan överbefälhavare Moronis ord ha varit sårande för Pahoran?

Be några elever turas om att högt läsa ur Alma 60:33–36. Be klassen följa med i texten och vara uppmärksam på vad överbefälhavare Moroni var beredd att göra om Pahoran inte uppfyllde hans begäran. Efter att eleverna berättat vad de fick veta, ber du dem urskilja ord eller uttryck i dessa verser som visar varför Moroni kom med en sådan begäran.

Be eleverna läsa Alma 61:1–5 tyst för sig själva och ta reda på varför Moroni inte hade fått förstärkningar.

  • Vad berättade Pahoran för Moroni?

  • Hur reagerar människor ofta när de med orätt blir beskyllda för något?

  • Har ni någonsin med orätt blivit beskyllda för något? Vad tyckte ni om beskyllningen och den som kom med den?

Be eleverna läsa Alma 61:9–10, 15–18 tyst för sig själva och vara uppmärksamma på allt som vittnar om Pahorans ädla karaktär. När eleverna har haft tillräckligt tid ber du några elever berätta vad de hittade i texten.

  • Vad lär vi oss av det sätt som Pahoran reagerade på Moronis beskyllningar? (Hjälp eleverna urskilja följande princip: Vi kan välja att inte ta illa vid oss över andras ord eller handlingar. Några andra sanningar som eleverna kanske urskiljer är att vi ska undvika att kritisera andra ovänligt och att när vi förenar oss med andra i rättfärdighet blir vi starkare i vår kamp mot ondskan. (Skriv gärna de här sanningarna på tavlan.)

  • Hur kan vi välja att inte ta illa vid oss?

Fundera på att fråga eleverna om de är villiga att berätta om tillfällen då de valde att inte ta illa vid sig när andra sade ovänliga eller osanna saker om dem. Fundera också på att berätta om en egen upplevelse. Vittna om hur viktigt det är att förlåta andra för deras ord eller gärningar mot oss. Uppmuntra eleverna att följa Pahorans exempel.

Be en elev läsa Alma 62:1 högt, och be klassen vara uppmärksam på hur Moroni kände sig när han fick Pahorans svar.

Förklara att även om överbefälhavare Moronis beskyllningar mot Pahoran visade sig felaktiga så undervisade han om sanna principer som vi kan använda i vårt liv. Be en elev läsa Alma 60:23 högt. Framhåll att Moronis ord om att ”det inre kärlet” måste renas är tillämpligt på alla som behöver omvända sig. Förklara att ett kärl är en behållare, till exempel en kopp. Smeta ner en kopp inuti och utanpå med lera eller dylikt (om möjligt en genomskinlig kopp). Fråga eleverna om de skulle vilja dricka ur koppen. Gör ren utsidan av koppen och fråga eleverna om de kan tänka sig att dricka ur den nu.

  • Om vi ser oss själva som kärl, vad kan det då innebära att rena det inre kärlet?

Läs följande uttalande av president Ezra Taft Benson:

”Vi måste först rena det inre kärlet (se Alma 60:23), börja med oss själva, därefter med våra familjer, och slutligen med kyrkan” (se ”Att rena oss själva”, Nordstjärnan, nr 6 1986, s. 3).

  • Varför är det viktigt att vi är rena både inuti (det som människor inte kan se) och utanpå (det som människor kan se)?

  • Varför är det viktigt att rena vårt livs inre kärl innan vi kan vara helt användbara i Herrens rike?

Sammanfatta Alma 62:1–38 genom att berätta att överbefälhavare Moroni tog med sig en del av sin här för att hjälpa Pahoran att störta kungsmännen i Zarahemla. Med en förenad här och med hjälp av andra nephiter återtog Moroni och Pahoran de återstående städerna som hade fallit i lamaniternas händer. De drev ut lamaniterna ur landet och upprättade fred bland folket.

  • Vad kan det finnas för svårigheter för enskilda och familjer efter ett långt krig?

Be eleverna läsa Alma 62:39–41 tyst för sig själva och ta reda på hur nephiterna hade påverkats av krigets prövningar.

När eleverna diskuterar den här frågan kommer de kanske med följande eller liknande svar:

Våra rättfärdiga böner kan ha en gynnsam inverkan på samhället.

I svåra tider ödmjukar sig några inför Gud medan däremot andra blir förhärdade.

  • Varför tror ni att några kommer Herren närmare när de ställs inför prövningar? Varför vänder sig några bort från Herren när de ställs inför prövningar? (Hjälp eleverna förstå att i svåra tider avgör våra val om vi ska komma Herren närmare eller inte.)

  • När ni har läst kapitlen i Mormons bok som handlar om krig, vad har de lärt er om att vara en Jesu Kristi lärjunge i tider då det råder krig eller förekommer stridigheter?

Alma 63

Många nephiter färdas till landet norrut

Sammanfatta Mormons ord i det här kapitlet genom att berätta att många nephiter utvandrade till landet norrut, till lands och sjöss. Shiblon anförtrodde de heliga uppteckningarna åt Helaman. Överbefälhavare Moroni dog, och hans son Moronihah anförde en här som slog tillbaka en nytt lamanitiskt angrepp.

Avsluta gärna lektionen med att berätta om någon som befann sig i en svår situation och valde att ha ett mjukt hjärta och större förtröstan på Gud. Fundera på att berätta om en egen upplevelse.

Återblick på Almas bok

Hjälp eleverna göra en återblick på Almas bok. Be dem tänka på vad de lärt sig i den här boken både i seminariet och i sina personliga skriftstudier. Vid behov uppmuntrar du dem att läsa några av kapitelingresserna i Almas bok för att hjälpa dem att komma ihåg vad de studerat. När de har haft tillräcklig tid på sig ber du flera elever att berätta om någonting i boken som gjort intryck på dem.

Kommentarer och bakgrundsinformation

Alma 61. Bemötande mot dem som kränker eller sårar oss

President James E. Faust i första presidentskapet berättade i ett tal en sann berättelse som illustrerar vikten av att inte hysa agg till dem som försöker kränka eller såra oss:

”Bland Pennsylvanias vackra kullar finns det en grupp fromma kristna som lever ett enkelt liv utan bilar, elektricitet och moderna maskiner. De arbetar hårt och lever ett stilla och fridfullt liv avskilt från världen. Deras livsmedel kommer till stor del från egna bondgårdar. Kvinnorna syr och stickar och väver sina kläder, som är enkla och anspråkslösa. De kallas amishfolket.

En 32-årig mjölkbilschaufför bodde med sin familj i amishsamhället Nickel Mines. Han var inte själv amish, men hans hämtningsrutt tog honom till många amishgårdar, där han blev bekant som den tystlåtne mjölkutköraren. I oktober förra året förlorade han plötsligt förståndet och behärskningen. I sitt plågade sinne gav han Gud skulden för sitt första barns död och för några ogrundade oförrätter. Han stormade in i amishskolan utan anledning, släppte pojkarna och de vuxna och band de tio flickorna. Han sköt flickorna, dödade fem av dem och sårade fem. Sedan tog han livet av sig.

Denna fruktansvärda våldshandling förorsakade stor smärta bland amishfolket men ingen vrede. De led men de hatade inte. De förlät genast. Tillsammans började de försöka hjälpa mjölkutkörarens lidande familj. När mjölkutkörarens familj samlades i hans hem dagen efter skottdramat kom en granne som var amish dit och kramade om gärningsmannens far och sade: ’Vi förlåter er’ [i Joan Kern, ”A Community Cries”, Lancaster New Era, 4 okt. 2006, s. A8]. Amishledare besökte mjölkutkörarens hustru och barn för att visa sitt deltagande, att de förlät dem, för att erbjuda dem hjälp och visa att de älskade dem. Omkring hälften av de sörjande vid mjölkutkörarens begravning var amish. Och de i sin tur bjöd in mjölkutkörarens familj till begravningsgudstjänsten för de flickor som hade dödats. En påfallande frid lade sig i amishsamhället när de lät sig stöttas av sin tro under krisen.

En invånare på orten sammanfattar vältaligt det som hände efter tragedin. Han säger: ’Vi talade alla samma språk, och inte bara engelska utan omtankens språk, gemenskapens språk och tjänandets språk. Ja, och förlåtelsens språk’ [i Helen Colwell Adams, ”After That Tragic Day, a Deeper Respect among English, Amish?” Sunday News, 15 okt. 2006, s. A1]. Det var ett häpnadsväckande uttryck för deras absoluta tro på Herrens lära i bergspredikan: ’Älska era ovänner och be för dem som förföljer er’ [Matt. 5:44].

Familjen till mjölkutköraren som dödade de fem flickorna lät offentliggöra följande uttalande:

’Till våra amishvänner, grannar och ortsbefolkningen:

Vår familj vill att ni alla ska veta att vi är överväldigade av den förlåtelse, välvilja och barmhärtighet som ni har låtit oss få del av. Er kärlek till vår familj har hjälpt till att ge den läkedom som vi så förtvivlat väl behöver. De böner, blommor, kort och gåvor ni har skänkt oss har rört våra hjärtan på ett sätt som inte går att beskriva med ord. Er medkänsla har nått bortom vår familj, bortom vårt samhälle och håller på att förändra vår värld. Det tackar vi er uppriktigt för.

Ni ska veta att våra hjärtan har krossats av allt det som hände. Vi sörjer med våra amishgrannar som vi älskar och fortsätter att älska. Vi vet att en svår tid ligger framför alla de familjer som har förlorat sina kära anhöriga, så vi kommer att fortsätta sätta vårt hopp och vår tillit till den Gud som skänker all tröst när vi nu försöker bygga upp vårt liv på nytt.’ [”Amish Shooting Victims”, www.800padutch.com/amishvictims.shtml.]

Hur var det möjligt för hela amishfolket att visa en sådan förlåtelse? Det var tack vare deras tro på Gud och tillit till hans ord, som är en del av deras inre varelse. De betraktar sig själva som Kristi lärjungar och vill följa hans exempel.

När tragedin blev allmänt känd skickade många personer pengar till amishfolket till vårdkostnaderna för de fem överlevande flickorna och till begravningskostnaderna för de fem som hade dödats. Ett ytterligare bevis på amishfolkets lärjungeskap var att de beslutade sig för att ge en del av pengarna till mjölkutkörarens änka och hennes tre barn, eftersom de också var offer för denna fruktansvärda tragedi” (”Förlåtelsens helande kraft”, Liahona, maj 2007, s. 67–68).

Alma 62:41. Vår reaktion på olyckor och motgångar

President Boyd K. Packer i de tolv apostlarnas kvorum sade i fråga om Alma 62:39–41:

”En och samma prövning i orostider kan ha motsatt verkan på personer. …

Säkerligen känner ni människor vars liv varit fyllda av olyckor och motgångar och som mognat och styrkts och förädlats av dessa, medan andra efter att ha utsatts för samma prövning fått blåsor, blivit bittra och olyckliga” (se ”Livets gåta”, Nordstjärnan, apr. 1984, s. 31).

Äldste Dallin H. Oaks i de tolv apostlarnas kvorum har sagt att vår reaktion på olyckor och motgångar är ett val:

”Förvisso är inte dessa stora motgångar utan eviga syften eller verkningar. De kan vända våra hjärtan till Gud. … Trots att motgångar ger oss svårigheter i livet kan de också vara medel till att leda män och kvinnor till eviga välsignelser.

Stora olyckor som naturkatastrofer och krig tycks ingå i den jordiska tillvaron. Vi kan inte helt förhindra dem, men vi kan bestämma oss för hur vi ska reagera på dem. Krigets och det militäras påfrestningar, som för vissa har inneburit andlig undergång, har för andra inneburit ett andligt uppvaknande. Mormons bok beskriver skillnaden:

’Men se, på grund av det mycket långa kriget mellan nephiterna och lamaniterna hade många blivit förhärdade, och många hade veknat till följd av sina lidanden så att de ödmjukade sig inför Gud, ja, i djupaste ödmjukhet’ (Alma 62:41).

Jag läste om en liknande kontrast efter att en förödande orkan hade förstört tusentals hem i Florida för en del år sedan. I en nyhetsrapport citerades två personer som varit med om samma tragedi och blivit välsignade på samma sätt: båda deras hem hade blivit totalförstörda, men i båda fallen hade familjemedlemmarna varken omkommit eller skadats. Den ena sade att tragedin hade förstört hans tro. Hur, frågade han sig, kunde Gud tillåta detta att ske? Den andre sade att upplevelsen hade stärkt hans tro. Gud hade varit god mot honom, sade han. Även om familjens hem och ägodelar hade gått tillspillo hade deras liv räddats och de kunde bygga upp hemmet på nytt. I det ena fallet var glaset halvtomt. I det andra fallet var glaset halvfullt. Handlingsfrihetens gåva gör det möjligt för var och en av oss att välja hur vi ska reagera när vi drabbas av olyckor och motgångar” (”Adversity”, Ensign, juli 1998, s. 7–8).

Alma 63:4–10. Hagoth och hans efterkommande

Sista dagars heliga profeter har sagt att Hagoths folk bosatte sig på de öar som i vår tid utgör Nya Zeeland.

Till heliga i Nya Zeeland sade president Joseph F. Smith: ”Ni bröder och systrar från Nya Zeeland, jag vill att ni ska veta att ni härstammar från Hagoths folk” (citerad av Spencer W. Kimball i Joseph Fielding McConkie och Robert L. Millet, Doctrinal Commentary on the Book of Mormon, del 3 [1991], s. 329).

I invigningsbönen för templet i Hamilton i Nya Zeeland, sade president David O. McKay: ”Vi uttrycker tacksamhet för att du till dessa bördiga öar vägledde ättlingar till fader Lehi och gav dem framgång” (”Dedicatory Prayer Delivered by Pres. McKay at New Zealand Temple”, Church News, 10 maj 1958, s. 2).

President Spencer W. Kimball sade: ”Det är rimligt att anta att Hagoth och de som åtföljde honom befann sig omkring nitton århundraden på öarna, från omkring 55 f.Kr. till 1854 då evangeliet började nå dem. De hade förlorat alla tydliga och dyrbara stycken som Frälsaren fört till jorden, eftersom de troligen var på öarna när Kristus föddes i Jerusalem” (Temple View Area Conference Report, 3 feb. 1976, s. 3; citerad i Joseph Fielding McConkie och Robert L. Millet, Doctrinal Commentary on the Book of Mormon, del 3, s. 329).