Lektion 94

Alma 37

Inledning

Alma fortsatte att ge sin son Helaman råd och anvisningar och anförtrodde de heliga uppteckningarna åt honom. Han påminde Helaman om att skrifterna redan hade varit medlet att föra tusentals lamaniter till Herren, och han profeterade att Herren hade stora avsikter med uppteckningarna i framtiden. Alma instruerade sin son och sade vad han skulle undervisa folket om. Han jämförde Kristi ord med Liahona och betonade för Helaman hur viktigt det är att söka vägledning i dem.

Obs: I den här lektionen får tre elever tillfälle att undervisa klassen. Ge dem kopior av avsnitten de ska undervisa om några dagar i förväg så att de får möjlighet att förbereda sig. Du kan också välja att själv undervisa om de här avsnitten.

Lektionsförslag

Alma 37

Alma anförtror uppteckningarna åt Helaman, uppmanar honom att hålla buden och påminner honom om att Liahona fungerade i enlighet med människornas tro

Skriv följande på tavlan:

Small and Simple

Be eleverna nämna några små och enkla medel som gjort stor verkan i deras liv. Be dem gärna berätta varför.

Berätta att i Alma 37 ger Alma sin son Helaman råd och anvisningar och bereder honom på att ta över ansvaret för de heliga uppteckningarna. Alma undervisade honom om att små och enkla medel spelar en viktig roll i Herrens verk. Be en elev läsa Alma 37:6–7 högt.

Vad lär vi oss i de här verserna om värdet av ”små och enkla medel”? (Även om eleverna kanske formulerar sina svar på olika sätt, bör deras svar uttrycka att Herren använder sig av små och enkla medel för att genomföra sina eviga avsikter.)

Be eleverna läsa Alma 37:1–5 tyst för sig själva och leta efter exempel på små och enkla medel som kan göra stor verkan i personers liv (de heliga uppteckningarna eller skrifterna). Efter att eleverna berättat om exemplen de hittat skriver du ordet skrifterna på tavlan under Små och enkla medel.

Be eleverna utforska Alma 37:8–10 och ta reda på hur människorna i Mormons bok påverkades av skrifterna. Skriv gärna elevernas iakttagelser på tavlan under STOR VERKAN.

• På vilka sätt har skrifterna gjort stor verkan i ert liv?

Sammanfatta Alma 37:11–32 genom att berätta att Alma undervisade Helaman om att Herren skulle visa sin makt genom Mormons boks framkomst. Han uppmanade Helaman att hålla Guds bud och noggrant föra och bevara uppteckningarna. Han instruerade honom också att använda uppteckningarna när han undervisade folket men undvika att avslöja alla detaljer om jarediternas ogudaktighet och undergång.

Be eleverna läsa Alma 37:13–16 tyst för sig själva och leta efter principer som Alma undervisade Helaman om då han anförtrodde uppteckningarna åt honom. (Eleverna kanske föreslår flera olika principer, men förvissa dig om att de förstår att om vi håller Herrens bud så hjälper han oss att fullgöra våra plikter. Fråga gärna eleverna efter sambandet mellan den här principen och tanken att små och enkla medel kan göra stor verkan.)

Resten av lektionen är avsedd att hållas av tre elever. Om det är en stor klass, ber du eleverna att gå till tre olika delar av rummet. Dela upp klassen i tre grupper. Be varje grupp att ta med sig skrifterna, studieanteckningsböcker eller skriftdagböcker och pennor och samlas kring en av eleverna som ska undervisa. Efter att eleven hållit sin lektion låter du grupperna rotera. Om det är en liten klass, kan eleverna som ska undervisa turas om att hålla sin lektion för hela klassen. I båda fallen bör eleven som undervisar hålla sig till cirka sju minuter när han eller hon håller lektionen och leder diskussionen.

Lärare 1 – Alma 37:33–34

Be dina klasskamrater tänka på en lokal ledare i kyrkan eller en generalauktoritet som lärt dem något som gjort stor skillnad i deras liv. Be några elever berätta vad den här ledaren lärde dem och hur det påverkade dem. Du skulle också kunna berätta om ett exempel ur ditt eget liv.

Be två elever turas om att läsa högt ur Alma 37:33–34. Be resten av klassen följa med i texten och vara uppmärksam på vad Alma rådde Helaman att undervisa folket om. Du skulle kunna föreslå att de markerar uttrycken ”predika för dem” och ”lär dem”. Skriv Kyrkans ledares undervisning på tavlan eller på ett papper. När eleverna har läst de här verserna ber du dem berätta vad de har hittat. Skriv deras svar under Kyrkans ledares undervisning. Ställ följande frågor:

• Hur skulle undervisning om de här sakerna kunna vara till särskilt stor hjälp för oss i dag? Varför då?

Be dina klasskamrater titta på de sista orden i Alma 37:34 och upptäcka vad vi får för välsignelse när vi gör det som kyrkans ledare undervisar om. Skriv följande princip på tavlan: När vi gör det som kyrkans ledare undervisar oss om finner vi ro för våra själar. Fråga dem vad de tror det innebär att ”finna ro för sina själar”. (I svaren kan ingå att bli fri från syndens följder, att få uppleva Andens frid och att bli välsignad med kraft att uthärda och övervinna svårigheter.)

Bär vittnesbörd om hur den här principen har visat sig vara sann i ditt liv. Om tiden medger, ber du andra bära vittnesbörd om den här principen.

Lärare 2 – Alma 37:35–37

Berätta för dina klasskamrater att de som planterar träd ofta binder fast plantan vid en käpp, som de tar bort när trädet vuxit till sig. Fråga dem varför de tror att man gör det. Läs därefter följande berättelse om ett träd som president Gordon B. Hinckley planterade i sin trädgård:

President Gordon B. Hinckley

President Gordon B. Hinckley planterade ett ungt träd bredvid huset kort efter att han hade gift sig. Han ägnade föga uppmärksamhet åt trädet under de följande åren. En dag märkte han att trädet var deformerat och lutade mot väster. Han försökte räta upp trädet med muskelkraft men stammen var för kraftig. Han använde block och talja men utan framgång. Till slut sågade han av den tunga grenen på västsidan, vilket efterlämnade ett fult ärr. Han sade senare om trädet:

”Drygt ett halvt århundrade har gått sedan jag planterade trädet … Häromdagen tittade jag på trädet igen. Det är stort. Det har bättre form. Det är en stor tillgång för huset. Men vilken allvarlig chock jag utsatte trädet för när det var ungt, och hur brutalt behandlade jag det inte när jag försökte räta på det.

När det planterades hade ett snöre kunnat hålla det på plats mot vindstyrkan. Jag kunde och borde ha knutit det snöret, med minimal ansträngning. Men det gjorde jag inte, och trädet böjde sig för de krafter det utsattes för” (se ”Vänj den unge vid den väg han bör vandra”, Nordstjärnan, jan. 1994, s. 56).

Be eleverna läsa Almas råd till Helaman i Alma 37:35. Be dem tänka på sambandet med president Hinckleys erfarenhet med trädet.

Alma 37:35 är ett nyckelskriftställe. Hjälp gärna eleverna att lära sig det här skriftstället genom att be dem att göra uppgiften i slutet av dagens lektion.

Be eleverna sammanfatta Alma 37:35 med egna ord. (Deras sammanfattning bör uttrycka att vi bör lära oss i vår ungdom att hålla Guds bud.) Be dem också besvara följande frågor skriftligt. (Skriv gärna frågorna på tavlan eller läs dem långsamt så att eleverna kan skriva ner dem.)

• Vad tror ni det gör för skillnad i någons liv om han eller hon lär sig att hålla Guds bud i sin ungdom?

• Kan ni komma på några personer som blivit rikt välsignade i livet därför att de lärde sig att hålla Guds bud i sin ungdom? Skriv om på vad sätt de blev välsignade.

Be några elever berätta vad de skrev. Be därefter en elev läsa Alma 37:36–37 högt. Be resten av klassen följa med i texten och vara uppmärksam på råd som hjälper dem att hålla buden medan de är unga.

• Om ni följer det här rådet dagligen, hur kan det hjälpa er att hålla buden?

• På vad sätt försöker ni sätta Herren främst i era tankar, ord, handlingar och känslor? (Uppmuntra eleverna att tänka på hur de skulle kunna förbättra sig.)

Berätta att detta att du har rådgjort med Herren har hjälpt dig att hålla buden. Uppmuntra dina klasskamrater att rådgöra med Herren i allt vad de gör.

Lärare 3 – Alma 37:38–45

Liahona

Visa bilden Liahona (62041 180; Evangeliebilder [2009], nr 68). Påminn dina klasskamrater om kompassen som Herren använde för att hjälpa Lehis familj att färdas till det utlovade landet. I Alma 37:38 får vi veta att kompassen kallades Liahona. Tala om att Alma berättade om Liahona för att undervisa Helaman om en viktig princip om hur Herren vägleder sina barn.

Berätta för dina klasskamrater att du kommer ställa frågor till dem och sedan be dem turas om att läsa några verser högt medan alla andra är uppmärksamma på svaren. Be dem besvara varje fråga efter att dithörande skriftställe har lästs.

• Hur fungerade Liahona? (Se Alma 37:38–40.)

• Varför slutade ibland Liahona fungera? (Se Alma 37:41–42.)

• Hur skulle vi kunna likna Liahona vid Kristi ord? (Se Alma 37:43–45.)

Du kan behöva förklara att orden skuggbild och symbolik i de här verserna syftar på ”en person, händelse eller ritual som har likheter med en viktigare person, händelse eller ritual som följer … Sann symbolik innehåller påfallande likheter, vittnar om gudomligt förordnande och förebådar framtida händelser” (Joseph Fielding McConkie, Gospel Symbolism [1985], 274). Valet att följa eller inte följa Liahonas vägledning är som valet att följa eller inte följa den vägledning vi får genom Kristi ord.

• Var finner vi Kristi ord? (I svaren kan ingå: i skrifterna, de nutida profeternas ord, patriarkaliska välsignelser och den Helige Andens maningar.)

Be dina klasskamrater sammanfatta Almas ord i Alma 37:38–45, särskilt vers 44–45. Diskussionen bör innefatta följande sanning: Om vi följer Jesu Kristi ord, visar de oss vägen så att vi kan få evigt liv.

Berätta hur Kristi ord har påverkat dig i andligt avseende och hur de hjälper dig att gå framåt mot evigt liv. Du skulle kunna föreslå att eleverna funderar på att få en patriarkalisk välsignelse, om de inte redan har fått en, och läser den regelbundet och under bön.

Anmärkning till läraren: Tacka eleverna efter att de har hållit sin del av lektionen. Om tiden medger kan du ge några elever möjlighet att vittna om en av principerna de lärde sig i dag. Du skulle också kunna vittna om dessa principer. Avsluta med att be klassen följa med i texten när du läser Alma 37:46–47 högt.

Nyckelskriftställe – Alma 37:35

Obs: Följande hemuppgift förbereder eleverna på den första delen av nästa lektion (Alma 38). Förklara uppgiften för eleverna och tala om att du kommer att följa upp den med att be dem berätta nästa gång ni träffas.

Framhåll att Alma 37:35 är ett nyckelskriftställe. Du skulle kunna uppmuntra eleverna att markera det här skriftstället på ett sådant sätt att de hittar det lätt. Be dem lära sig skriftstället utantill i kväll och läsa upp det ur minnet för en förälder eller någon annan vuxen som de har förtroende för. (De skulle också kunna läsa det tillsammans med en vuxen.) Uppmuntra dem att ställa följande frågor till dem. (Be gärna eleverna att skriva de här frågorna på ett papper och ta med sig det hem.)

På vad sätt har det hjälpt dig att du håller Guds bud?

Har du något råd till mig som kunde hjälpa mig att vara visare i min ungdom?

Tala om för eleverna att du kommer att be dem berätta om svaren de fick nästa gång ni träffas.

Kommentarer och bakgrundsinformation

Alma 37:6–7. Små och enkla medel

President Gordon B. Hinckley åskådliggjorde detta att små och enkla medel kan göra stor skillnad genom att berätta följande:

”För många år sedan arbetade jag på järnvägens centralkontor i Denver. Mitt uppdrag var att ta hand om persontrafiken med slutstation där. Det var på den tiden då alla åkte tåg. En morgon fick jag ett telefonsamtal från en kollega i Newark, New Jersey. Han sade: ’Tåg nummer så och så har anlänt, men resgodsvagnen saknas. Någonstans har 300 passagerare förlorat sitt bagage och de är arga.’

Jag började genast arbeta på att ta reda på vart vagnen hade tagit vägen. Jag fann att den lastats och satts på rätt spår i Oakland i Kalifornien. Den hade anlänt till järnvägsstationen i Salt Lake City, fortsatt till Denver, ner till Pueblo, växlats in på ett annat spår och gått till S:t Louis. Där skulle den växlas in på ett annat spår mot Newark, New Jersey. Men en vårdslös tågväxlare på bangården i S:t Louis flyttade en liten bit stål 7,5 cm – och kopplade bort vagnen. Vi upptäckte att resgodsvagnen som hörde hemma i Newark i stället befann sig i New Orleans i Louisiana – 240 mil från bestämmelseorten. Endast en 7,5 cm lång rörelse av en slarvig anställd på bangården i S:t Louis hade satt resgodsvagnen på fel spår och avståndet från den rätta destinationen hade ökat dramatiskt. Så är det också med vårt liv. I stället för att följa en stadig kurs, dras vi mot ett annat mål på grund av någon felaktig uppfattning. Förskjutningen bort från vår bestämmelseort kan vara hur liten som helst, men om vi fortsätter blir den lilla förskjutningen till ett stort svalg och vi har hamnat långt bort från den plats dit vi ville komma.

Har ni någonsin betraktat de stora grindar som brukar finnas på bondgårdar? När den öppnas gör den ett långt svep utåt. Fastän rörelsen är mycket liten vid gångjärnen, är den desto större längst ut. Det är de små gångjärnen på vilka livet svänger som är så avgörande i vårt liv, mina kära unga vänner” (”En profets råd till och förbön för ungdomar”, Liahona, apr. 2001, s. 34–35).

Alma 37:35. ”Lär dig i din ungdom att hålla Guds bud”

Äldste L. Tom Perry i de tolv apostlarnas kvorum berättade berättelsen om Creed Haymond, en man som i sin ungdom hade lärt sig att hålla Guds bud:

”Creed Haymond [var] en ung mormon som sökte och blev antagen till University of Pennsylvania. Han var en friidrottsman som var känd för sin snabbhet, och på grund av sitt uppförande och sin sportsmannaanda valdes han till kapten för löparlaget.

Den årliga friidrottstävlingen som anordnades av Intercollegiate Association of Amateur Athletes of America hölls i Harvard Stadium i slutet av maj 1919. Till Cambridge kom de bästa idrottsmännen från universitet och högskolor – totalt 1 700. Under försöksheaten hade sjutton löpare från Penn (University of Pennsylvania) kvalificerat sig. Från Cornell (Cornell University), deras mest fruktade rival det året, hade bara tio kvalificerat sig. Penn-laget hade chansen att vinna mästerskapstiteln. De fem första platserna gav poäng – fem för första, fyra för andra, tre för tredje, två för fjärde och en för femte. Naturligtvis hade det lag där flest löpare gått vidare största chansen att vinna tävlingen.

Penns tränare var på gott humör kvällen före tävlingen. Han gick runt och talade med lagmedlemmarna innan han gick till sängs. Han kom in i Creeds rum och sade: ’Creed! Om vi gör vårt bästa i morgon tar vi lätt hem det hela.’

Tränaren tvekade. ’Creed! Jag ger pojkarna lite vin att dricka i kväll. Jag vill att du tar lite också – bara lite förstås.’

’Det gör jag inte.’

’Men, Creed, jag vill inte att du ska dricka dig full. Jag vet vad ni mormoner tror. Jag ger er det som stärkande medicin, så att ni kan göra ert bästa i morgon.’

’Jag klarar mig utan det. Jag kan inte dricka det.’

Tränaren svarade: ’Kom ihåg, Creed, att du är lagkapten och vår främste poängplockare. Fjorton tusen studenter väntar sig att just du ska vinna tävlingen. Om du sviker oss, förlorar vi. Jag borde väl veta vad som är bäst för dig.’

Creed visste att andra tränare tänkte att lite vin var bra för idrottarna när muskler och nerver var på helspänn. Han visste också att det tränaren bad honom att göra var tvärtemot allt han fått lära sig från sin tidigaste barndom. Han såg tränaren i ögonen och sade: ’Jag dricker inget.’

Tränaren svarade: ’Du är en konstig prick, Creed. Du dricker inte te från träningsbordet. Du har dina idéer, Du har dina idéer, men du får göra som du vill.’

Sedan gick han. Lagkaptenen var djupt oroad. Tänk om han nästa dag gjorde dåligt ifrån sig. Vad skulle han då säga till tränaren? Han skulle tävla mot världens snabbaste män. Endast en topprestation från hans sida skulle duga. På grund av hans envishet kanske Penn förlorade tävlingen. Hans lagkamrater gjorde som de blev tillsagda. De trodde på sin tränare. Vad hade han för rätt att gå emot tränaren? Det fanns bara ett skäl. Han hade hela sitt liv fått lära sig att lyda visdomsordet.

Det var en svår stund i den unge mannens liv. Med all den inre styrka han kunde uppamma knäböjde han och bad innerligt Herren att ge honom ett vittnesbörd om källan till denna uppenbarelse som han trott på och levt efter. Sedan gick han till sängs och sov gott.

Morgonen därpå kom tränaren in i hans rum och frågade: ’Hur mår du, Creed?’

’Bra’, svarade lagkaptenen glatt.

’Alla de andra mår dåligt. Jag vet inte vad det är för fel på dem’, sade tränaren allvarligt.

’Det kanske beror på den stärkande medicinen du gav dem.’

’Kanske det’, svarade tränaren.

Klockan två fanns 20 000 åskådare på plats och väntade att tävlingen skulle börja. Under tävlingens gång märktes det tydligt att det var något som var fel med det underbara Penn-laget. I lopp efter lopp gjorde Penn laget sämre ifrån sig än de brukade. Några var till och med för sjuka för att kunna delta.

100-yardsloppet och 200-yardsloppet var Creeds lopp. Penn-laget var helt beroende av att han vann dessa åt dem. Han skulle springa mot de fem snabbaste männen från olika college i Amerika. Då männen kom till starten på 100-yardsloppet och pistolskottet gick, sköt alla fart – det vill säga, alla utom en – Creed Haymond. Den som hade sprungit på andra banan i försöken – den som Creed nu sprang på – hade sparkat upp ett tre, fyra centimeter stort hål för tån bakom den punkt där Haymond satt foten. Man använde inte startblock på den tiden. På grund av den enorma kraft med vilken Creed sköt ifrån, gav det tunna jordstycket efter, och han halkade ner på knä bakom startlinjen.

Han reste sig upp och försökte ta igen den dåliga starten. Vid 60 yard låg han sist i loppet. Sedan tycktes han flyga förbi femte man, sedan fjärde, sedan tredje, sedan andre. Alldeles före målsnöret och med ett hjärta som värkte av kraftansträngningen sprang han allt fortare och forsade fram, förbi den som ledde och vann.

På grund av en arrangörsmiss blev inte semifinalen på 220 yard klar förrän nästan i slutet av hela tävlingen. Med samma otur som hade förföljt Penn laget hela dagen, hade Creed Haymond placerats i sista avgörande heatet på 220-yardsloppet. Fem minuter efter det att han vunnit det kallades han till start i finalen på samma sträcka, dagens sista lopp. En av de andra som hade löpt i ett tidigare heat sprang fram till honom. ’Säg till startern att du kräver att få vila innan du springer igen. Du har rätt till det enligt reglerna. Jag har knappt hämtat andan och jag sprang i heatet före dig.’

Creed gick flåsande till startern och bad om mer tid. Funktionären sade att han fick tio minuter. Men publiken ropade högljutt och krävde att finalloppet skulle börja. Med ett beklagande kallade funktionären männen till startlinjen. Under vanliga omständigheter skulle inte Creed ha oroat sig inför det här loppet. Han var förmodligen snabbast i världen på den sträckan, men han hade redan sprungit tre lopp den eftermiddagen – bland annat det oerhört spännande 100-yardsloppet.

Startern kallade de andfådda männen till startlinjen, höjde pistolen, och i ett rökmoln började loppet. Den här gången bokstavligen sköt Penns lagkapten i väg från startlinjen. Snabbt drog Creed ifrån och tog ledningen. Han sprang förbi fältet och spurtande bröt han målsnöret, åtta yard före närmaste man, och vann därmed det andra loppet – 220-yardsloppet.

Penn hade förlorat hela tävlingen men deras lagkapten hade förbluffat fansen med sina enastående lopp.

I slutet av denna ovanliga dag, då Creed Haymond gick till sängs, kom han plötsligt ihåg sin fråga kvällen innan angående gudomligheten i visdomsordet. Allt det som hänt passerade sedan revy för honom – hans lagkamrater hade druckit vin och misslyckats och han själv hade låtit bli. Den ljuva, enkla bekräftelsen från Anden kom till honom, visdomsordet är från Gud” (från Joseph J. Cannon, ”Speed and the Spirit”, Improvement Era, okt. 1928, s. 1001–1007)” (se ”Springa och icke bliva trötta”, Nordstjärnan, jan. 1997, s. 35–36).

Alma 37:38–46. Den Helige Anden är som en Liahona

Äldste David A. Bednar i de tolv apostlarnas kvorum jämförde Liahona med den Helige Anden:

”När vi strävar framåt längs livets stig får vi vägledning av den Helige Anden precis som Lehi vägleddes av Liahona …

Den Helige Anden fungerar i vårt liv på samma sätt som Liahona fungerade för Lehi och hans familj, i förhållande till vår tro, flit och uppmärksamhet …

Och den Helige Anden är för oss idag det sätt som vi kan få, ”med små och enkla medel” (Alma 37:6), en större insikt om Herrens vägar …

Herrens Ande kan vara vår vägvisare och välsigna oss med vägledning, undervisning och andligt skydd under vår jordiska resa. Vi inbjuder den Helige Anden till vårt liv genom meningsfulla böner, både som enskilda och familj, när vi mättar oss med Kristi ord, genom flitig och fullständig lydnad, genom trofasthet och när vi hedrar våra förbund, samt genom dygd, ödmjukhet och tjänande. Och vi bör ständigt undvika allt som är omoraliskt, grovt, rått, syndigt eller ondskefullt och som gör att vi drar oss undan den Helige Anden.

Vi inbjuder också den Helige Andens ständiga sällskap när vi värdigt tar del av sakramentet varje sabbatsdag” (se ”Att vi alltid må hava hans Ande hos oss”, Liahona, maj 2006, s. 30–31).