I september 1830 kallade Herren Thomas B. Marsh att predika evangeliet och hjälpa till med att upprätta kyrkan. Den här kallelsen, som står i Läran och förbunden 31, innehöll även löften och råd till vägledning för Thomas personliga liv och för hans mission. I oktober 1830 tog Joseph Smith emot den uppenbarelse som nu finns i Läran och förbunden 32, i vilken Herren kallade Parley P. Pratt och Ziba Peterson att förena sig med Oliver Cowdery och Peter Whitmer den yngre på en mission till lamaniterna i västra Missouri. Herren lovade att vara med de här männen i deras missionsarbete.
Herren kallar Thomas B. Marsh att predika evangeliet och hjälpa till med att upprätta kyrkan
Be eleverna tänka på sina familjemedlemmar och de känslor de har för dem. Du kan visa en bild av din familj och kortfattat beskriva din kärlek till dem. Be eleverna fundera över om det finns någon i deras familj som inte är medlem i kyrkan eller som för närvarande inte lever enligt sina förbund med Herren. Du kan också uppmana eleverna att begrunda det hopp de hyser för sådana familjemedlemmar.
Förklara att Herren i Läran och förbunden 31 vände sig till en nyomvänd vid namn Thomas B. Marsh och talade till honom om hans familj.
För att hjälpa klassen förstå bakgrunden till det här kapitlet, ber du en elev läsa upp följande beskrivning av hur Thomas B. Marsh blev medlem i kyrkan.
När Thomas B. Marsh bodde i Boston i Massachusetts år 1829, kom han fram till att ingen av de kyrkor han kände till överensstämde med Bibelns lärdomar. Han skrev: ”Jag kände att Guds Ande sa åt mig att ge mig av västerut.” Han reste ifrån sin hustru Elizabeth och deras unga familj för att söka efter sanningen. Efter en tre månader lång resa var Thomas på väg hem när han ”hörde om en gyllene bok som hittats av en yngling vid namn Joseph Smith”. Han begav sig till Palmyra i New York där han träffade Martin Harris. Tryckaren gav Thomas en korrektursida som innehöll de första 16 sidorna i Mormons bok. Thomas skrev senare: ”Efter att jag hade kommit hem … visade jag min hustru de 16 sidorna i Mormons bok … vilka tilltalade henne mycket och hon trodde att de var Guds verk.” Ungefär ett år senare, när Thomas och hans familj fått veta att kyrkan organiserats, flyttade de till Palmyra. Medan de bodde i det området döptes han nära Fayette och ordinerades till äldste av Oliver Cowdery i september 1830 (se Thomas B. Marsh, ”History of Thomas Baldwin Marsh”, Millennial Star, 11 juni 1864, s. 375).
Vad gjorde intryck på er i Thomas B. Marsh sökande efter sanningen?
Be en elev läsa upp Läran och förbunden 31:1–2 och be klassen titta efter ord som Herren använde för att uppmuntra Thomas efter hans dop.
Vilken uppmuntran gav Herren Thomas i de här verserna?
Vilket löfte gav Herren Thomas angående hans familj?
Vilken princip kan vi lära oss av Läran och förbunden 31:1–2 som kan hjälpa oss om vi har familjemedlemmar som inte är medlemmar i kyrkan eller inte trofast lever enligt sina förbund? (Även om eleverna kanske använder andra ord, bör de lyfta fram följande princip: Genom vår trofasthet kan våra familjemedlemmar bli välsignade så att de tror och förstår sanningen. Skriv den här principen på tavlan.)
Hur kan enskilda personer bli välsignade genom familjemedlemmars trofasthet? Vilka exempel på det har ni sett?
Be eleverna ögna igenom Läran och förbunden 31:3–4 och se vad Herren kallade Thomas B. Marsh att göra. Be dem berätta vad de hittar. Be sedan en elev läsa upp följande uttalande av president Gordon B. Hinckley om hur de som trofast tjänar som missionärer blir välsignade. (Dela gärna ut det här citatet till eleverna som ett bokmärke att ha i skrifterna.) Be klassen lyssna efter vilka som välsignas genom missionsverksamheten.
Bild
President Gordon B. Hinckley
”Ni kommer att välsigna deras liv som ni undervisar, och deras efterkommande. Ni kommer att välsigna ert eget liv. Ni kommer att bli till välsignelse för er familj, som stöder och ber för er” (se ”Om missioner, tempel och förvaltarskap”, Nordstjärnan, jan. 1996, s. 56).
Vilka blir välsignade genom missionsverksamhet?
Dela upp klassen i tre grupper. Be en elev läsa upp Läran och förbunden 31:5–8. Be en grupp titta efter hur de som Thomas B. Marsh skulle undervisa skulle bli välsignade. Be den andra gruppen titta efter hur Thomas skulle bli välsignad när han verkade som missionär. Be den tredje gruppen titta efter hur Thomas familj skulle bli välsignad medan han var borta från dem. När eleven läst färdigt ställer du följande frågor:
Hur skulle de som Thomas undervisade bli välsignade?
Hur skulle Thomas bli välsignad för sin missionsverksamhet?
Hur skulle hans familj bli välsignad?
Hur har någon annans missionsverksamhet varit till välsignelse för er eller för någon ni känner?
Du kan delge exempel på hur du har sett missionsverksamheten berika människors liv.
Jesus Kristus ger personliga råd till Thomas B. Marsh
Förklara att Läran och förbunden 31:9–13 innehåller råd som Herren gav för att hjälpa Thomas B. Marsh i hans personliga liv och som missionär. Före lektionen skriver du följande anvisningar på tavlan eller förbereder dem på ett utdelningsblad till eleverna:
Studera Läran och förbunden 31:9–12 och välj ut ett råd som du känner är viktigt för oss att följa i dag. Förbered dig på att besvara följande frågor:
Vilket specifikt råd valde du? Varför tycker du att det här rådet är viktigt för oss i dag?
Kan du nämna ett sätt att tillämpa det här rådet i våra liv?
Hur kan vi ha nytta av att följa det här rådet?
Låt eleverna arbeta i par. Be dem enskilt studera Läran och förbunden 31:9–12 och sedan besvara frågorna för sin partner.
När eleverna delat med sig av sina svar, ber du dem tyst läsa Läran och förbunden 31:13 och se vilken välsignelse Herren lovade Thomas B. Marsh om han var trofast. Be en elev komma fram till tavlan och skriva upp det här löftet i form av en princip, genom att använda orden om och så. Uppmana övriga klassen att hjälpa eleven om det behövs. Även om eleven kanske använder andra ord, bör följande princip vara tydlig: Om vi är trofasta intill änden, så är Herren med oss. Påpeka att den här sanningen gäller oss när vi försöker dela med oss av evangeliet till andra såväl som i andra situationer.
När har ni känt att Herren varit med er när ni försökt vara trofasta mot honom? (Ge eleverna tid att fundera på den här frågan innan de svarar. Berätta gärna om en egen upplevelse.)
Herren kallar Parley P. Pratt och Ziba Peterson att även de missionera för lamaniterna
Be eleverna titta på kartan i sina skrifter med titeln ”Kyrkans förflyttning västerut” (se kartor över kyrkans historia, karta 6). Alternativt kan du på en stor karta visa avståndet mellan New York och Missouri i USA.
Vart kallades Oliver Cowdery och Peter Whitmer den yngre att predika evangeliet? (Om eleverna inte minns, ber du dem slå upp Läran och förbunden 28:8–9; 30:5. De här missionärerna kallades att predika för lamaniterna på västra sidan om gränsen till Missouri. Hjälp eleverna hitta det här området på kartan.)
Be en elev läsa upp kapitelöverskriften till Läran och förbunden 32. Be klassen följa med och se vilken fråga en del äldster i kyrkan hade rörande den mission som Oliver Cowdery och Peter Whitmer den yngre kallades att utföra.
Vilken fråga hade en del äldster i kyrkan rörande missionsverksamheten bland lamaniterna? (De ville veta om fler missionärer kunde komma att kallas att undervisa lamaniterna.)
Be en elev läsa upp Läran och förbunden 32:1–3. Be klassen följa med och se vad Parley P. Pratt och Ziba Peterson kallades att göra och vad Herren lovade dem.
Vad kallades Parley och Ziba att göra?
Vad lovade Herren dem?
Påpeka gärna likheten mellan löftena som gavs i Läran och förbunden 32:3 och principen som står skriven på tavlan: Om vi är trofasta intill änden, så är Herren med oss.
Du kan förklara att under hösten 1830 och vintern 1830–1831, färdades den här lilla gruppen missionärer (till vilken en nyomvänd från Ohio vid namn Frederick G. Williams senare anslöt sig) nästan 240 mil från Fayette i New York till Independence i Missouri, en stor del av vägen till fots. Dessa fyra missionärer kom fram till Independence i mitten av januari 1831. Under en del av färden hade de uthärdat intensiv kyla, starka vindar och utmattning, och huvudsakligen levt på fruset majsbröd och rått fläsk. På vissa ställen var snön de gick genom närmare en meter djup. Trots de här svårigheterna hade missionärerna framgång med att sprida evangeliet bland de indianer som bodde i indianterritoriet nära Missouris västra gräns. De predikade också evangeliet i Mentor och Kirtland i Ohio, för en samling människor som sökte efter en återställelse av Nya testamentets kristendom. (Eleverna får lära sig mer om de här människorna och deras ledare Sidney Rigdon i sina studier av Läran och förbunden 35.) Herren uppfyllde sitt löfte att han skulle vara med de här missionärerna och att inget skulle få överhand över dem (se Kyrkans historia i tidernas fullbordan, 2 uppl. [Kyrkans utbildningsverksamhet, elevens studievägledning, 2002], s. 84–85).
Avsluta gärna lektionen med att vittna om de sanningar ni samtalat om i dag.
Uppenbarelsen i Läran och förbunden 31 är en av flera (se L&F 30–36) som Herren gav gällande missionsverksamheten från att han först uppenbarade principen att insamla sitt folk (se L&F 29:1–8) tills han först uppgav en specifik samlingsplats för dem (se L&F 37).
Alla människor som får kunskap om Jesu Kristi evangelium måste själva välja att ta emot det eller inte. Men vårt exempel på trofasthet kan påverka andra positivt. Herrens sätt och tidsplan för att uppfylla löften liknande dem han gav Thomas B. Marsh i Läran och förbunden 31:2, 5–8 motsvarar kanske inte alltid våra förhoppningar och förväntningar. Men följande redogörelse av president Thomas S. Monson om en upplevelse han hade som missionspresident i Kanada visar att Herren verkligen uppfyller sina löften till de trofasta:
Bild
President Thomas S. Monson
”En dag satt en nyanländ missionär inne på mitt kontor. Han var skärpt, stark, full av entusiasm och en önskan att tjäna, glad och tacksam för att han var missionär. Under vårt samtal sa jag: ’Jag kan tänka mig att din mamma och pappa stöder dig helhjärtat i ditt missionskall.’ Han sänkte huvudet och svarade: ’Nja, inte riktigt. Du förstår, president Monson, min pappa är inte medlem i kyrkan. Han tror inte som vi, så han kan inte helt och fullt förstå hur viktigt mitt uppdrag är.’ Utan att tveka och manad av en källa utanför mig själv, sa jag till honom: ’Om du ärligt och flitigt tjänar Gud genom att förkunna hans budskap så kommer din pappa att bli medlem i kyrkan innan din mission är över.’ Han tog ett fast tag i min hand, tårarna vällde upp i hans ögon och trillade nedför kinderna, och han sa: ’Att se min pappa ta emot sanningen skulle vara den största välsignelse jag någonsin kunde få.’
Den här unge mannen satt inte overksam och hoppades och önskade att löftet skulle infrias, utan följde Abraham Lincolns exempel, om vilken det har sagts att ’när han bad, bad han som om allt berodde på Gud, och sedan arbetade han som om allt berodde på honom’. Så tjänade denne unge man som missionär.
Vid varje missionskonferens sökte jag upp honom innan mötena började, och frågade: ’Hur går det med din pappa?’
Hans svar var alltid detsamma: ’Det har inte hänt något, president Monson, men jag vet att Herren kommer att uppfylla löftet han gav till mig genom dig som min missionspresident.” Dagarna blev till veckor och veckorna blev till månader, och slutligen, bara två veckor innan syster Monson och jag lämnade missionsfältet för att återvända hem, fick jag ett brev från den här missionärens pappa. Jag vill läsa upp det för er i dag.
’Käre broder Monson:
Jag vill tacka dig så mycket för att du tagit så väl hand om min son som nyligen slutförde sin mission i Kanada.
Han har varit en källa till inspiration för oss.
När min son påbörjade sin mission fick han löfte om att jag skulle bli medlem i kyrkan innan han kom hem. Det här löftet gavs, vad jag förstår, till honom av dig, utan att jag visste om det.
Det gläder mig att kunna berätta att jag döptes in i kyrkan en vecka innan han slutförde sin mission. …
Hans yngre bror döptes också nyligen och konfirmerades som medlem i kyrkan.
Jag skulle återigen vilja tacka dig för all den vänlighet och kärlek som min son fått ta emot av sina bröder på missionsfältet under de senaste två åren.
Med vänliga hälsningar,
en tacksam pappa.’
En ödmjuk bön i tro hade återigen blivit besvarad” (i Conference Report, apr. 1964, s. 131–132).
Thomas B. Marsh hade skaffat sig kunskap om medicinskt bruk av milda örter och kunde hjälpa människor med sin kunskap. Hans största kallelse var dock att hela själar. Det finns många uppteckningar om hur Thomas B. Marsh gav av sin tid för att hjälpa medlemmar i kyrkan lösa sina problem.
Även om den första missionsresan till lamaniterna inte var särskilt framgångsrik vad gällde att omvända indianer, hade den stor betydelse för kyrkans tidiga historia. President Joseph Fielding Smith förklarade:
Bild
President Joseph Fielding Smith
”Färden på drygt 240 mil, som till stor del gick genom vildmark och ofta i dåligt väder, tog ungefär fyra månader. Det var emellertid en mycket givande resa eftersom många tog emot evangeliet längs vägen, och stora grenar bildades i Kirtland och på andra platser, och många trofasta människor kom in i kyrkan. Det här var den första missionsresan väster om staten New York, och dess välgörande följder för kyrkan visade sig vara oräkneliga” (Church History and Modern Revelation, 2 vol. [1953], 1:150).
Uppenbarelsen i Läran och förbunden 32 vände sig till Parley P. Pratt och Ziba Peterson. Läs gärna upp följande historiska information för att hjälpa klassen lära sig mer om dessa två män:
Under sommaren 1830 reste Parley P. Pratt och hans hustru Thankful från sitt hem i Amherst i Ohio för att besöka släktingar i staten New York. Den Helige Anden manade Parley att stanna till i byn Newark i New York, nära Palmyra, där han fick kännedom om Mormons bok. Han skrev senare om hur han påverkades av boken:
Bild
Parley P. Pratt
”Jag läste hela dagen. Att äta var en börda, jag hade ingen längtan efter mat. Att sova var en börda när kvällen kom, för jag föredrog att läsa framför att sova.
När jag läste vilade Herrens ande över mig, och jag visste och förstod att boken var sann” (Autobiography of Parley P. Pratt, red. Parley P. Pratt [1938], s. 20).
Parley reste till Palmyra där han träffade och undervisades av Hyrum Smith. Strax därpå reste Hyrum och Parley till Fayette i New York för att träffa medlemmar i den växande grenen i kyrkan. Parley döptes och ordinerades till äldste av Oliver Cowdery i september 1830.
Vi vet inte så mycket om Ziba Petersons omvändelse. Det vi vet är att han döptes av Oliver Cowdery i april 1830 och ordinerades till äldste i juni samma år.
Följande redogörelse är ett exempel på hur Herren välsignade Parley P. Pratt när han fullgjorde sin mission:
Åtta mil väster om Kirtland arresterades Parley på ”orimliga grunder” och blev efter rättegång dömd till antingen fängelse eller böter (Autobiography of Parley P. Pratt, red. Parley P. Pratt [1938], s. 36). Eftersom han inte kunde betala tillbringade Parley natten inlåst i ett värdshus. Nästa morgon fick han ett kort besök av sina kamrater och vädjade till dem att fortsätta sin färd och lovade att han snart skulle hinna ikapp dem. Parley berättade: ”Efter att ha suttit en stund framför eldstaden under polismannens uppsikt, bad jag om att få gå ut. Jag gick ut på torget tillsammans med honom. Jag frågade: ’Herr Peabody, är ni duktig på att springa?’ ’Nej’, svarade han. ’Men min bulldogg är det och han har tränats att hjälpa mig i arbetet i flera år. Han kan få ner vilken man som helst på mitt kommando.’ ’Nåväl, herr Peabody, ni tvingade mig att gå med er en mil. Jag har gått två mil med er. Ni har givit mig ett tillfälle att predika och sjunga och ni har också givit mig bostad och frukost. Jag måste nu fortsätta min resa. Om ni är duktig på att springa kan ni följa med mig. Jag tackar för all er vänlighet. Adjö, min herre!’
Jag påbörjade så min färd medan han stod förvånad kvar, utan att kunna ta ett enda steg. … Han var så förvånad att han inte började jaga mig förrän jag hade fått ungefär 200 meters försprång. … Nu kom han ropande efter mig och skrek åt hunden att ta fast mig. Hunden, som var en av de största jag någonsin sett, kom allt närmare mig i all sin ilska. Polismannen, som fortsatte springa bakom honom, klappade händerna och skrek: ’Såja pojken, såja pojken! Ta fast honom! Se! Ta fast honom, säger jag! Ner med honom!’ och pekade i den riktning jag sprang. Hunden höll på att hinna ikapp mig, och då han skulle till att hoppa på mig slog mig tanken snabbt som blixten att jag skulle hjälpa polismannen med att skicka hunden, som nu var ursinnig, mot skogen lite längre fram. Jag pekade åt det hållet, klappade händerna och härmade polismannens rop. Hunden skyndade förbi mig med fördubblad hastighet mot skogen, eftersom både polismannen och jag skrek åt honom och sprang i samma riktning.”
När äldste Pratt undkommit både hunden och polismannen förenade han sig med sina kamrater via en alternativ färdväg. Parley fick senare veta att Simeon Carter, som han lämnat en Mormons bok hos, hade blivit medlem i kyrkan tillsammans med sextio andra i det området (se Autobiography of Parley P. Pratt, s. 38–39).