I februari 1846 började de heliga lämna Nauvoo och ta sig västerut tvärsöver Iowas territorium. Brigham Young fick uppenbarelsen som står i Läran och förbunden 136 i Winter Quarters i Nebraska i januari 1847. Den här lektionen handlar om Läran och förbunden 136:1–18 som innehåller Herrens råd till de heliga om att organisera sig och förbereda sig för den fortsatta resan västerut.
Lektionsförslag
Sista dagars heliga korsar Iowa och upprättar ett högkvarter i Winter Quarters
Bind för ögonen på en elev och led honom eller henne till ena änden av rummet. Flytta sedan runt några föremål i rummet, tillräckligt högljutt för att eleven ska höra att föremålen har flyttats. Be eleven med ögonbindeln att välja en klasskompis som kan ge muntliga anvisningar så att han eller hon kan ta sig till andra sidan rummet. När eleven har valt någon frågar du:
Varför valde du just den personen?
Hur påverkar vår tillit till någon hur noggrant vi följer deras instruktioner?
Be vägledaren ge instruktioner så att eleven med förbundna ögon kan gå tryggt till andra änden av rummet. Be de två eleverna att gå och sätta sig.
Be en elev läsa upp följande stycke om de heligas uttåg från Nauvoo. Be klassen lyssna efter hur man skulle kunna jämföra de heligas upplevelse med eleven som leddes genom klassrummet.
Under hotelser om våld från lokala pöbelhopar, började de heliga lämna Nauvoo i februari 1846, och tog sig västerut genom staten Iowa. ”Att lämna Nauvoo var en troshandling för de heliga. De gav sig av utan att veta exakt vart de var på väg eller när de skulle komma fram till en plats att bosätta sig på. De visste bara att de när som helst skulle bli utdrivna från Illinois av sina fiender och att deras ledare hade fått uppenbarelser om att de skulle söka en fristad någonstans i Klippiga bergen” (Kyrkans historia i tidernas fullbordan, 2 uppl. [Kyrkans utbildningsverksamhet, studievägledning, 2002], s. 309).
Hur liknar de heligas upplevelse av att lämna Nauvoo elevens upplevelse av att ledas genom klassrummet? (Båda var beroende av att någon de litade på kunde se och vägleda dem mot deras mål.)
Vad kan vi lära oss av de heligas upplevelse av att lämna Nauvoo? (Eleverna kanske använder andra ord, men de bör uttrycka följande princip: Vi utövar tro när vi följer kyrkans ledares råd och vägledning.)
Be en elev läsa upp följande berättelse om William Clayton. Be eleverna lyssna efter exempel på broder Claytons tro:
”William Clayton ombads att vara med i en av de första grupperna som lämnade Nauvoo, och han lämnade sin hustru, Diantha, med sina föräldrar, endast en månad innan hon födde sitt första barn. Hårda marscher på leriga vägar och övernattning i kalla tält slet på hans nerver samtidigt som han oroade sig för Dianthas hälsa. Två månader senare visste han fortfarande inte om förlossningen hade gått bra, men slutligen nåddes han av det glädjande beskedet att en ’välskapt tjockis till pojke’ hade fötts. När William nåddes av nyheten satte han sig nästan genast ner och skrev en sång som inte bara hade en särskild betydelse för honom själv, utan som skulle komma att bli en sång av inspiration och tacksamhet för kyrkans medlemmar generationer framöver. Sången hette ’Kom, kom Guds folk’” (Vår arvedel: Kortfattad historik över Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga [2004], s. 71).
Låt klassen sjunga de tre första verserna av ”Kom, kom Guds folk” (Psalmer, nr 19). (Eller kontakta en elev eller grupp av elever i förväg och be dem förbereda sig för att sjunga psalmens tre första verser.) Innan ni sjunger psalmen ber du eleverna titta eller lyssna efter ord som visar de heligas tro på Jesus Kristus och deras tillit till sina ledare.
När de tre första verserna har sjungits frågar du:
Hur illustrerar den här psalmen de heligas tro på Jesus Kristus och deras tillit till sina ledare?
Be en elev läsa upp följande berättelse om Orson och Catherine Spencer. Be klassen lyssna efter exempel på familjen Spencers tro och tillit.
”När [Catherine], som var skör och bräcklig, hade lämnat Nauvoo dignade hon snabbt under bördan av de ständigt ökande svårigheterna. Hennes bedrövade make skrev bedjande till hennes föräldrar och bad dem ta emot henne i sitt hem tills de heliga kunde finna en hemvist. Svaret löd: ’Låt henne avsäga sig sin förnedrande tro så kan hon komma tillbaka, men inte förrän då.’
När brevet lästes upp för henne bad hon sin make hämta Bibeln och slå upp Ruts bok och läsa det första kapitlet, vers 16 och 17: ’Tvinga mig inte att lämna dig och vända tillbaka från dig. Ty dit du går vill också jag gå, och där du stannar vill också jag stanna. Ditt folk är mitt folk och din Gud är min Gud’” (Memoirs of John R. Young: Utah Pioneer 1847 [1920], s. 17–18). Catherine Spencer dog kort därpå.
Låt klassen sjunga fjärde versen av “Kom, kom Guds folk”. Be dem tänka på sambandet mellan orden i den här versen och Catherine Spencer. När de har sjungit versen frågar du:
Vad finns det för samband mellan orden i den här versen och Catherine Spencer?
Be eleverna sätta som mål att utöva tro på Jesus Kristus och att bättre följa kyrkans ledares råd och vägledning.
Be eleverna slå upp karta 6 (”Kyrkans förflyttning västerut”) i delen med kartor över kyrkans historia i skrifterna, och hitta Nauvoo och Winter Quarters. Förklara att på grund av väldigt mycket regn och otillräckliga förnödenheter tog det fyra månader för de heliga som lämnade Nauvoo i februari 1846 att klara den 50 mil långa resan över Iowa. Gruppens takt saktades ner på grund av dessa omständigheter och på grund av att de gick miste om hjälpen från över 500 dugliga sista dagars heliga män. Dessa män, som kom att kallas mormonbataljonen, hade hörsammat president Brigham Youngs uppmaning att ta värvning i Förenta Staternas armé för att få pengar till att hjälpa fattiga familjer i kyrkan att färdas västerut. Denna uppoffring hjälpte på många sätt, men den lämnade även många familjer utan makar och fäder under en del av resan. På grund av att det gick så långsamt, bestämde kyrkans ledare sig för att inte fortsätta västerut till Klippiga bergen förrän våren 1847. De rådde de heliga att slå läger för vintern. Ett av de största nybyggena, Winter Quartets, låg på västra sidan av Missourifloden, i det som i dag är delstaten Nebraska.
Be en elev läsa upp följande beskrivning av Winter Quarters och de andra tillfälliga boplatserna:
Många av de heliga bodde i timmerhus och jordkulor av vide och lös jord. Många människor hade inte tillräckligt mycket skydd mot det kalla vädret. Sjukdomar som malaria, lunginflammation, tuberkulos, kolera och skörbjugg ledde till stort lidande och död. Över 700 personer hade dött vid slutet av den första vintern. (Se Vår arvedel, s. 71–72; Kyrkans historia i tidernas fullbordan, s. 319–321.)
Om ni hade varit med de heliga i Winter Quarters, hur skulle ni ha känt när ni insåg att ni fortfarande behövde färdas hundratals kilometer?
Herren råder de heliga att organisera sig och förbereda sig för den fortsatta färden västerut
Be eleverna skumma igenom kapitelöverskriften till Läran och förbunden 136 och se var uppenbarelsen gavs och vem som tog emot den. Be dem berätta vad de får veta.
Hur tror ni det var till hjälp för de heliga att veta att Herren fortsatte uppenbara sin vilja för dem? (Några tänkbara svar kan vara att den här uppenbarelsen hjälpte dem veta att Herren var medveten om dem, att han skulle hjälpa dem fortsätta resan västerut och att han talade genom president Brigham Young precis som han hade talat genom profeten Joseph Smith.)
Be några elever turas om att läsa upp Läran och förbunden 136:2–5. Be klassen att följa med i texten och se vad Herren sa att de heliga skulle göra för att förbereda sig för resan västerut.
Hur skulle kompanierna organiseras?
Varför tror ni det var bra att organisera de heliga i grupper med utsedda ledare? Hur liknar det sättet som kyrkan är organiserad på i dag? (När eleverna har besvarat frågorna kan du skriva följande sanning på tavlan: Herren organiserar sina heliga i grupper så att varje person kan få ledning och omsorg.)
Vad säger vers 4 om hur de heliga skulle få styrka?
Förklara att på grund av sjukdom och död i Winter Quarters och i de kringliggande lägren, behövde många familjer och enskilda ekonomisk hjälp för att fortsätta färden västerut.
Dela upp eleverna i par. Be dem tyst läsa Läran och förbunden 136:6–11 och titta efter hur de heliga skulle ta hand om de behövande. Innan eleverna läser det här skriftstället förklarar du att de heliga inte lämnade Winter Quarters samtidigt. ”De som ska stanna kvar” i vers 6 var de heliga som skulle stanna kvar en tid i Winter Quarters och omgivande läger.
Vilka ord eller fraser i vers 6–11 beskriver hur de heliga skulle ta hand om de behövande?
Vilket ord i vers 7 syftar på personer som bereder vägen för andra? (Pionjärer.)
Skriv följande definition på tavlan. (Det är en översättning av definitionen i Oxford English Dictionary, 2 uppl. [1989], ”pioneer.”)
Pionjär: En som går före för att bereda eller öppna vägen för andra att följa.
Vad lovade Herren, enligt vers 11, dem som hjälper andra och förbereder vägen för dem? Vad lär vi oss av det? (När eleverna har svarat kan du skriva följande princip på tavlan: Herren välsignar oss när vi hjälper behövande och förbereder vägen för dem.)
Låt eleverna diskutera följande fråga med sin kamrat:
Vem har förberett vägen för er så att ni kan ha glädje av evangeliets välsignelser?
Be eleverna begrunda följande fråga. Låt sedan några dela med sig av sina svar.
Vad tänker ni göra för att vara pionjärer – för att hjälpa andra och förbereda vägen för dem så att de kan åtnjuta evangeliets välsignelser?
Sammanfatta Läran och förbunden 136:12–18 med att förklara att Herren befallde sina tjänare att undervisa de heliga om den här uppenbarelsen.
Avsluta med att vittna om sanningarna ni diskuterat och uppmuntra eleverna att handla enligt dem.
”Ett lexikon definierar en pionjär som ’en som går före för att bereda eller öppna vägen för andra att följa efter’ [Oxford English Dictionary, 2 uppl. (1989), ”pioneer”]. Kan vi på något sätt uppbåda modet och målmedvetenheten som karaktäriserade pionjärerna under en tidigare generation? Kan det faktiskt vara så att du och jag är pionjärer?
Jag vet att vi kan vara det. Hur mycket behöver inte världen pionjärer i dag!” (”Världen behöver pionjärer i dag”, Liahona, juli 2013, s. 5).
Äldste Parley P. Pratt berättade om vad de heliga gjorde för att förbereda vägen för dem som skulle följa efter:
Bild
Parley P. Pratt
”När allt hade samordnats och bragts i ordning drog lägren vidare. Vi slog läger en tid när vi nådde en av Grand Rivers flodarmar, efter att ha färdats länge i intensivt och ihållande regn, lera och gyttja. Här inhägnade och anlade vi ett allmänt lantbruk om flera hundra hektar och påbörjade ett nybygge för deras skull som skulle stanna kvar och för dem som skulle följa efter oss från Nauvoo. Vi kallade platsen ’Garden Grove’” (Autobiography of Parley P. Pratt, red. av Parley P. Pratt Jr [1938], s. 342).
I maj 1846 träffade Jesse C. Little, en representant för kyrkan, ämbetsmän från Förenta staternas regering i Washington D.C. Kyrkan frågade om sista dagars heliga kunde utföra något arbete eller någon tjänst för regeringen mot ekonomiskt stöd till de heligas migration västerut. Förenta staternas kongress hade nyligen förklarat krig mot Mexiko och president James Polk diskuterade möjligheten med Jesse C. Little att sista dagars heliga män kunde ta värvning i Förenta staternas armé och använda sin lön till de heligas färd. Medan de heliga korsade Iowa bad värvare för Förenta staternas armé kyrkans medlemmar att tjänstgöra i kriget mellan Mexiko och Amerika. Till en början vägrade de heliga, men president Brigham Young uppmuntrade männen att delta som ett sätt att få in pengar till att hämta de fattiga från Nauvoo och hjälpa de heliga flytta västerut. Tack vare president Youngs råd tog mer än 500 män värvning i Förenta staternas armé. Den här gruppen kallades Mormonbataljonen. Ett antal kvinnor och barn följde med bataljonen som tågade drygt 320 mil till södra Kalifornien där den tjänstgjorde som ockupationstrupp.
Den 4 juli 1846 skrev Daniel B. Rawson: ”Jag kände mig förbittrad på regeringen som hade låtit mig bli plundrad och bortdriven från mitt hem. Jag fällde den ohyfsade kommentaren att ’jag skulle vilja se dem alla fördömda och i helvetet’. Jag ville inte ta värvning. På vägen till Bluffs mötte vi president Brigham Young, Heber C. Kimball och W. Richards som var på väg tillbaka för att be om rekryter. De sa att Israels frälsning hängde på att vi samlade en armé. När jag hörde det ändrade jag mig. Jag kände att det var min plikt att fara” (i Norma Baldwin Ricketts, The Mormon Battalion [1996], s. 13).