När Jesus Kristus reste mot Jerusalem för sista gången i jordelivet, undervisade han sitt evangelium och utförde underverk bland människorna. Han red triumferande in i Jerusalem, rensade templet igen och undervisade människorna där.
Förklara för eleverna att de har redan lärt sig om många av händelserna som står i Lukas 18–21 under sina studier av Matteus och Markus. Gå igenom två av dessa händelser genom att visa följande bilder: Jesus och den rike unge mannen (Evangeliebilder, [2008], nr 48; se även LDS.org) och Jesu intåg i Jerusalem (Evangeliebilder, nr 50). Be eleverna sammanfatta dessa berättelser för klassen och förklara vad de minns att de lärt sig av dem.
Du kan använda följande sammanfattning av Lukas 18–21 om eleverna behöver hjälp att komma ihåg berättelserna. (Obs: För att eleverna bättre ska förstå när de olika händelserna i den här lektionen utspelade sig i Jesu liv kan du visa dem uppställningen Översikt över Jesu Kristi jordiska liv i appendix till denna handledning).
När Jesus Kristus reste till Jerusalem för sista gången i jordelivet berättade han ett antal liknelser och botade många människor. Han sa till den rike mannen att han behövde ge allt till de fattiga och följa honom. Jesus botade en blind man. Trots hån åt han med en av publikanerna som var förman vid tullen i Jeriko.
Han kom till Jerusalem och red, under rop och lovord, på en åsna in i staden. Än en gång drev han ut köpmännen ur templet, undervisade människorna där och svarade på frågor från överstepräster och de skriftlärda. Jesus berömde en fattig änka för att hon lade ner två små kopparmynt i offerkistan. Han undervisade också lärjungarna om sin andra ankomst.
Förklara att det mesta eleverna studerar i den här lektionen är unikt för Lukasevangeliet.
För att förbereda eleverna på att studera dessa redogörelser skriver du följande frågor på tavlan:
Vilka handlingar kan visa att någon vill närma sig Herren?
Vilket uppförande visar han eller hon som verkligen vill bli förlåten eller önskar få Herrens hjälp?
Be eleverna fundera på dessa frågor när de studerar följande avsnitt i Lukas.
Skriv följande skriftställehänvisningar på tavlan: Lukas 18:1–8; Lukas 18:9–14; Lukas 18:35–43; Lukas 19:1–10. Förklara att i de här skriftställena finns liknelser och händelser från Frälsarens sista resa mot Jerusalem under hans jordeliv.
Tilldela varje elev ett av skriftställena på tavlan, eller dela upp klassen i fyra grupper och ge varje grupp ett av skriftställena på tavlan. Be varje elev eller grupp att läsa sitt tilldelade skriftställe och förbereda sig att göra en dramatisering av händelsen eller liknelsen i den. (Om du inte delar in eleverna i grupper, fundera på att som klass dramatisera händelserna. Väljer du att inte dramatisera händelserna kan du låta eleverna studera sina tilldelade skriftställen individuellt genom att använda följande frågor och sedan undervisa varandra om vad de lärt sig.) Förklara att en elev i klassen eller i varje grupp bör vara berättare och läsa skriftstället medan resten agerar. Av vördnad och respekt för Frälsaren, ber du eleverna som rollspelar Lukas 18:35–43 och Lukas 19:1–10 att de gör det utan att någon har rollen som Jesus Kristus. Be berättaren att läsa Jesus ord och be de andra svara som om han var med i scenen.
När grupperna förbereder sig, be dem diskutera följande frågor och vara redo att redogöra för sina svar inför klassen efter dramatiseringen. (Skriv gärna frågorna på tavlan eller låt eleverna få dem på ett utdelningsblad.)
Vad önskade huvudpersonen (änkan, publikanen, den blinde mannen eller Sackeus) i berättelsen?
Vad gjorde huvudpersonen som visade att hans eller hennes önskan var uppriktig?
Vad hände tack vare huvudpersonens trofasta handlingar?
Vilka principer eller lärosatser hittar ni i berättelsen?
Efter en stund ber du klassen eller varje grupp att spela upp berättelserna medan berättaren läser verserna. När eleverna tittar på eller följer med i skrifterna, be dem fundera på vad varje berättelse kan lära oss om att utöva tro på Herren. Efter varje framträdande ber du klassen eller gruppen att svara på föregående frågor. Be dem på tavlan lista principerna eller lärosatserna de hittade.
När grupperna har berättat hur de svarat på frågorna ställer du följande frågor:
Vilka likheter lade ni märke till i de olika huvudpersonernas handlingar? (Alla visade uthållighet eller uppriktighet när de försökte få det de önskade.)
Vad kan dessa handlingar lära oss om att utöva tro på Herren?
Vilka likheter lade ni märke till i vad de olika huvudpersonerna fick tack vare sina handlingar? (Var och en fick hjälp eller nåd.)
Be eleverna identifiera en princip utifrån likheterna i berättelserna. Eleverna kan identifiera flera olika principer, men betona att om vi är uppriktiga och uthålliga när vi utövar tro på Herren kan vi erhålla hans nåd. Skriv den principen på tavlan.
Be en elev läsa upp följande uttalande av äldste David A. Bednar i de tolv apostlarnas kvorum. Be klassen att vara uppmärksam på vad som visar att en person utövar tro på Herren.
Bild
Äldste David A. Bednar
”Sann tro inriktas i och på Herren Jesus Kristus och leder alltid till rättfärdiga gärningar” (”Be i tro”Liahona, maj 2008, s. 95).
Rikta elevernas uppmärksamhet på frågorna som skrevs på tavlan i början av lektionen. Be eleverna vända sig till varandra och samtala om svaren på frågorna.
Hur kan vi utöva tro på Gud i dag?
Be en elev läsa upp följande uttalande av äldste Bednar och be klassen lyssna efter vad som menas med att erfara Herrens innerliga barmhärtighet:
Bild
Äldste David A. Bednar
”Herrens innerliga barmhärtighet är mycket personliga och anpassade välsignelser, styrka, beskydd, förvissning, ledning, kärleksfull godhet, tröst, stöd och andliga gåvor som vi får från och tack vare Herren Jesus Kristus (”Herrens innerliga barmhärtighet”Liahona, maj 2005, s. 99).
Be eleverna besvara följande frågor i sina anteckningsböcker eller studiedagböcker. (Du kan skriva frågorna på tavlan.)
Hur har du eller någon du känner utövat tro på Jesus Kristus? Hur upplevde du barmhärtighet som en följd av det?
Funder på hur du önskar Herrens hjälp eller barmhärtighet i ditt liv. Vad kommer du att göra för att utöva tro på Herren för att ta emot hans barmhärtighet?
Låt några elever som vill berätta vad de skrev. Påminn eleverna om att inte berätta något som är alltför personligt. Berätta gärna själv om en upplevelse med den här principen och vittna om att den är sann.
Kommentarer och bakgrundsinformation
Lukas 18:1–8. Liknelsen om den besvärliga änkan och den orättfärdige domaren
”Lukas uppgav huvudbudskapet i liknelsen om den besvärliga änkan och den orättfärdige domaren: [’Man] borde alltid be utan att tröttna’ (Luk. 18:1). Det grekiska ordet som översatts till ’tröttna’, betyder också att bli modfälld och utmattad. I liknelsen illustreras be utan att tröttna av änkan som gång på gång bad en domare att avhjälpa en orättvisa. Äldste Jeffrey R. Holland i de tolv apostlarnas kvorum lärde:
”När ensamhet, kyla och svåra tider kommer måste vi hålla ut, vi måste fortsätta, vi måste envisas. Det var Frälsarens budskap i liknelsen med den besvärliga änkan. … Fortsätt knacka på dörren. Fortsätt vädja. Och var medveten om att Gud hör dina rop och känner dina svårigheter. Han är din Fader och du är hans barn (’Lessons from Liberty Jail’, Ensign, sep. 2009, s. 30).
Uthållighet är rotat i evangeliets grundläggande principer tro och hopp. Uthållighet speglar vår tro på att våra handlingar kommer att ge Herrens välsignelser i våra liv” (New Testament Student Manual [Kyrkans utbildningsverksamhet, studievägledning, 2014], s. 177).
President Howard W. Hunter förklarade skillnaden mellan fariséns bön och publikanens bön:
”Kunde bönerna ha stått i större konstrast till varandra? Farisén höll sig för sig själv därför att han ansåg sig för mer än ”den stora massan”. Även publikanen höll sig för sig själv – därför att han kände sig ovärdig. Farisén tänkte bara på sig själv och ansåg att alla andra vara syndare; publikanen ansåg alla andra vara rättfärdiga i jämförelse med honom själv, en syndare. Farisén bad inte Gud om någonting utan förlitade sig på sin egen rättfärdighet. Publikanen bad till Gud om nåd, om syndernas förlåtelse. …
Publikanen, den föraktade tullindrivaren – ’gick hem rättfärdig, inte den andre’ (Lukas 18:14). Herren sa med andra ord att publikanen hade fått avlösning, förlåtelse, att han rättfärdigats. …
Ödmjukhet är en av gudaktighetens egenskaper, och sant heliga besitter den. Det är inte så svårt att förstå varför den högmodige misslyckas. Han nöjer sig med att endast tro på sig själv. … Den högmodige utestänger sig från Guds närhet och lever därför inte längre i ljuset. …
Historien lär oss att de som har upphöjt sig själva har blivit förödmjukade och att de ödmjuka har blivit upphöjda. På varje livligt trafikerad gata finns fariseer och publikaner. Kanske bär någon av dem vårt namn” (”Farisén och publikanen”, Nordstjärnan, Rapport från den 154:e halvårskonferensen för Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga 1985, s. 115–116).
Tron och ihärdigheten hos den blinde mannen Bartimeus visar sig i hur han ropade till Jesus Kristus efter nåd, han fortsatte att ropa fastän många sa åt honom att tiga (se Mark. 10:47–48).
Äldste David A. Bednar i de tolv apostlarnas kvorum återger ett exempel på vikten av uthållighet när vår tro prövas:
”För några år sedan reste en familj till Europa från Förenta staterna. Snart efter framkomsten blev deras trettonårige son mycket sjuk. Föräldrarna trodde först att hans magbesvär orsakats av trötthet efter den långa flygresan, och därför fortsatte familjen sin resa.
Under dagens lopp blev sonens tillstånd allt värre. Han blev mer och mer uttorkad. Fadern gav sonen en prästadömsvälsignelse men han blev inte märkbart bättre.
Flera timmar gick och modern knäböjde vid sonens sida och vädjade till sin himmelske Fader om att pojken skulle bli bättre. De befann sig långt hemifrån i ett främmande land och visste inte var de skulle söka läkarvård.
Modern frågade sonen om han ville be med henne. Hon visste att det inte räckte med att bara vänta på den begärda välsignelsen, de måste också fortsätta att handla. Hon förklarade att välsignelsen han fått fortfarande gällde och föreslog att de återigen skulle be som de forna apostlarna gjorde: ”[Herre], ge oss mer tro (Luk. 17:5). I bön uttryckte de sitt förtroende för prästadömets makt och beslutsamheten att fortsätta göra vad Herren än krävde för att välsignelsen skulle infrias – om den välsignelsen var i enlighet med Guds vilja och plan. Kort efter denna enkla bön blev sonen bättre.
Den trofasta moderns och sonens handlande inbjöd den utlovade prästadömskraften. … Denne trettonårige pojke blev inte botad förrän efter deras tro vilket skedde ’i enlighet med tron i deras böner’ (L&F 10:47)” (”Be i tro”Liahona, maj 2008, s. 96).
