Skrifterna
Mose 7


Kapitel 7

(December 1830)

Enok undervisar, leder folket och förflyttar berg – Sions stad grundläggs – Enok förutser Människosonens ankomst, hans försonande offer och de heligas uppståndelse – Han förutser återställelsen, insamlingen, den andra ankomsten och Sions återkomst.

1 Och det hände sig att Enok fortsatte sitt tal och sa: ”Se, vår fader Adam undervisade om detta, och många har trott och blivit Guds söner, och många har inte trott och har omkommit i sina synder och ser framåt med fruktan och i plågor för att Guds vredes brinnande förbittring ska utgjutas över dem.”

2 Och alltifrån den stunden började Enok profetera och säga till folket: ”Medan jag var på väg och stod på platsen Mahujah och ropade till Herren, kom det en röst från himlen som sa: ’Vänd om och gå upp på berget Simeon.’

3 Och det hände sig att jag vände om och gick upp på berget, och när jag stod på berget såg jag himlarna öppna och jag ikläddes härlighet.

4 Och jag såg Herren, och han stod framför mitt ansikte, och han talade med mig som en man talar med en annan, ansikte mot ansikte, och han sa till mig: ’Se, och jag ska visa dig världen under en tidrymd av många släktled.’

5 Och det hände sig att jag i Shums dal fick se ett stort folk som bodde i tält och se, det var Shums folk.”

6 Och åter sa Herren till mig: ”Se”, och jag såg mot norr och jag såg Kanaans folk, vilka bodde i tält.

7 Och Herren sa till mig: ”Profetera”, och jag profeterade och sa: ”Se Kanaans folk, som är talrikt, ska ordnade till strid dra ut mot Shums folk och ska dräpa dem så att de fullständigt förgörs, och Kanaans folk ska dela sig i landet, och landet ska bli öde och ofruktbart, och inget annat folk än Kanaans folk ska bo där.”

8 För se, Herren ska förbanna landet med mycken hetta och dess ofruktbarhet ska fortgå för evigt, och en svärta kom över alla Kanaans barn så att de blev föraktade av alla människor.

9 Och det hände sig att Herren sa till mig: ”Se”, och jag såg, och jag skådade Sharons land och Enoks land och Omners land och Henis land och Shems land och Haners land och Hanannihahs land och alla deras invånare.

10 Och Herren sa till mig: ”Gå till detta folk och säg till dem: ’Omvänd er!’ så att jag inte kommer och slår dem med förbannelse och de dör.”

11 Och han gav mig en befallning att jag skulle döpa i Faderns och i Sonens, som är full av nåd och sanning, och i den Helige Andens namn, denne som vittnar om Fadern och Sonen.

12 Och det hände sig att Enok fortsatte att mana alla folk, utom Kanaans folk, att omvända sig.

13 Och så stor var Enoks tro att han ledde Guds folk, och deras fiender kom för att strida mot dem, och han talade Herrens ord, och jorden skälvde och bergen flydde, ja, på hans befallning, och floderna med vatten ändrade sitt lopp, och lejonens rytande hördes från vildmarken, och alla nationer fruktade storligen. Så kraftfulla var Enoks ord och så stor var kraften i det språk som Gud hade gett honom.

14 Det kom även upp ett land ur havets djup, och så stor var fruktan hos Guds folks fiender att de flydde och stod långt borta och gick över till landet som kommit upp ur havets djup.

15 Och även jättarna i landet stod långt borta. Och en förbannelse gick ut över alla människor som stred mot Gud.

16 Och alltifrån den stunden var det krig och blodsutgjutelse bland dem, men Herren kom och bodde tillsammans med sitt folk och de levde i rättfärdighet.

17 Herrens fruktan var över alla nationer, så stor var den Herrens härlighet som var över hans folk. Och Herren välsignade landet, och de välsignades på bergen och på höjderna och blomstrade.

18 Och Herren kallade sitt folk Sion, eftersom de var av ett hjärta och ett sinne och levde i rättfärdighet, och det fanns inga fattiga bland dem.

19 Och Enok fortsatte att predika i rättfärdighet för Guds folk. Och det hände sig i hans dagar att han byggde en stad som kallades Helighetens stad, ja, Sion.

20 Och det hände sig att Enok talade med Herren, och han sa till Herren: ”Sion ska förvisso bo i trygghet för evigt.” Men Herren sa till Enok: ”Sion har jag välsignat, men de övriga människorna har jag förbannat.”

21 Och det hände sig att Herren visade Enok jordens alla invånare, och han såg, och se, Sion togs med tiden upp till himlen. Och Herren sa till Enok: ”Se min boning för evigt.”

22 Och Enok såg även de övriga av det folk som var Adams söner, och de var en blandning av alla Adams avkomlingar, med undantag för Kains avkomlingar, för Kains avkomlingar var svarta och hade ingen plats bland dem.

23 Och sedan Sion hade tagits upp till himlen, såg Enok, och se, alla jordens nationer låg framför honom.

24 Och släktled efter släktled kom, och Enok var högt upplyft, ja, i Faderns och i Människosonens sköte. Och se, Satans makt var över hela jordens yta.

25 Och han såg änglar stiga ner från himlen, och han hörde en hög röst som sa: ”Ve, ve jordens invånare.”

26 Och han såg Satan, och denne hade en stor kedja i handen och den beslöjade hela jorden med mörker. Och han såg upp och skrattade och hans änglar gladde sig.

27 Och Enok såg änglar stiga ner från himlen och bära vittnesbörd om Fadern och Sonen. Och den Helige Anden föll på många, och de blev av himlens makter upptagna till Sion.

28 Och det hände sig att himlens Gud såg på de övriga människorna, och han grät. Och Enok vittnade därom och sa: ”Hur kommer det sig att himlarna gråter och fäller sina tårar som regnet på bergen?”

29 Och Enok sa till Herren: ”Hur kommer det sig att du kan gråta, med tanke på att du är helig och är från all evighet till all evighet?

30 Och om det var möjligt för människan att kunna räkna alla de partiklar som jorden, ja, miljoner jordar liksom denna, består av, skulle det ändå inte vara en början till dina skapelsers antal, och dina förhängen är fortfarande utsträckta, och ändå är du där och ditt sköte är där, och du är även rättvis, du är barmhärtig och god för evigt.

31 Och från alla dina skapelser, från all evighet till all evighet, har du tagit Sion till ditt eget sköte, och intet annat än frid, rättvisa och sanning är din trons boning, och barmhärtighet ska gå framför ditt ansikte och inte ha någon ände. Hur kommer det sig då att du kan gråta?”

32 Herren sa till Enok: ”Se dessa dina bröder. De är mina egna händers verk, och jag gav dem deras kunskap den dag jag skapade dem, och i Edens lustgård gav jag människan hennes handlingsfrihet.

33 Och till dina bröder har jag sagt och även gett dem budet att de ska älska varandra och att de ska välja mig, deras Fader, men se, de är kärlekslösa och de hatar sitt eget blod,

34 och min förbittrings eld är upptänd mot dem, och i mitt starka missnöje ska jag sända översvämningarna över dem, för min brinnande vrede är upptänd mot dem.

35 Se, jag är Gud, Helighetens Människa är mitt namn, Rådens Människa är mitt namn, Oändlig och Evig är också mitt namn.

36 Därför kan jag sträcka ut mina händer och hålla i alla de skapelser jag har gjort, och mitt öga kan också genomtränga dem, och bland alla mina händers verk har det inte funnits så stor ogudaktighet som bland dina bröder.

37 Men se, deras synder ska komma över deras fäders huvuden, Satan ska vara deras fader och elände deras dom, och himlarna ska gråta över dem, ja, mina händers alla verk. Varför skulle inte himlarna gråta, när de ser att dessa kommer att lida?

38 Men se, de på vilka dina ögon vilar ska omkomma i översvämningarna, och se, jag ska spärra in dem, ett fängelse har jag berett för dem.

39 Och den som jag har utvalt har vädjat inför mitt ansikte. Därför lider han för deras synder i den mån de omvänder sig på den dagen då min Utvalde återvänder till mig, men till den dagen kommer de att plågas.

40 Därför, för den skull, ska himlarna gråta, ja, även mina händers alla verk.”

41 Och det hände sig att Herren talade till Enok och berättade för Enok om människobarnens alla gärningar, därför kände Enok till och såg deras ogudaktighet och deras elände, och han grät och sträckte ut sina armar och hans hjärta svällde oändligt och hans inre ömmade, och hela evigheten skälvde.

42 Och Enok såg även Noa och hans familj och att Noas alla söners efterkommande skulle bli bevarade genom en timlig frälsning.

43 Därför såg Enok att Noa byggde en ark och att Herren log mot den och höll den i sin egen hand, men över de övriga, de ogudaktiga, kom översvämningarna och uppslukade dem.

44 Och när Enok såg detta kände han bitterhet i sin själ och grät över sina bröder och sa till himlarna: ”Jag vill inte låta trösta mig.” Men Herren sa till Enok: ”Lyft upp ditt hjärta och var glad, och se.”

45 Och det hände sig att Enok såg, och han skådade alla jordens släkten från Noa, och han ropade till Herren och sa: ”När kommer Herrens dag? När ska den Rättfärdiges blod utgjutas, så att alla de som sörjer kan bli heliggjorda och få evigt liv?”

46 Och Herren sa: ”Det ska ske i tidens mitt, i ogudaktighetens och hämndens dagar.”

47 Och se, Enok såg dagen för Människosonens ankomst, ja, i köttet, och hans själ fröjdades och han sa: ”Den Rättfärdige är upplyft och Lammet är slaktat från världens grundläggning, och genom tro är jag i Faderns sköte, och se, Sion är med mig.”

48 Och det hände sig att Enok såg på jorden, och han hörde en röst ur dess inre som sa: ”Ve, ve mig, människornas moder. Jag är pinad, jag är trött på grund av mina barns ogudaktighet. När ska jag få vila och bli renad från den orenhet som utgått från mig? När ska min Skapare heliggöra mig så att jag kan få vila och rättfärdighet under en tid råda på min yta?”

49 Och när Enok hörde jorden sörja, grät han och ropade till Herren och sa: ”O Herre, vill du inte ha medlidande med jorden? Vill du inte välsigna Noas barn?”

50 Och det hände sig att Enok fortsatte att ropa till Herren och sa: ”Jag ber dig, o Herre, i din Enföddes, ja, i Jesu Kristi namn, att du ska förbarma dig över Noa och hans avkomlingar, så att jorden aldrig mer täcks av översvämningar.”

51 Och Herren kunde inte stå emot, och han slöt förbund med Enok och svor honom en ed att han skulle hålla tillbaka översvämningarna, och att han skulle kalla på Noas barn.

52 Och han sände ut ett oföränderligt påbud om att en återstod av hans avkomma alltid skulle finnas bland alla nationer, så länge jorden består.

53 Och Herren sa: ”Välsignad är han genom vars avkomma Messias kommer, för han säger: ’Jag är Messias, Sions Konung, himlens Klippa, vilken är vidsträckt som evigheten. Den som kommer in genom porten och höjer sig genom mig ska aldrig falla. Välsignade är därför de om vilka jag har talat, för de ska komma fram sjungande den eviga glädjens sånger.’”

54 Och det hände sig att Enok ropade till Herren och sa: ”Får jorden vila när Människosonen kommer i köttet? Visa mig detta, ber jag dig.”

55 Och Herren sa till Enok: ”Se”, och han såg och skådade Människosonen upplyft på korset på människors sätt.

56 Och han hörde en hög röst, och himlarna var beslöjade, och Guds alla skapelser sörjde, och jorden stönade och klipporna rämnade, och de heliga stod upp och kröntes på Människosonens högra sida med härlighetens kronor.

57 Och alla andarna som var i fängelse kom fram och stod på Guds högra sida, och återstoden hölls i mörkrets bojor till domens stora dag.

58 Och åter grät Enok och ropade till Herren och sa: ”När ska jorden få vila?”

59 Och Enok såg Människosonen stiga upp till Fadern, och han åkallade Herren och sa: ”Kommer du inte åter till jorden? Eftersom du är Gud och jag känner dig och du har svurit en ed med mig och befallt mig att jag skulle be i din Enföddes namn, och du har skapat mig och gett mig rätt till din tron, och det inte av mig själv utan genom din egen nåd, därför frågar jag dig om du inte åter ska komma till jorden?”

60 Och Herren sa till Enok: ”Så sant jag lever ska jag komma i de sista dagarna, i ogudaktighetens och hämndens dagar, för att fullborda den ed som jag inför dig har avlagt rörande Noas barn.

61 Och dagen kommer då jorden ska vila, men innan den dagen kommer ska himlarna förmörkas och en mörkrets slöja täcka jorden, och himlarna ska skälva och även jorden, och det ska bli stora prövningar bland människobarnen, men jag ska bevara mitt folk.

62 Och jag ska sända rättfärdighet ner från himlen, och sanning ska jag bringa fram ur jorden för att bära vittnesbörd om min Enfödde, om hans uppståndelse från de döda, ja, och även om alla människors uppståndelse. Och jag ska låta rättfärdighet och sanning svepa över jorden såsom en flod för att samla mina utvalda från jordens fyra hörn till en plats som jag ska bereda, en helig stad, så att mitt folk kan spänna bältet om höfterna och se fram emot tiden för min ankomst, för där ska mitt tabernakel vara, och den ska heta Sion, ett nytt Jerusalem.”

63 Och Herren sa till Enok: ”Då ska du och hela din stad möta dem där, och vi ska ta emot dem i vårt sköte och de kommer att se oss, och vi ska falla dem om halsen och de ska falla oss om halsen och vi ska kyssa varandra.

64 Och där ska min boning vara, och den ska vara Sion som ska komma fram ur alla de skapelser jag har gjort, och under tusen års tid kommer jorden att vila.”

65 Och det hände sig att Enok såg den dag då Människosonen ska komma till jorden i de sista dagarna för att bo på jorden i rättfärdighet under tusen års tid.

66 Men före den dagen såg han stora prövningar bland de ogudaktiga, och han såg även havet, att det var oroligt, och att människornas hjärtan svek dem, när de med förfäran såg fram emot den allsmäktige Gudens domar som skulle komma över de ogudaktiga.

67 Och Herren visade Enok allt, ja, ända till världens ände, och han såg de rättfärdigas dag, deras återlösnings timma, och tog emot en glädjens fullhet.

68 Och Sions alla dagar på Enoks tid var trehundrasextio och fem år.

69 Och Enok och hela hans folk vandrade med Gud och han bodde mitt i Sion. Och det hände sig att Sion inte fanns längre, för Gud tog dem upp i sitt eget sköte. Och från den tiden sa man: ”Sion har flytt.”