2010
    När ankor inte flyter
    Fotnoter
    Tema

    När ankor inte flyter

    Vi tog helt enkelt för givet att ankungarna skulle simma. Oj, vad vi blev överraskade.

    Det hela började med en överraskning som pappa hade med sig hem till sina tre döttrar. Vi flickor tittade ner i den pipande kartongen och skrek av glädje. Ankungar! Vi kunde inte bärga oss förrän vi fick ta en. Vi knuffade på pappa så mycket att han nästan tappade kartongen.

    ”Ta det lugnt, tjejer!” flinade han. ”Det finns en till var och en av er!”

    Jag blev förvånad över hur liten ankungen kändes i min hand. Den varma kroppen kändes i mitt försiktiga grepp som om den inte var större än en femkrona, och den vägde inte mer heller.

    ”Oj, vad lätt den är!” utropade jag. ”Det är inte konstigt att ankungar kan flyta!”

    Pappa skrattade igen när han gick ut till mamma i köket. Pappa gillade överraskningar, särskilt sådana som fick hans familj att le. Då kom jag att tänka på den uppblåsbara bassängen. Den skulle bli ett perfekt hem för våra nya ankor.

    ”Nora, hämta den gamla plastbassängen i garaget”, uppmanade jag min syster.

    Medan vattenslangen fyllde bassängen med klart, kallt vatten tittade vi närmare på våra ankor och började ge dem namn. Min hade en liten brun fläck och löjligt stora simfötter.

    Plötsligt kom jag att tänka på mina vänner. De skulle skratta åt att jag var så entusiastisk över de här nya husdjuren. Sedan insåg jag att de inte skulle komma förbi på några dagar. Deras föräldrar hade gett dem lov att campa i bergen i närheten. De höll på att cykla på en gammal grusväg, välja plats och sätta upp tält. De skulle ha jätteroligt och komma hem nästa dag och skratta och prata om campingturen. Mamma hade inte gett mig lov att åka. Hon sade att jag var för liten!

    När bassängen var full samlades vi flickor runt den med stor förväntan. Vi satte ner våra flaxande, kvackande fåglar i vattnet och de åkte rakt ner till botten. Alla tre sjönk!

    Vi sträckte ner händerna i bassängen och räddade de stackars fåglarna som höll på att kvävas. Vad var det som gick fel? Vi hade inte förväntat oss att de skulle göra något svårt, som att simma. Allt de behövde göra var att flyta. Är inte det lätt för en anka?

    ”Vad var det som hände?” undrade min syster.

    ”Vi kanske överraskade dem!”

    Vi kom överens om att det måste vara som när småbarn ska lära sig gå. De behöver ramla några gånger. Vi bestämde oss för att försöka igen.

    ”Ett, två och tre!”

    Plopp! Plopp! Plopp! De sjönk som stenar.

    Som väl var för ankungarna hade ingen av oss hjärta att bevisa vår teori om att de bara behövde öva. När Nora föreslog att vi skulle torka fjädrarna med en hårtork sprang vi alla in i huset. Försiktigt blåste mina systrar fåglarna torra med min rosa hårtork medan jag slog upp telefonnumret till namnet på kartongen.

    ”Hallå? Det var vi som köpte — eller det var vår pappa som köpte — de tre små ankungarna. ”Ja visst.” Jo, vi har ett litet problem med ankorna. Vi skulle föredra om ankorna kunde flyta.”

    Vad mannen hade att säga gav mig en tankeställare. Jag insåg inte att jag hade lärt mig så mycket förrän jag hörde mig själv förklara det för Nora och Suzy: ”Det är så att dunfjädrarna inte kan stå emot vattnet. Det sugs genast upp. Vi måste vänta en vecka eller två för att deras kroppar ska tillverka oljan som gör att fjädrarna blir vattentäta.”

    ”Men det är inte sant”, sade Nora. ”Jag har sett ankungar som simmat efter sin mamma i floden. De var bara några dagar gamla.”

    ”Mannen förklarade det för mig. När ankorna föds lägger mamman sina vingar runt ungarna för att hålla dem varma. En del av oljan från mammans vingar hamnar på ankungarna. Med sin mamma kan de hålla sig flytande. På egen hand behöver de bli lite äldre innan de är säkra i vattnet.”

    Sedan tänkte jag på bergen och på vännerna i sina tält. Mamma kanske bara vill hålla mig under sina vingar lite längre. Jag strök över min ankunges lilla rygg med ett finger.

    ”Vi ska hålla dig ifrån bassängen ett tag till, lilla vän”, lovade jag honom. Sedan, lite efterklokt, tillade jag: ”Saknar du din mamma?”

    Illustration Jim Madsen