2010
    Nephis berättelse, min berättelse
    Fotnoter
    Tema

    Evangeliet i mitt liv

    Nephis berättelse, min berättelse

    Jakes telefonsamtal gjorde mig förtvivlad, men jag fann hopp i en forntida profets exempel.

    Några år efter min universitetsexamen satt jag en kväll på en hemafton tillsammans med andra unga ensamstående vuxna i min församling. Vi hade bjudits hem till en rådgivare i stavspresidentskapet och hans hustru höll lektionen.

    Vi läste berättelsen om när Nephi och hans bröder gick för att hämta mässingsplåtarna hos Laban. (Se 1 Nephi 3–5.) Vår lärare pratade om modet och ihärdigheten som Nephi visade. Sedan tittade hon upp på vår lilla grupp. Hennes blick var genomträngande.

    ”Nephi och hans bröder hade fått ett svårt uppdrag”, påpekade hon. ”Det krävdes flera försök, och inget av dem var enkelt. Men det var värt den ihärdiga ansträngningen. Till följd av att Nephi fick tag på skrifterna kunde han hindra sin familj från att ’[nedsjunka] och förgås i otro’. (1 Nephi 4:13)

    ”Det kommer att finnas ’plåtar’ i era liv”, fortsatte hon. ”Ni kanske måste visa ihärdighet när det gäller att fullfölja utbildningen. Ni kanske behöver vara modiga när ni ska gå ut på träffar. Oavsett vilka uppoffringar, hinder, bakslag eller hjärtesorger ni får uppleva — oavsett vad som krävs för att bevara er framtida familj och hindra dem från att nedsjunka i otro — så måste ni gå tillbaka och hämta plåtarna.”

    Det var en bra liknelse tyckte jag. Jag förpassade den till minnet för senare användning. Just då kände jag inte att det fanns så många hinder i livet. Jag var klar med skolan, jag tyckte om mitt jobb och jag hade umgåtts med en jättefin kille — en vän sedan länge som det hade blivit lite allvarligare med — i omkring fyra månader. Jag kunde inte vara nöjdare med hur saker och ting utvecklade sig.

    Flera månader senare hade min relation till Jake (namnet har ändrats) utvecklats en hel del. Men Jakes föräldrar hade skilt sig för ett flertal år sedan och deras separation påverkade honom fortfarande djupt. Han var rädd för att om vi gifte oss så skulle det ta slut precis som det hade gjort för hans föräldrar.

    Jag sade att jag var villig att ge honom tid — mycket om han behövde det — för att klara ut saker och ting i sitt sinne och hjärta. Vi pratade om att fatta beslut som var baserade på tro i stället för på rädsla. Vi pratade om handlingsfrihetens roll och om det faktum att han inte behövde tro att hans föräldrars väg automatiskt också skulle bli hans öde. Och vi pratade om Jesu Kristi försoning och om Frälsarens förmåga att hela våra hjärtan.

    Våra samtal verkade lätta på hans oro en del och vår relation fortsatte som vanligt. När han sedan ringde mig en lördagseftermiddag för att göra slut så blev jag mer än förvånad. Han sade att han inte kunde tänka sig att gifta sig med mig — eller med någon annan. Han trodde helt enkelt inte på äktenskapet längre.

    Under timmen som följde gick vi åter igenom det vi redan hade diskuterat, men jag kunde inte övertala honom. Han viskade: ”Jag är så ledsen”, och lade på luren. Jag satt stilla på min säng medan tårarna rann nerför ansiktet, helt bedövad.

    Efter en liten stund knackade min rumskamrat på dörren. ”Följer du med till stavskonferensen?” frågade hon. Jag kände inte för att gå någonstans eller göra någonting, men jag tog på mig en klänning och satte mig i hennes bil.

    När vi kom fram var kvinnan som hade hållit den där hemaftonslektionen för flera månader sedan den första personen jag såg. Ingen av oss sade något men våra ögon möttes, och inom mig hörde jag en röst uttala mitt namn och säga: ”Gå tillbaka och hämta plåtarna.”

    På något sätt förstod jag till fullo vad den maningen betydde. Den handlade inte bara om en forntida profet som gick tillbaka för att hämta en helig uppteckning. Den handlade också om mig. Den innebar att även om Jake inte trodde på äktenskapet så kunde jag fortfarande göra det. Jag kunde hoppas på det och be för det och arbeta för det — inte på ett längtansfullt, drömmande sätt, utan på ett trosvisst, aktivt sätt, genom att förbereda mig dagligen därför att det är Guds plan för sina barn. Det betydde inte att jag behövde gå tillbaka till Jake och vara med honom tills han gav med sig när det gäller äktenskap. Det betydde inte heller att jag var tvungen att börja träffa någon annan med en gång. Det var okej att ta lite tid till att sörja och läka.

    Men under tiden kunde jag undvika att vada i självömkan. Jag kunde motstå frestelsen att vara spydig i fråga om Jake — eller män i allmänhet. Jag kunde söka efter vänner som tror på äktenskapet och se fram emot det. Och liksom Nephi kunde jag lita på en kärleksfull himmelsk Fader som inte ger några befallningar — vare sig det gäller att hämta forntida skriftuppteckningar eller att gifta sig och bilda familj — utan att bereda en väg för oss så att vi kan utföra det.

    Jag arbetar fortfarande på det men har ännu inte lyckats. Jag har inte gift mig än, men jag är tacksam för alla trevliga träffar jag har varit ute på — upplevelser som berikats av en större kunskap om den roll som ihärdighet spelar i fråga om rättfärdiga mål.

    Jag känner mig också tröstad och tillitsfull av vetskapen om vad äldste Richard G Scott i de tolv apostlarnas kvorum lärde oss om Nephis mönster för ihärdighet. Han sade:

    ”Efter två fruktlösa försök var Nephi fortfarande full av förtröstan. Han kröp in i staden och gick fram emot Labans hus utan att han hade alla svaren. Han sade: ’Och jag leddes av Anden utan att på förhand veta vad jag skulle göra’, och tillade sedan med betoning på varje stavelse: ’Ändå gick jag framåt.’ (1 Nephi 4:6–7; kursivering tillagd.)

    Nephi var villig att försöka gång på gång och han ansträngde sig till det yttersta. Han visade tro på att han skulle få hjälp. Han vägrade bli missmodig. Och eftersom han agerade, förtröstade på Herren, var lydig och använde den fria viljan på rätt sätt, fick han vägledning. Han blev inspirerad steg för steg tills han klarat uppgiften, och som hans mor uttryckte det, fick den ’kraft varigenom de kunde utföra det som Herren hade befallt dem’. (1 Nephi 5:8; kursivering tillagd.)”1

    Den här principen om ihärdighet är förstås inte begränsad till träffar. Den kan också tillämpas av dem som är kroniskt sjuka och inte vet om de kan möta ännu en smärtfylld dag; av ett par som strävar efter att arbeta sig igenom svårigheterna i sitt äktenskap; av föräldrar som år efter år ber för ett barn som gått vilse; av en tonåring som blir retad i skolan på grund av sin tro; av missionärer som har arbetat i flera dagar utan att få undervisa en lektion. På något sätt har vi alla fått befallningen att gå tillbaka och hämta plåtarna.

    Och liksom Nephi kan vi göra det. Med mod, ihärdighet och tro kan vi göra allt Herren har befallt oss.

    Illustrationer Michael Parker