2010
    En fars omfamning
    Fotnoter
    Tema

    Hur jag vet

    En fars omfamning

    Jag förlorade min far när jag var sju år. De tvivel som följde hindrade mig nästan från att lita på min himmelske Fader.

    Min familj skulle just lämna festen, men jag ville åka rollerblades också. Pappa kramade om mig och frågade om jag ville stanna så att han kunde följa med mig och åka rollerblades.

    ”Nej!” sade jag ilsket.

    ”Du kan lita på mig”, sade han.

    Andra ville åka hem så vi satte oss i bilen. Tio minuter senare råkade vi ut för en bilolycka. Mirakulöst nog överlevde jag, men pappa dödades. Det där ”nejet” var det sista jag sade till honom, och han var den sista person som jag kramade på många år.

    Under de följande 11 åren blev mitt liv en negativ spiral. Jag tappade tilliten till mig själv och började misstro alla. Jag var så olycklig att jag en dag, när jag var 18, hade sjunkit ner i djupaste hopplöshet och vädjade till Gud att visa mig vägen till ett lyckligt liv.

    En vecka senare mötte jag två missionärer. De visade mig en bok och sade att jag skulle be för att få ett vittnesbörd om att den var sann. Det de bad mig om verkade vara enkelt, men såren som min fars död hade lämnat efter sig var djupa, och jag betraktade mitt möte med missionärerna som en ren tillfällighet och inte som ett svar från en Gud som älskade mig.

    Men jag läste ändå Mormons bok och bad om att få ett svar — men inte helt uppriktigt. Det skulle ju innebära att jag var tvungen att lita på Gud och acceptera honom och hans svar. Det var lättare att ta till sig den lättillgängliga kritiken mot kyrkan. Och jag hade också upptäckt att så många av de stora historiska personerna jag hade hört om i skolan hade brister. Tänk om Joseph Smith var precis som de?

    Det slutade i alla fall med att jag döptes och konfirmerades. Jag behövde lite vägledning i mitt liv och jag tyckte om kyrkan och medlemmarna. Men nu inser jag att jag blev medlem utan ett sant vittnesbörd, ett som brinner i hjärtat. Den tro jag hade var ett resultat av insikten om att argumenten som kyrkans förtalare hade var ytliga. Men eftersom jag fortfarande inte litade på andra nådde jag en punkt när det kändes överväldigande att hålla fast vid den tron. Min introduktion till kyrkan hade skett på grund av min brist på tillit och min bedrövelse, och nu höll jag på att sjunka ner i det tillståndet igen.

    Så jag fattade ett avgörande beslut: Jag ska be, men den här gången ska jag göra det precis så som Moroni uppmanade till, med ”tro på Kristus”, ”ärligt uppsåt” och ”uppriktigt hjärta”. (Moroni 10:4) Under dagen som jag hade valt fastade och bad jag om vägledning. Jag tillbringade dagen med att begrunda allt som hade hänt.

    På kvällen knäböjde jag vid sängen. Med böjt huvud frågade jag min himmelske Fader om Mormons bok var sann. Jag började komma ihåg alla mina tvivel. Jag blundade, knäppte händerna hårdare och frågade igen — med uppriktighet och verkligt uppsåt, med tro på vår Frälsare.

    Världen verkade stanna upp. Jag kände mig varm och omgiven av ljus. I 11 år hade jag längtat efter det här, och slutligen omfamnades jag återigen av en far — en himmelsk Fader. Äntligen hade jag hittat någon jag kunde lita på. ”Ja”, sade jag med tårdränkt ansikte, ”jag litar på dig”.

    Illustration Doug Fakkel