2010
    Fiji: Trons frukter
    Fotnoter
    Tema

    Fiji Trons frukter

    En familj upptäcker sanningen, en annan familjs kärlek växer och en ung kvinna har tillitsfull tro.

    Fiji sågs en gång som ganska avlägset från resten av världen — en plats dit man kunde fly från problemen i en mer hektisk och stadsorienterad livsstil. Men inte nu längre. Flygplan, satelliter och global kommers tillför nu Fiji alla det moderna livets utmaningar som finns överallt annars i världen. Kyrkans medlemmar i Fiji bemöter de här utmaningarna på samma sätt som alla andra medlemmar runtom i världen: Genom trofast lydnad mot evangeliets principer.

    Tre exempel från Fiji visar hur de här principerna formar liv.

    Familjen Kumar

    George Kumar försökte ta reda på hur han skulle kunna vara säker på att hans äldste son Ryan skulle ha en produktiv, moralisk livsstil. Men familjen Kumar hittade mycket mer än så: eviga evangeliesanningar som gav dem ett nytt, lyckligare sätt att leva.

    Evangeliet livade upp familjen, säger broder Kumar. ”Vi tillbringar mer tid tillsammans — mer kvalitetstid, med öppnare relationer.” De har familjebön varje dag, och regelbundna hemaftnar är ett måste”, säger Ryan.

    Det var Ryan som visade vägen in i kyrkan.

    När Ryan var omkring 15 år var George Kumar bekymrad över den väg som hans son kanske skulle följa i livet. George var orolig över att Ryan och hans vänner inte tillbringade tiden på ett produktivt sätt så han hittade ett sätt att omge sin son med ungdomar som uppförde sig annorlunda. George pratade med en kusin som arbetar vid Fiji LDS Church College i Suva och fick veta att Ryan kunde bli antagen. (Den här skolan kan jämföras med högstadiet eller gymnasiet.)

    När Ryan hade börjat på skolan förbättrades hans uppförande. ”Det var de andra elevernas exempel”, säger han. Tidigare hade han tillbringat mycket tid med sina vänner i oproduktiva aktiviteter. Men när jag såg vilken skillnad det var på eleverna som gick på skolan så tappade jag intresset för att göra sådana saker”, förklarar han.

    Ryan fick ett vittnesbörd om evangeliet och hans föräldrar var så förtjusta över förändringarna i hans liv att de glatt sade ja när han bad dem om tillåtelse att få döpas och konfirmeras. Ryan släppte taget om sina gamla vänner. Han hade fått nya.

    Men när han frågade sina föräldrar om de ville lyssna på missionärerna ”så var vi motsträviga”, minns George. Men de hade sett vilka förändringar evangeliet hade åstadkommit i Ryans liv så de förstod att kyrkan måste vara bra. Förändringen hos Ryan var så uppenbar att han under sitt tredje och sista år på skolan utsågs till ”huvudpojke”, en ära som vanligtvis reserveras för elever som har tillbringat alla sina skolår där.

    Föräldrarna tyckte först att vissa förändringar hos Ryan var konstiga. Varför kunde de till exempel inte övertala honom att äta första söndagen i månaden? Men när Ryan förklarade vad syftet med fastan var så förstod hans föräldrar att förändringarna i hans liv var mer djupgående än de tidigare hade insett.

    Ryans yngre bror Michael hade också sett förändringarna hos sin bror och han lyssnade på evangeliet. ”Ryan började gå på kyrkans aktiviteter och det som slog mig var att han alltid var så glad när han kom hem efteråt”, säger Michael. ”Jag tog faktiskt kontakt med missionärerna själv. Jag ville få lektionerna. Jag ville döpas och konfirmeras.”

    När missionärerna höll lektionerna för nya medlemmar för Michael efter hans dop började hans mamma Alitiana att lyssna. Det påverkade hennes make och snart hade både George och hans hustru egna vittnesbörd.

    Ryan hade förmånen att döpa båda sina föräldrar 2006, en kort tid innan han åkte hemifrån för att verka som missionär i Nya Zeelandmissionen Wellington. Senare, innan Michael åkte iväg som missionär, hade han förmånen att följa med föräldrarna när de besökte templet. Äldste Michael Kumar kom till Utahmissionen Salt Lake City Syd i augusti 2008, strax efter det att Ryan hade kommit hem från Nya Zeeland.

    Det visade sig bli svårt för broder och syster Kumar att betala tionde och sedan stödja en son ekonomiskt på missionen. Broder Kumars inkomst gick främst till att betala av huslån och andra utgifter. Men de gjorde de uppoffringar som krävdes. Hela familjen förstod behovet. När broder Kumar till exempel glatt sade att de skulle ha en ”vanlig” middag den kvällen så visste hela familjen att det inte skulle bli något kött. ”Det fanns dagar när vi bara åt bröd och varm choklad”, minns Michael.

    Ryan säger att han är tacksam för föräldrarnas uppoffringar. ”Jag insåg att de verkligen är hängivna förbunden som de har ingått.”

    Ryans yngre bror säger att sedan deras omvändelse ”klarar vi av prövningar bättre som familj. Vår himmelske Fader har hjälpt oss.”

    Familjens omvändelse påverkade också snabbt andras liv. Två av Ryans och Michaels kusiner som hade kommit för att bo hos familjen Kumar valde också att lyssna på missionärslektionerna och bli medlemmar i kyrkan.

    Välsignelserna som följt uppoffringarna som familjen Kumar har gjort har varit både timliga och andliga, säger broder Kumar. De har fått pengarna att räcka till alla sina behov. Och när Michael hade åkt iväg som missionär fick broder Kumar ett nytt jobb som han hoppas gör att han kan betala av huslånet snabbare.

    Men de andliga välsignelser som familjen Kumar har fått har varit viktigare. George och Alitiana växer i sina kallelser — han som äldstekvorumpresident i Lami andra församling i Suva norra stav, och hon som andra rådgivare i församlingens Primärorganisation.

    Ryan säger att det nu är stor skillnad på hans eget perspektiv på livet och på många av hans kamraters. ”Jag har alltid något att göra — något som bygger upp riket.” Om sina framtidsplaner säger han att evangeliet gör att de troende ”ser på saker och ting ur ett evigt perspektiv”.

    George och Alitiana Kumar hade båda fått undervisning om kristna lärdomar innan de fick höra talas om evangeliet. Men de hade inte funnit någon tröst i det som de fått undervisning om. ”I andra religioner”, säger broder Kumar, ”får man lära sig att vara rädd för Guds vrede. Men Jesu Kristi försoning ger oss en andra chans.”

    Familjen Kumar försöker göra det mesta av den andra chansen.

    Familjen Naivaluvou

    Peni och Jieni Naivaluvou dubblerade storleken på sin familj när de tog fyra flickor från Vanuatu som inneboende som gick på Fiji LDS Church College. Men familjen Naivaluvou ser inte det som någon uppoffring. De känner att de blivit storligen välsignade för att de gjort det. En av välsignelserna, anser de, är lilla Hagoth som föddes i januari 2009.

    I början av 2008 hörde biskop och syster Naivaluvou från Tamavua församling i Suva norra stav att två unga studerande från Vanuatu behövde någonstans att bo, så paret Naivaluvou såg över sin situation. Sönerna Soane, 18 år, och Ross, 16 år, studerade vid en skola i Tonga, deras förfäders land. De båda flickorna från Vanuatu bodde, med hög hyra för föräldrarna, hos en familj i Suva som inte var medlemmar i kyrkan. Flickorna skulle vara bra sällskap för den då 13-åriga Andrea Naivaluvou. Andrea studerar också vid kyrkans skola och kom hem på eftermiddagarna, innan föräldrarna hade slutat jobba. Så broder och syster Naivaluvou bestämde sig för att inbjuda de två flickorna från Vanuatu att bo hos dem utan kostnad.

    Flickorna insisterade på att hjälpa till med kostnaderna men de var ändå mindre än hälften av vad de hade betalat tidigare — en välsignelse för deras familjer.

    I april kom ytterligare två flickor från Vanuatu på besök och tyckte om atmosfären hemma hos familjen Naivaluvou. En kort tid senare frågade de här två flickorna om de också kunde få komma och bo där. Familjen Naivaluvou lät dem glatt komma.

    Hur fungerade det att ha fyra extra ungdomar i hemmet? ”Vi har utvecklat ett så starkt band mellan oss att de är mer som våra döttrar”, säger biskop Naivaluvou. Paret Naivaluvou gjorde det klart från början att flickorna skulle behandlas som en del av familjen. De fyra flickorna från Vanuatu är faktiskt släkt med varandra, men hemma hos familjen Naivaluvou behandlade de varandra som systrar med samma föräldrar. Andrea Naivaluvou lärde sig också acceptera dem ”som mina systrar”, säger hon. De äldre flickorna höll uppsikt över henne och hjälpte till med läxor när så behövdes. De fyra flickorna började kalla biskop och syster Naivaluvou för Ta och Na—”pappa” och ”mamma” på fijianska.

    Det här kan vara första gången, säger syster Naivaluvou, som flickor från Vanuatu som går på kyrkans skola har kunnat bo hos en medlemsfamilj. När pappan till en av flickorna kom på besök uttryckte han sin stora tacksamhet till paret Naivaluvou för den kärlek de hade visat hans dotter.

    Syster Naivaluvou påpekar att en av flickorna, dotter till en distriktspresident på Vanuatu, var ett stort exempel för deras familj genom sin tro. Biskop Naivaluvou säger att hennes exempel hjälpte hans familj att ha skriftstudier och be som familj mer regelbundet.

    Både broder och syster Naivaluvou säger att de har välsignats timligen tack vare att de har delat med sig till andra. Deras resurser har räckt längre. Och syster Naivaluvou tror att välsignelsen att ha blivit gravid igen efter 13 år är knuten till deras villighet att visa kärlek till andra.

    När paret Naivaluvous två söner kom hem efter skolåret i Tonga accepterade också de de unga kvinnorna som en del av familjen. Men Soane kan kanske ursäktas för att han inte kan se flickorna precis som systrar. Han utsågs som kavaljer till en av de unga kvinnorna till studentbalen. Han var en riktig gentleman.

    När de fyra flickorna hade avslutat skolåret och skulle återvända hem till Vanuatu i slutet av 2008 var det hjärtslitande att ta farväl, minns biskop Naivaluvou. Det var som att ta farväl av fyra döttrar för honom och hans hustru. Och när ett nytt skolår började 2009 välkomnade broder och syster Naivaluvou glatt tillbaka sina fyra ”döttrar” — plus två till.

    Med bara fyra sovrum i huset kan några undra hur de kan ge plats åt sex unga kvinnor förutom sin egen dotter och en ny bebis. Men familjen Naivaluvou funderade snabbt ut det utan svårigheter.

    Det handlade trots allt inte om personligt utrymme. Det handlade helt enkelt om att utöka kärlekskretsen.

    Asenaca Ramasima

    År 2008 fick Asenaca Ramasima två av de troligtvis mest prestigefyllda elevutmärkelserna vid Fiji LDS Church College. Först utnämndes hon till primus, eller bästa elev på skolan. Med den utmärkelsen följer ett stipendium. Men hon fick också utmärkelsen ”Lion of the Lord” som ges till exemplariska seminarieelever. Hon värdesätter den andra utmärkelsen ännu mer än den första eftersom den påminner henne om hur hon har försökt tillämpa sin tro på sin himmelske Fader varje dag.

    Asenaca har fått sin beskärda del av svårigheter i livet fastän hon bara är 19 år. Och ändå utstrålar hon glädje — glädje i vetskapen om att hon har en evig familj tack vare att de beseglades i templet i Suva 2001 och glädje i vetskapen om att hennes himmelske Fader känner och älskar henne.

    Asenaca är den yngsta av fem barn, efter fyra bröder. När pappan dog, minns hon, uppmanade hennes äldsta bror, som då verkade som missionär, alla att komma ihåg att de inte hade förlorat sin far. Han skulle alltid vara nära dem.

    Hennes bröder blev familjens försörjare och deras mamma blev en andlig ”sammanbindare” som fick dem att hålla ihop. Barnen har haft nytta av att följa sina föräldrars exempel.

    ”Pappa var alltid till inspiration för mig. Han sade alltid: ’Arbeta hårt, arbeta hårt’”, säger Asenaca med mild röst. Genom att arbeta hårt i skolan har hon hedrat sin far och hjälpt sin mor. Stipendiet som kom med primusutmärkelsen är ett värdefullt bidrag till studiekostnaderna som Asenaca har åstadkommit.

    Föräldrarnas exempel gav henne också en grund för den andliga utbildningen. ”Vi fick undervisning hemma varje dag genom att läsa skrifterna som familj och de lärdomar som kom från våra föräldrar”, säger Asenaca. Hennes mamma, tillägger hon, fortsätter att bygga på den grunden för familjen.

    Asenacas egna regelbundna skriftstudier hjälper henne att uppehålla och stärka sin tro på Jesus Kristus. Hon tar sig tid till att studera skrifterna oavsett hur hennes schema ser ut.

    Tron på Jesus Kristus har hjälpt henne att hålla sig nära sin himmelske Fader så att hon kan be om hans vägledning. ”Jag vet att han alltid är där”, säger hon. ”Om jag gör det han vill att jag ska göra så finns han där för mig, och hans Ande bekräftar det som är rätt.”

    Den vägledningen är viktig när några unga kvinnor i hennes ålder försöker övertala henne att ”ha roligt” på deras sätt — genom att dricka, röka och bryta mot kyskhetslagen. Men ”allt sådant går emot mitt samvete”, säger Asenaca, och tack vare sin tro och tryggheten hon känner genom sin himmelske Faders vägledning, ”kan jag säga nej”.

    Genom att tjäna i kyrkan, säger hon, har hon kunnat stärka självförtroendet på ett sätt som inte hade varit möjligt annars. Det blir viktigt när hon avslutar studierna vid kyrkans skola för hon hoppas på att bli antagen till Brigham Young-universitetet i Provo i Utah, eller till BYU–Hawaii, för att studera bokföring och redovisning.

    De här universiteten ligger långt från hemmet i jordbruksområdet i utkanten av Suva. Känns det inte lite skrämmande att åka så långt hemifrån? Asenaca funderar över frågan ett ögonblick och ler sedan stort. Jo, svarar hon — men hon gör det för att kunna uppnå sina mål.

    Det är lätt att tro på att Asenaca kommer att göra det hon säger. Hittills har hon lyckats mycket bra med att uppnå sina mål. Och liksom andra trofasta medlemmar på Fiji har hon upplevt både andlig och timlig tillväxt genom att utöva tro och hålla buden.

    Foto Don L Searle

    George, Alitiana och Ryan Kumar.

    Äldste Michael Kumar medan han verkade som missionär i Utahmissionen Salt Lake City Syd.

    Längst fram: Peni, Jieni och Andrea Naivaluvou. Längst bak: Soane och Ross Naivaluvou.

    Templet i Suva på Fiji.