2010
    Gör tempeläktenskapet till en prioritet
    Fotnoter
    Tema

    Gör tempeläktenskapet till en prioritet

    Vitalij och Ekaterina (Katja) Shmakov föddes i respektive Omsk och Jekaterinburg i Ryssland. Båda blev medlemmar i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga i tonåren och båda verkade som missionärer — Vitalij i Tjeckienmissionen Prag och Katja i Rysslandmissionen Novosibirsk. De säger att deras omvändelse öppnade sinnet för möjligheten att leva ett lyckligt, tillitsfullt och meningsfullt liv, och missionerna cementerade deras önskan att skapa ett evangelieinriktat hem, som börjar med tempelvigsel. Det här är deras berättelse.

    Vitalij: När jag hade varit hemma från min mission i några månader blev jag ombedd att vara ledare på en ungdomskonferens. Steven C Smith, president för Rysslandmissionen Novosibirsk, kallade in mig på sitt kontor. Jag förväntade mig en ny kallelse eller en formell intervju av något slag. I stället berättade president Smith för mig om någon som han ville att jag skulle träffa — en ung kvinna som nyligen hade fullföljt sin mission och återvänt hem till en annan del av Ryssland, men som skulle komma på konferensen.

    Jag hade aldrig sett Katja tidigare, men när jag kom till konferensen presenterade jag mig själv och vi småpratade i några minuter. Senare på kvällen bjöd jag upp Katja till dans. Nästa kväll bjöd jag upp henne igen.

    Katja: Medan jag växte upp kände jag inte så många unga, ensamstående prästadömsbärare, men jag hoppades hela tiden att Herren skulle hjälpa mig träffa en värdig ung man som jag kunde gifta mig med. Jag hade ingen aning om när eller hur vi skulle träffas, men jag litade på Herren och på hans löften.

    Efter min mission blev jag ombedd att hjälpa till som ”förkläde” på en ungdomskonferens. När jag såg Vitalij på konferensen blev jag genast intresserad av att lära känna honom. Vi tillbringade tre underbara och oförglömliga dagar tillsammans på konferensen.

    Jag fick tidigt en stark känsla av att Vitalij var den man jag skulle gifta mig med. Naturligtvis får inte alla en sådan känsla så tidigt under uppvaktningen. Hur vet vi då om vi är på rätt väg? Jag lärde mig som missionär att känna igen Anden och följa hans vägledning utan att tvivla. Så när jag fick maningarna att jag skulle lära känna Vitalij så bestämde jag mig för att följa dem.

    Jag vet att Anden vägleder oss alla om vi söker hans sällskap. Det är viktigt att inte jämföra sin egen väg med andras. Anden vägleder inte alla på exakt samma sätt, men om vi följer Anden kan vi lita på att vår väg är rätt för oss.

    Övervinna svårigheter

    Vitalij: Under de där tre dagarna insåg jag att jag hade träffat en speciell person. Jag kände mig besviken när konferensen var slut och Katja och jag var tvungna att skiljas åt. Som väl var hölls en konferens för unga ensamstående vuxna följande månad. Jag började genast se fram emot den.

    Den konferensen var lika underbar som jag hade hoppats. Katja och jag tillbringade mycket tid tillsammans och lärde verkligen känna varandra. I slutet av konferensen utbytte vi telefonnummer och åkte tillbaka till våra respektive städer.

    Under de följande veckorna höll vi mest kontakt genom telefonsamtal och sms. (Jag tror att jag på mindre än en månad lärde mig sms:a fortare än vad de flesta kan skriva på sin laptop!)

    Katja bodde i Jekaterinburg som är 11 timmars tågväg bort från min hemstad Omsk i Sibirien. Men vi hade ändå en desperat önskan att träffas igen. Vi började åka till varandra regelbundet på helgerna. Jag åkte och besökte henne en helg och några veckor senare kom hon och besökte mig. När jag besökte Katja bodde jag hos gemensamma vänner i hennes stad, och när hon kom och besökte mig bodde hon hos gemensamma vänner som bodde i min stad. Vi var ofta tillsammans med våra vänner från kyrkan under de här besöken.

    Katja: Elva timmar kan tyckas vara en lång resa, men i Ryssland är det egentligen bara en liten promenad! På grund av avståndet kunde vi inte träffas så ofta som vi ville. Vi kunde bara träffas omkring var tredje vecka och tillbringa två eller tre dagar tillsammans innan en av oss åkte hem igen. Det kändes ofta som om vi behövde mycket mer tid än så, och det var alltid jobbigt att skiljas åt. Men eftersom vi fick göra så stora ansträngningar för att träffas så uppskattade vi varje minut vi hade tillsammans. När vår relation utvecklades började vi se fram emot tiden när vi inte behövde säga hej då.

    Våra träffar var mycket intressanta och varierande: Vi cyklade och red, besökte museer, läste skrifterna, lagade mat, promenerade i parkerna (vi till och med dansade i en) och besökte ett barnhem för att tjäna och leka med barnen.

    Varje gång vi träffades gjorde vi något nytt, så vi hade mycket roligt. Jag uppskattade hur påhittig Vitalij var när han planerade våra träffar. Aktiviteterna han planerade hjälpte oss verkligen att lära känna varandra.

    Vitalij: Eftersom jag studerade hade jag inte råd med många underhållande aktiviteter. Jag spenderade det mesta av mina pengar på att resa för att träffa Katja och på telefonräkningen. Men bara för att jag hade en begränsad budget så betydde det inte att våra träffar var ointressanta eller oproduktiva. Faktum är att några av våra bästa träffar inte kostade ett öre.

    Det kanske låter fånigt men jag ville se hur Katja var tillsammans med barn så vi gick till ett barnhem. Så var det med många av våra träffar. Vi försökte verkligen lära oss så mycket om varandra som vi kunde.

    Leva på Herrens sätt

    Vitalij: I Ryssland, liksom på många andra platser, är normen att människor bor tillsammans innan de gifter sig. När jag hade friat till Katja frågade några av mina vänner hur jag kunde gifta mig med henne utan att veta om vi passade ihop. De sade, som också många sade till Katja, att det enda sättet att verkligen få veta om hon var rätt för mig var att bo tillsammans med henne en längre tid.

    Jag sade till dem att man inte behöver bo med en person för att lära känna honom eller henne. Jag försökte också förklara för mina vänner på ett sätt de kunde förstå att jag hade bett och fått ett svar att jag skulle gifta mig med Katja. När jag hade bett om det beslutet var jag inte rädd för att gifta mig. Jag var ivrig och kände hur ett helt nytt liv vecklade ut sig framför mig. Ingen motsatte sig eller kritiserade mig för mitt beslut. Faktum är att de stödde mig i mitt beslut.

    Katja: När Vitalij hade friat försökte mina föräldrar övertala mig att inte gifta mig med honom. De tyckte att vi hade förlovat oss för fort och att jag behövde känna Vitalij bättre än vad jag gjorde. Min chef sade samma sak och tillade: ”Ni behöver bo tillsammans innan ni kan fatta ett sådant beslut.”

    Det är tråkigt att människor känner så när det gäller äktenskap och familj. Jag tror inte de förstår hur lyckliga par kan bli när de gifter sig och beseglas i templet. Den stora kärlek och glädje Vitalij och jag kände när vi gifte oss blev ännu starkare av vetskapen om att vi var beseglade för evigt.

    Vitalij: Katja och jag gifte oss i Omsk den 25 februari 2006. (Lagen i Ryssland, liksom i många andra länder, kräver att ett par gifter sig borgerligt före en tempelbesegling.) Morgonen därpå reste vi till templet i Stockholm. Vi gick på ett plan i Omsk och flög i tre timmar till Moskva där vi tillbringade resten av dagen. Sedan tog vi ett nattåg till S:t Petersburg. När vi hade kommit dit gick vi på en buss tillsammans med andra sista dagars heliga och reste i åtta timmar till Helsingfors. Den sista delen av resan bestod av en 11 timmar lång båttur till Stockholm.

    Slutligen kom vi fram till templet.

    För en del kan en sådan lång resa vara en utmaning, men vår resa var på många sätt en härlig bröllopsresa.

    Dagen när vi beseglades, den 1 mars 2006, var en underbar dag — en dag fylld av frid och tillförsikt. Jag visste att personen vars hand jag höll var den som jag skulle tillbringa evigheten med. Bara den tanken i sig fyllde mig med stor glädje och tacksamhet till min himmelske Fader för att han anförtrott mig sin dotter som hustru till mig. Jag kände mig närmare honom än någonsin.

    Sök efter kristuslika egenskaper

    Katja: Nu har Vitalij och jag en liten dotter. Hon är underbar. Jag vill att hon ska gifta sig i templet en dag, och det bästa stödet vi kan ge henne är att vara kärleksfulla livskamrater och föräldrar.

    Jag hoppas hon kan hitta en värdig prästadömsbärare som har många kristuslika egenskaper. När jag såg sådana egenskaper hos Vitalij hjälpte det mig att veta att jag kunde gifta mig med honom.

    Vad var det som jag attraherades av hos Vitalij? Han är förstås stilig och smart, och han vet hur man uppvaktar en kvinna. Men det var inte det viktiga. Han hade vad jag kallar ”en Kristi lärjunges ögon”. Jag kände ljuset han hade inom sig. Han är en rättfärdig prästadömsbärare.

    Vitalij: Naturligtvis är det underbart att vara gift med någon som man tycker är attraktiv. Men om vi bara inriktar oss på de fysiska egenskaperna så går vi oundvikligen miste om de viktigaste egenskaperna — personlighet, andlighet och andra egenskaper som har betydelse i ett varaktigt äktenskap.

    Jag inser att det kan vara en utmaning för en del unga vuxna att träffa någon i kyrkan helt enkelt för att det inte finns så många medlemmar där de bor. Jag känner sympati för dem. Men jag vet ändå att oavsett vilka omständigheter vi befinner oss i så kan vår himmelske Fader bereda en väg om vi gör vår del och förbereder oss för att vigas i templet.

    Till vänster: Paret Shmakov på sin beseglingsdag 2006. Deras resa till templet i Stockholm tog omkring 30 timmar.

    Till höger: I dag har broder och syster Shmakov en liten dotter. Katja säger: ”Jag vill att hon ska gifta sig i templet en dag, och det bästa stödet vi kan ge henne är att vara kärleksfulla livskamrater och föräldrar.”

    Familjefotografier med tillstånd av familjen Shmakov