2010
    Välsignad av Mama Taamino
    Fotnoter
    Tema

    Välsignad av Mama Taamino

    Victor D Cave, kyrkans tidningar

    När jag träffade Taumatagi Taamino var jag en ung missionär som verkade i mitt eget land. Syster Taamino var en gammal änka som blivit böjd av ålder och hårt arbete, men hon bredde alltid ut armarna för att välkomna min kamrat och mig och kyssa oss på båda kinderna, som seden är i Franska Polynesien.

    Syster Taamino var bräcklig och hon gick långsamt med bestämda steg, men hon tog hand om alla. Hon såg till och med till att min kamrat och jag alltid hade rena, strukna kläder. Barnen älskade att vara med henne för hon välkomnade dem alltid och lyssnade på vad de hade att säga. Hon levde ett enkelt liv i en tvåa, omgiven av sand, palmträd, familj och vänner. Av respekt kallade alla henne för ”Mama Taamino”.

    Presidenten för Tahitimissionen Papeete hade gett min kamrat, äldste Tchan Fat, och mig i uppdrag att förbereda en grupp på 80 medlemmar för att ta emot sin begåvning och beseglas som familjer i det närmaste templet — templet i Hamilton på Nya Zeeland, fem timmar bort med flyg. Mama Taamino hade rest till templet varje år i sex år, och i år skulle hon åka igen. Jag undrade hur hon hade råd med sådana dyra resor när hon hade så små inkomster. Sex år senare fick jag veta varför.

    År 1976 inspekterade jag regelbundet stavens möteshus som president för Papeete stav. En dag vid lunchtid var jag i kapellet i Tipaerui. Vid det tillfället hade vi betalda vaktmästare, och där fann jag Mama Taamino, som nu var bortåt sjuttio. Hon arbetade som vaktmästare för att hjälpa till att försörja sin stora familj. Hon hälsade mig välkommen med sitt vanliga kom och ät”, men jag svarade: ”Mama Taamino, du är ingen ungdom längre, och till lunch har du bara en liten bit bröd, en liten burk sardiner och en liten flaska juice. Tjänar du inte tillräckligt för att kunna äta mer än så?”

    Hon svarade: ”Jag sparar så att jag kan åka till templet igen.” Mitt hjärta smälte av beundran för hennes exempel på kärlek och uppoffringar. Mama Taamino reste till templet i Nya Zeeland nästan femton gånger — varje år tills templet i Papeete invigdes i oktober 1983. Under invigningen strålade hon av glädje.

    År 1995, den här gången som missionspresident, träffade jag Mama Taamino igen. Hon hade flyttat tillbaka till atollen Makemo, inte långt från platsen där hon föddes. Hon var då över 80 år och kunde inte längre gå, men rynkorna i ansiktet uttryckte frid, tålamod och en djup kunskap om livet och evangeliet. Hon hade fortfarande ett vackert leende och hennes ögon lyste av ren kristuslik kärlek.

    Tidigt morgonen därpå fann jag henne sittande i en av blomsterrabatterna utanför möteshuset där hon rensade ogräs och gjorde fint. En av hennes söner hade burit henne dit. När hon var klar med ett område använde hon händerna och armarna för att förflytta sig till nästa. Det var hennes sätt att fortsätta tjäna Herren.

    Sent på eftermiddagen när jag höll tempelrekommendationsintervjuer, tog någon Mama Taamino till skuggan under trädet nära kapellet där jag satt. Hon ville ta tillfället i akt att besvara varje fråga som krävdes för att få en tempelrekommendation.

    ”Jag kan inte åka till templet längre”, sade hon. ”Jag håller på att bli gammal och sjuk, men jag vill alltid ha en giltig tempelrekommendation med mig.”

    Jag förstod hur gärna hon ville besöka templet, och jag visste att hennes längtan hade accepterats av Gud. En kort tid därefter lämnade hon sitt jordiska tabernakel för att förena sig med dem som hon trofast hade tjänat i Herrens hus. Hon tog ingenting med sig utom sin tro, sitt vittnesbörd, sin vänlighet, sin kärlek och sin villighet att tjäna.

    Mama Taamino var en sann polynesisk pionjär vars exempel välsignade många av hennes bröder och systrar — inklusive mig.

    Också när syster Taamino hade fyllt 80 arbetade hon i möteshusets blomsterrabatter med att rensa ogräs och göra fint. Det var hennes sätt att fortsätta tjäna Herren.