Kristi rena kärlek i vår själ

Vi skall ta hand om de behövande och vara vänliga och kärleksfulla mot alla människor.

Ur Joseph F Smiths liv

President Joseph F Smith bönföll de sista dagars heliga att älska sina medmänniskor och se till deras behov – timliga och andliga – med barmhärtighet och kristuslik kärlek. ”I det ögonblick som en sista dagars helig lär sig sin plikt, lär han sig också att det är hans ansvar … att vara fylld med en anda av vänlighet, barmhärtighet, kristuslik kärlek och förlåtelse”, sade han.¹

Han fick också ta emot storartad hjälp från andra, vilket visade sig när han som president för kyrkan besökte Hawaii tillsammans med biskop Charles W Nibley. Biskop Nibley beskrev senare denna händelse:

”Då vi landsteg på kajen i Honolulu, möttes vi av de bofasta heliga i stort antal med sina kransar av leis, vackra blommor av varje slag och färg. Vi överhöljdes i dessa, han naturligtvis mer än någon annan. En grupp utmärkta musiker var där och spelade för att välkomna oss … Det var underbart att se den djupa kärlek och den enorma tillgivenhet som dessa människor visade honom. Mitt i allt detta lade jag märke till en fattig, blind kvinna, nittio år gammal och böjd av ålder, som leddes in. Hon hade några vackra bananer i handen. Det var hennes allt – hennes offergåva. Hon ropade: ’Josepha, Josepha.’ Genast då han såg henne sprang han fram till henne, slöt henne i sina armar, kramade henne och kysste henne gång på gång. Han klappade henne på huvudet och sade: ’Mamma, mamma, min kära mamma.’

Och med tårarna strömmande utefter kinderna vände han sig mot mig och sade: ’Charlie, hon skötte mig då jag var en gosse, sjuk och utan någon som kunde vårda mig. Hon tog hand om mig och var som en mor för mig.’

Det var rörande … Det var vackert att se denna stora, ädla själ kärleksfullt och ömt minnas den vänlighet som visats honom mer än femtio år tidigare. Och det var vackert att se den fattiga gamla människan som burit med sig sitt kärleksoffer – några få bananer, det var allt hon hade – för att överlämna dem till sin älskade Josepha!”²

Joseph F Smiths lärdomar

Var generös mot de fattiga och de olyckligt lottade.

Det främsta budet som vår Herre och Mästare undervisade om är att vi skall älska Gud med hela vårt hjärta, med hela vår själ och av all vår kraft. Därefter kommer ett som är detta likt: älska din nästa som dig själv. ”På dessa båda bud vilar hela lagen och profeterna.” (Se Matteus 22:37–40.) Låt oss därför utöva kristuslik kärlek, överseende och barmhärtighet mot varandra och göra en extra ansträngning för att hjälpa dem som är betryckta, så att änkans röst inte skall stiga upp till Gud i klagan över att människorna inte ger mat, kläder eller tak över huvudet. Se till att den föräldralöse inte saknar ett hem mitt ibland detta folk, ej heller att han saknar mat eller kläder eller möjligheter att intellektuellt förkovra sig. Se till att kärlek genomsyrar alla våra handlingar och att den bor i era hjärtan, att den inspirerar er att ta hand om de fattiga och bedrövade, att ni tröstar dem som sitter i fängelse, om de behöver tröst, och betjänar dem som är sjuka. För den som ger ett glas kallt vatten till en profet i en profets namn skall motta en profets belöning.

De som gör detta mot de fattiga ibland oss kommer en dag att få höra: ”Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig.” Då behöver vi inte säga ”Herre, när såg vi dig hungrig”, för var och en som besitter intelligens kan veta att om han betjänar de aktningsvärda fattiga kommer det att räknas som om det är gjort för honom som är Fader till deras andar. (Se Matteus 25:31–45.)³

Våra barn bör undervisas om att inte bara respektera sina fäder och mödrar, sina bröder och systrar. De bör också läras att respektera alla människor, och särskilt bör de undervisas och uppfostras till att hedra de gamla och de svaga, de olyckliga och fattiga, de behövande och dem som saknar förståelse från sina medmänniskor.⁴

Vi har alltid klarat av att ge någonting till de fattiga, aldrig avvisat den som ber om något att äta. Jag tror att det är detta som utmärker de sista dagars heliga. Jag tror att alla mormoner är vänligt sinnade och generösa mot de fattiga och olyckligt lottade, och att det inte finns någon sista dagars helig inom räckhåll för min röst, eller någon annanstans, som i händelse av en nödsituation inte skulle dela med sig av sin matportion till sin medmänniska …

Jag har sett människor gå ut genom min dörr med goda smörgåsar i handen (tillräckligt goda för vilken kung som helst att äta, för mitt folk bakar gott bröd och gör gott smör, det godaste jag någonsin ätit) och när de kommit ut genom porten har de kastat det på gatan. Det var inte mat de ville ha. De ville ha pengar. Till vad? Till att besöka någon spelhåla eller ölhall. Naturligtvis är de själva ansvariga för detta. Vi kan bara döma efter vad vi ser och efter vad den gode anden manar oss. Det är bättre att ge till ett dussintal människor som är ovärdiga än att låta en värdig person gå ifrån oss tomhänt.⁵

Kristi kärlek, eller barmhärtighet, är tillvarons förnämsta princip. Om vi kan uträcka en hjälpande hand till den betryckte, om vi kan hjälpa dem som är missmodiga och bedrövade, om vi kan lyfta upp och förbättra människosläktets villkor, är det vår uppgift att göra det, ja, en väsentlig del av vår religion.⁶

Älska din nästa som dig själv.

Det är jämförelsevis enkelt för någon att säga att han tror på Gud och på Jesu Kristi försonande blod, att han tror på omvändelse från synden, på dopet till syndernas förlåtelse och på handpåläggning för den Helige Andens gåva. Det är till synes lätt för människan att framåtskrida så långt. Men när det gäller att älska sin nästa som sig själv är det inte lika lätt. Då kommer vi till ett berg som är svårt att bestiga, som kräver att vi använder våra krafter till det yttersta för att komma upp till toppen. Och även om vi har klättrat i många år av vårt liv vågar jag påstå att vi vaknade upp den här morgonen och fortfarande fann oss klättrande vid bergets fot, vi har inte ens närmat oss toppen. För få män, eller kvinnor, inte ens i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga, kan sanningsenligt säga: ”Jag älskar min nästa som mig själv.”

Som regel älskar vi inte vår nästa som oss själva. (Någon) sade en gång: ”Av alla min mors söner älskar jag mig själv mest.” Så är det med Guds barn på denna jord. Trots att vår Fader har många barn, och vi alla är av samma blod, och vi kanske bor i samma samhälle, har samma religion och tror på samme Gud och på samme Herren Jesus Kristus, älskar var och en ändå sig själv mest. Denna känsla visar sig i vardagen, i vårt ständiga umgänge med varandra. Även mellan man och hustru visar det sig ofta. Vi ser det ofta mellan far och barn, och det är allmänt förekommande bland barnen. Är detta kristendom? Är detta Jesu Kristi lära? Inte som jag läser böckerna och förstår principerna för liv och frälsning. Det står i skrifterna att vi bör visa varandra broderlig kärlek, att vi bör ge upp vår egen bekvämlighet, våra egna önskningar, vår egen lycka, till förmån för vår nästas önskningar, bekvämlighet och lycka. För att inte tala om våra släktingar och nära och kära.⁷

Hur skall vi älska vår nästa som vi älskar oss själva? Det är den enklaste sak i världen. Men alltför många människor är själviska och trångsynta och är inte så känslomässigt engagerade att de når ut till och tar hänsyn till sin nästas välgång och nytta. De ser bara till sin egen fördel, välsignelse och välmåga och tycks säga: ”Min nästa får ta hand om sig själv.” Det är inte denna anda som bör karaktärisera en sista dagars helig.⁸

När vi tror att vi ser svagheter, brister eller fel, oavsett om de är verkliga eller inbillade, hos våra bröder och systrar, bör vi, istället för att tala vitt och brett om dem för vänner och grannar, varhelst vi möter dem, vara tillräckligt kärleksfulla och goda vänner … för att besöka våra vänner som vi är missnöjda med, eller som vi tror oss se brister hos, och berätta för dem vad vi känner och vad vi tänker, och göra det i en anda av att vilja hjälpa dem övervinna sina svagheter. Då gör vi inte bara dem, utan också oss själva, en stor tjänst. Vi närmar oss dem inte i en anda av fördömelse eller klander, och vi sårar inte deras känslor och fyller deras hjärtan med fiendskap.⁹

Jag skulle vilja ge rådet att vi skall lära oss att älska varandra, för då blir vänskapen sann och ljuvlig. Någon har sagt: ”Vi kan ge utan att älska, men vi kan inte älska utan att ge.” Följaktligen vill vi älska varandra, och som Herren sade till Petrus, bör vi vara en herde för hans får (se Johannes 21:15–17) och stärka varandra. Vi bör uppehålla och stödja varandra och inte förstöra, trycka ner eller älta våra grannars eller bröders svagheter, inte heller de svagheter vi ser hos människosläktet. Om vi kan se en dygd bör vi istället förstora den, och om möjligt få glöden att flamma som en eld som ger ljus och liv, energi och uppmuntran till alla dem som betraktar den, och särskilt till dem som är i synd och mörker, att de må föras till ljuset.¹⁰

Min religion lär mig att älska alla människor. Oavsett hur mycket jag föraktar deras handlingar, eller begråter deras ogudaktighet och deras mörka sinnen, är de ändå skapade i min Faders och Guds avbild och likhet – de är mina bröder och systrar. Det krävs av mig att jag skall älska min nästa som mig själv. Det är möjligt att jag ännu inte nått upp till denna höga fullkomlighetsnorm. Den själviskheten finns kanske kvar inom mig som får mig att föredra mig själv framför min nästa. Men jag har som mål att göra rätt mot mina medmänniskor eftersom evangeliet kräver det.¹¹

Gud har i denna tidshushållning gjort särskilt stora ansträngningar för att uppenbara för oss evangeliets fullhet, som … lär människorna denna princip om uppoffring för andra människors bästa, som lär oss att vi gör gott mot oss själva när vi gör gott mot andra människor … Alltför många i världen är så upptagna av sig själva och intoleranta i sina själar att de bara är villiga att kämpa för sig själva … Människosläktets plikt är, som jag ser det, i enlighet med det heliga evangelium som vi har tagit emot, att skydda oskulden, dygden, hedern och rätten hos alla män och kvinnor med lika brinnande iver som om vi skulle skydda vår egen.¹²

Gud har vidtagit åtgärder i sin kyrka för att ta hand om de behövande.

Gud har vidtagit åtgärder i sin kyrka, när den är fullt organiserad, för att varje trofast själ i den skall bli omhändertagen och få hjälp i nödens stund.¹³

Gud har befallt detta folk att komma ihåg de fattiga och att ge medel till deras uppehälle … Vi tror inte på välgörenhet utan förlitar oss mera på ömsesidig hjälpsamhet. Evangeliebudskapet kräver tro och omvändelse, men kräver också att timliga behov uppfylls. Sålunda har Herren uppenbarat planer för folkets timliga frälsning.

Till hjälp för de fattiga har fastan instiftats. Ett av dess viktigaste ändamål är att förse de fattiga med mat och andra förnödenheter tills de kan hjälpa sig själva. Ty det är helt klart att planer som endast avser att avhjälpa stundens behov inte räcker till. Kyrkan har alltid sökt göra sina medlemmar i stånd att hjälpa sig själva, hellre än att göra som många välgörenhetsinrättningar och endast ta hand om stundens behov. När sådan hjälp dras in eller tar slut, måste mer skaffas från samma källa. Sålunda görs de fattiga till understödstagare och lär dem den felaktiga principen att lita på andras hjälp i stället för att vara beroende av egna ansträngningar … Vår uppfattning om välgörenhet är därför att lindra de omedelbara behoven och sedan skaffa de fattiga möjlighet att hjälpa sig själva så att de i sin tur kan hjälpa andra. De pengar som skall fördelas anförtros förståndiga män, i allmänhet kyrkans biskopar, vilkas plikt det är att se efter de fattiga.

Vi framlägger Herrens rättvisa fasteplan för världens kyrkor som ett vist och systematiskt sätt att sörja för de fattiga … Det skulle vara enkelt för människor att uppfylla fordringen att avstå från mat och dryck under en dag varje månad och att ge det som annars skulle använts den dagen till de fattiga, eller mera, allt efter önskan. Herren har instiftat denna lag. Den är enkel och fullkomlig, baserad på förnuft och intelligens, och skulle inte endast ge svaret på frågan om hur de fattiga skall tas om hand. Den skulle också göra gott för dem som åtlydde lagen. Den skulle … göra kroppen underkastad anden och sålunda befrämja samhörigheten med den Helige Anden och befordra denna andliga kraft och styrka som nationens människor är i så stort behov av. Eftersom fasta alltid bör åtföljas av bön, skulle denna lag föra människorna närmare Gud och åtminstone en dag i månaden avvända deras sinnen från världsliga angelägenheters vanvettiga jäkt och leda dem till omedelbar kontakt med faktisk, ren och obesmittad gudstjänst – att besöka de faderlösa och änkan och att hålla sig obesmittade av världens synder (se Jak 1:27).¹⁴

Det är uppenbart att en godtagbar fasta är den som för med sig den sanna kärlekens anda till Gud och människor, och att avsikten med att fasta är att uppnå fullkomlig renhet i hjärtat och enkelhet i uppsåt – en fasta till Gud i dess fullaste och djupaste bemärkelse. En sådan fasta är ett botemedel mot varje praktisk och intellektuell villfarelse. Fåfänga skulle försvinna, kärlek till våra medmänniskor ta dess plats, och vi skulle med glädje bistå de fattiga och behövande.¹⁵

Evangeliet gör oss osjälviska och villiga att uppoffra våra egna önskningar för andra människors välgång.

Vi förmanar, vi bönfaller våra bröder och systrar i Jesu Kristi evangelium, att inte bara hedra sig själva genom ett rätt leverne, utan också att hedra, älska och vara kärleksfulla mot era medmänniskor, var och en av er.¹⁶

Jag anser att vi bör leva efter vår religion. Vi bör hålla Guds bud. Vi bör äga och åtnjuta evangeliets anda i våra hjärtan och frambringa andens frukter i våra liv. Dessa frukter är tro, hopp, kärlek, vänlighet, ödmjukhet och överseende med varandra. Vi bör så långt det är möjligt undvika den anda av kritiklusta och oenighet som leder till stridigheter, till förvirring och splittring bland människorna. Vi bör inte heller hysa hat. Bannlys hatet! Hatet i våra hjärtan, avundsjukan eller svartsjukan, skadar dem tusenfalt mer som tillåter dessa känslor att stanna kvar i själen och mala i tankarna, än det är till skada för andra. Låt oss därför slå bort detta ur våra hjärtan och ur våra tankar. Låt oss leva rättfärdiga liv. Om mannen älskar sin hustru och är sann och vänlig, och om hustrun är sann och vänlig mot sin make, då är de sannfärdiga, kärleksfulla och måna om sina barns välfärd. Låt dem vara förenade som en familj i kyrkan. När sedan detta tillstånd sträcker sig bortom Sions gränser kommer vi att ha den tusenåriga regeringen ibland oss, och det kommer att råda fred överallt på jorden.¹⁷

Evangeliet är avsett att ta bort från oss allting som inte överensstämmer med Gud och den frälsningsplan som han uppenbarat för människorna. Det är utformat för att kvalificera oss att leva på ett sådant sätt att vi kan åtnjuta fullheten av sanningens ljus, att förstå Guds avsikter och kunna leva så nära honom att vi ständigt kan vara i harmoni med hans önskningar. Evangeliets principer är avsedda att göra oss osjälviska, göra oss vidsynta, öka vår önskan att göra gott och avlägsna hat, ovilja, avund och vrede från våra hjärtan, och göra oss fridsamma, lydiga, läraktiga, villiga att uppoffra våra egna önskningar och måhända avstå från våra egna intressen för våra medmänniskors välfärd och Guds rikes framåtskridande. En människa som inte kan avstå från sina egna önskningar, som inte i sitt hjärta kan säga: ”Fader, låt din vilja ske, inte min”, är fortfarande inte ett trofast och fullständigt omvänt barn till Gud. Hon är i viss mån fortfarande i villfarelsernas makt och inuti det mörker som omger världen och döljer Gud för människorna.¹⁸

Studieförslag

Vilka är de två största buden? (Se även Matteus 22:37–40.) Varför är dessa bud så grundläggande?
Vad är Kristi rena kärlek? (Se även Moroni 7:45–48.) Vad kan vi göra för att kärleken skall genomsyra alla våra handlingar och bo i våra hjärtan? Varför tror du att ”kärleken aldrig förgår”? (Se Moroni 7:46.)
Vilket ansvar har vi för dem som är olyckligt lottade, nödlidande eller ”saknar förståelse från medmänniskorna”?
Hur kan vi öka vår förmåga att sanningsenligt säga ”jag älskar min nästa som mig själv”? Hur bör vi bemöta de svagheter som vi ser hos andra människor? (Se även Lukas 6:41–42.) Hur kan vi förstora de dygder vi ser hos andra?
Vilka välsignelser kommer av att iaktta den månatliga fastedagen och ge fasteoffer? Begrunda under bön hur du kan hjälpa kyrkan att ta hand om de behövande genom att till exempel söka upp nya eller ensamma medlemmar, hjälpa till frivilligt i samhället, betala mer i fasteoffer eller delta i välfärdseller humanitära projekt.
Vilka är ”andens frukter i vårt liv”? (Se även Galaterbrevet 5:22–23.) Vilka välsignelser får vi själva och andra ta del av när vi är villiga att uppoffra våra egna önskningar för våra medmänniskors bästa?
På vilket sätt avlägsnar Jesu Kristi evangelium ”hat, ovilja, avund och vrede från våra hjärtan” och hjälper oss att vara kärleksfulla mot andra människor?