Kyrkans presidenters lärdomar
Kapitel 9: Vår missionsplikt


Kapitel 9

Vår missionsplikt

Missionärer går ut i hela världen för att vittna om Jesus Kristus och så det eviga livets värdefulla frön.

Ur Joseph F Smiths liv

Strax efter det att Joseph F Smith hade kommit till Hawaii den 20 okt 1854, skrev han ett brev till sin fars kusin George A Smith, den medlem i de tolvs kvorum som hade ordinerat honom till äldste. Den unge missionären förpliktade sig till Herrens verk och sade: ”Jag är glad att säga att jag är redo att gå genom eld för det verk jag är engagerad i. Jag hoppas och ber verkligen att jag kan visa mig trofast intill änden.”1 Hans tro skulle prövas många gånger.

En gång förstörde en eldsvåda de flesta av hans tillhörigheter, däribland ”kläder, exemplar av den första (europeiska) utgåvan av Mormons bok, Läran och förbunden, som givits som gåva till patriarken Hyrum Smith. I en av dessa böcker hade äldste Joseph F Smith lagt sitt missionärscertifikat. När huset och dess innehåll förstördes blev det bara aska kvar av äldste Smiths resväska och allt som låg i den, förutom hans missionärscertifikat. På något mirakulöst sätt bevarades det, förutom att det var svett i kanten, men inte ett ord hade utplånats även om boken som det låg i helt brann upp. Inte bara böckerna förstördes, utan också äldste Smiths dagböcker, som han troget hade skrivit.”

Mitt i allt detta hände något lustigt, som var allvarligt på den tiden. Missionärernas kläder förstördes, så Joseph F Smith och hans kamrat blev under en kort tid tvungna att dela på en kostym. Den ena äldsten stannade hemma medan den andra hade kostymen på sig och gick på möten. Sedan bytte de om och den andra äldsten stannade hemma medan hans kamrat gick på möten. ”Detta fortgick naturligtvis bara under en kort period, men det var en lustig historia som ofta berättades senare, när tiden hade flyttat de plågade äldsterna långt från scenen för deras genanta och svåra situation.”2

Joseph F Smiths lärdomar

Missionärer bör leva så att de har ständig kontakt med Guds ande.

Några av de oundgängliga kvalifikationerna för de äldster som går ut i världen för att predika är ödmjukhet, saktmod och oskrymtad kärlek till människosläktets välfärd och frälsning samt en önskan att upprätta frid och rättfärdighet bland människorna på jorden. Vi kan inte predika Kristi evangelium utan att ha denna anda av ödmjukhet, saktmod, tro på Gud och förtröstan på hans löften och hans ord till oss. Ni kan lära all mänsklig visdom, men det kvalificerar er inte till att utföra dessa ting såsom det ödmjuka, vägledande inflytandet från Guds ande gör. ”Stolthet går före undergång, och högmod går före fall” (Ords 16:18).

Det är nödvändigt för de äldster som går ut att predika i världen, att studera evangeliets anda. Det är ödmjukhetens och saktmodets anda, samt den anda som innebär sann hängivenhet mot varje avsikt som vi föresätter oss att fullfölja. Om det är att förkunna evangeliet, så bör vi ägna oss åt det ämbetets plikter, och bör efter allra bästa förmåga sträva efter att göra oss värdiga att utföra det speciella arbetet. Det rätta sättet att göra det är att leva så att Guds ande har gemenskap med oss och är hos oss för att leda oss i varje ögonblick och timma av vår tjänstgöring, dag och natt.3

Mina bröder, ni är engagerade i Guds verk. Ni arbetar hårt, ni får i stor utsträckning evangeliets ande eftersom det är det enda ni är engagerade i. Ni betjänar inom det eviga förbundet. Ni ber. Ni glömmer säkert inte era böner. En äldste får inte glömma sina böner. Han kan inte glömma Herren. Han kommer säkerligen att minnas honom om han gör sin plikt. Om han ser till att kunna göra mycket gott, kan han inte glömma Herren morgon, middag och kväll. Han ber till Herren och ödmjukar sig för honom och erkänner honom. Om ni uppfyller denna plikt njuter ni av hans ande.4

En missionär bör ha Guds andes vittnesbörd inom sig – den Helige Andens vittnesbörd … Människor blir inte omvända av vältalighet. De blir övertygade när de är förvissade om att ni har sanningen och Guds ande.5

Missionärer bör vara ärliga, dygdiga och trogna sina förbund.

Det anses inkonsekvent att sända ut män i världen i avsikt att lova andra att genom lydnad till evangeliet få det som de själva inte fått. Inte heller anses det lämpligt att sända ut män i avsikt att förbättra dem. Låt dem bättra sig där hemma först, om de inte noggrant hållit Guds bud. Detta gäller såväl visdomsordet som himlens alla andra lagar. Ingen invändning görs mot att man kallar män som under tidigare år levt ett ogudaktigt liv, om de därefter har levt ett gudfruktigt liv och frambringat omvändelsens dyrbara frukter.6

Vi vill ha unga män … som har hållit sig obefläckade av världen och kan gå ut till jordens nationer och säga till människorna: ”Följ mig, såsom jag följer Kristus.” Vi skulle också vilja att de kunde sjunga och be. Vi förväntar att de är ärliga, dygdiga och till döden trogna mot sina förbund, sina trosbröder, hustrur, fäder och mödrar samt bröder och systrar, sig själva och Gud. Där sådana män förkunnar evangeliet för världen, utgjuter Herren sin ande i deras hjärtan vare sig de vet mycket till att börja med eller inte, och han kröner dem med intelligens och makt att frälsa människosjälar, för livets frö finns i dem. Det har inte fördärvats eller förfarits. Det har inte drivits bort från dem.7

Det är inte nödvändigt att våra ungdomar känner till den ogudaktighet som bedrivs på någon plats. Sådan kunskap är inte upplyftande. Det är mycket troligt att mer än en ung man kan spåra första steget till sin nedgång till en nyfikenhet som ledde honom till tvivelaktiga platser. Må de unga männen i Sion, vare sig de är på mission eller hemma, sky alla skändliga nästen. Det är inte nödvändigt att de vet vad som försiggår på sådana ställen. Ingen man är bättre eller starkare för att han har sådan kunskap. Må de komma ihåg att kunskap om synden frestar till att begå den, och må de sedan undvika dessa frestelser som i framtiden kan komma att hota deras dygd och ställning i Kristi kyrka.8

Karaktäristiskt för en god missionär är att han är sällskaplig, hans vänskap är beständig och livaktig. Han kan göra sig omtyckt av människor som vandrar i mörker och därigenom vinna deras förtroende och gillande. Det gör man inte på stående fot. Man måste bli bekant med en människa, lära känna henne, vinna hennes förtroende och få henne att känna och veta, att ens enda önskan är att göra gott mot henne och välsigna henne. Då kan man framföra budskapet och vänligt och kärleksfullt ge de goda ting man har i beredskap. När ni väljer missionärer, välj av denna anledning sådana som är sällskapliga och som är vänskapligt och inte fientligt sinnade mot människorna. Om ni inte har några sådana i er församling, fostra då och gör några unga män värdiga detta arbete.9

Missionärerna skall predika livets evangelium genom Anden och med enkelhet.

Våra äldster instrueras här, och undervisas från barndomen och uppåt, om att de inte skall gå ut och föra krig mot världens religiösa organisationer, när de kallas att predika Jesu Kristi evangelium. De går istället ut med budskapet vi fått i denna sista utdelning genom profeten Josephs medverkan. Därigenom kan människorna lära känna sanningen, om de vill.

Äldsterna sänds ut att erbjuda världen fridens olivgren, att erbjuda kunskapen om att Gud än en gång talat från himlarna till sina barn på jorden, att han i sin nåd på nytt återställt fullheten av sin i köttet enfödde Sons evangelium till världen, att han till människosläktet uppenbarat och återställt sin gudomliga makt och myndighet, varigenom människorna fått myndighet att utföra de förrättningar i Jesu Kristi evangelium som är nödvändiga för deras frälsning. Sättet som de utför dessa förrättningar på måste med nödvändighet vara godtagbart för Gud som givit människan auktoriteten att utföra dem i hans namn.

Våra äldster sänds ut att predika ånger över synden, att förkunna rättfärdighet, livets och gemenskapens evangelium samt evangeliet om vänskap bland människorna. De sänds ut att undervisa män och kvinnor om att göra det som är rätt i Guds ögon och inför alla människor, att undervisa dem om att Gud organiserat sin kyrka, en kyrka som han själv är upphovsman och grundare till.10

Frågan: ”Vad skall jag säga?” är en fråga som unga män ofta ställer sig när de befinner sig på missionsfältet. En annan följer tätt efter: ”Hur skall jag säga det?” … Samtidigt som inga bestämda regler kan ges, har erfarenheten lärt oss att det enklaste sättet är det bästa. Då man genom en bedjande ande och ingående studium har lärt sig evangeliets principer, bör dessa läggas fram för människorna i ödmjukhet, med de enklaste ord, utan förmätenhet eller övermod och i Kristi missions anda. Det kan inte ske om en ung missionär förspiller sina ansträngningar i ett högfärdigt försök att bli en högljudd vältalare. Det är den värdefulla lärdom jag vill inpränta hos äldsterna, och jag vill råda dem till att begränsa alla retoriska ansträngningar till lämpliga tider och platser. Missionsfältet är inte rätta platsen för sådana prestationer. Evangeliet lärs inte ut framgångsrikt genom en braskande uppvisning av ord och argument, utan uttrycks genom anspråkslösa och förnuftiga redogörelser för dess enkla sanning, uttalade på ett sätt som rör hjärtat och även talar till förstånd och sunt förnuft.

… Anden måste först vara med missionären om han skall lyckas väcka gensvar hos åhörarna. Det gäller vare sig orden uttalas under ett samtal ansikte mot ansikte eller vid offentliga möten. Anden blir inte uppenbar hos den person som ägnar sin tid åt att framföra det han har att säga i skrytsamma ordalag eller genom uppvisning i vältalighet. Han hoppas ju kunna behaga på ett konstlat sätt och inte verksamt genom hjärtat.11

Ingen människa kan predika Jesu Kristi evangelium av sig själv, för det som hör Gud till känner ingen människa utom genom Guds ande som är i honom (se 1 Kor 2:11). Att försöka predika Herrens ord genom sin egen visdom och kunskap, oberoende av inspiration, är helt enkelt ett hån. Ingen människa kan predika om Gud och gudsfruktan och sanningen som den är i Kristus Jesus, om han inte är inspirerad av den Helige Anden. Lärjungarna i forna dagar vandrade och samtalade med Frälsaren under hans mission bland människornas barn och ändå … befalldes de att stanna kvar i Jerusalem och inte gå ut och predika förrän de hade blivit rustade med kraft från höjden, med andra ord när den Helige Anden skulle komma över dem, genom vilken deras inre skulle bli vederkvickt, deras förstånd utvidgat, deras vittnesbörd om Jesus Kristus planterat i deras hjärtan, att de måtte vittna för dem de skulle komma till.12

Den enskilde äldsten utlämnas i stor utsträckning åt vägledningen han får från den anda i sin kallelse som han bör vara genomsyrad av. Om han försummar att utveckla den andan, som är energins och tillämpningens anda, blir han snart slö, håglös och olycklig. Varje missionär bör sträva efter att ägna en del av varje dag åt studier och åt att under bön tänka igenom evangeliets principer och kyrkans teologi. Han bör läsa, reflektera och be. Vi motsätter oss visserligen utformandet av stereotypa predikningar att framföras i den avsikten att de skall ge intryck av vältalighet och vara en uppvisning i retorik, men ändå bör en äldste vara grundligt förberedd för sin predikan, när han står upp för att tala till en församling hemma eller borta. Hans sinne bör vara väl försett med tankar som är värda att uttala, att höra och att komma ihåg. Då bär inspirationens ande fram de sanningar som hans åhörare är i behov av, och ger hans ord en myndig klang.13

Äldster som är ute på mission, liksom sista dagars heliga i allmänhet, avråds allvarligt från ordstrider samt tvister beträffande kyrkans lära. Evangeliets sanning är inte beroende av heta diskussioner för att kunna bevisas. Sanningens budskap framförs mest effektivt, när det uttrycks med enkla och förståeliga ord.

… Ett vittnesbörd om sanningen är mer än förståndets bifall. Det är hjärtats övertygelse, en kunskap som fyller mottagarens hela själ.

Missionärer sänds ut för att predika och undervisa om evangeliets första principer, om Kristus och hans korsfästelse, och praktiskt taget ingenting mer när det gäller teologisk lära. De är inte bemyndigade att lägga fram sina egna åsikter i invecklade teologiska frågor, inte heller att förbrylla sina åhörare med en uppvisning i djup kunskap. Lärare är de och måste så vara, om de till någon grad lever upp till sin höga kallelses ansvar. Men de bör så mycket de kan följa Mästarens sätt att undervisa och försöka leda genom kärlek till medmänniskorna, genom enkla förklaringar och genom att övertyga, inte försöka övertala genom tvång.

Bröder! Bry er inte om dessa ämnen för gagnlös diskussion. Håll er nära det uppenbarade ordets lärdomar såsom de klargjorts i kyrkans standardverk och genom de levande profeternas uttalanden. Låt inte meningsskiljaktigheter i svårfattliga läromässiga frågor uppta er uppmärksamhet, så att ni därigenom drar er undan varandra och blir skilda från Herrens ande.14

Missionsverksamhet är lika nödvändigt hemma som utomlands.

Det är synd att så många av våra pojkar som reser utomlands och fullgör goda missioner uppenbarligen lämnas åt sitt öde eller ignoreras av kyrkans presiderande auktoriteter, sedan de återvänt hem, och tillåts att åter driva iväg mot vårdslöshet och likgiltighet, för att slutligen kanske helt avvika från sina plikter i kyrkan. De bör tas i anspråk. De bör göras aktiva inom prästadömets verksamhet, så att de bättre kan behålla evangeliets anda inom sig och vara till nytta hemma lika väl som borta.

Det råder inget tvivel om att missionsarbete fordras och är lika nödvändigt i Sion, det vill säga här hemma, som utomlands … Vi ser alltför många pojkar som faller in i rent slarviga, om än inte fördärvliga, sätt och vanor. Varje ung missionär som återvänder från sin mission fylld av tro och god vilja bör åta sig att i så stor utsträckning som möjligt bli en frälsare för sina unga och mindre erfarna kamrater där hemma. När en hemvänd missionär ser en pojke komma in på dåliga vägar och vänja sig vid dåliga vanor, bör han känna som sin plikt att i samverkan med de presiderande auktoriteterna i staven eller församlingen han bor i, ta ansvar för honom och utöva all den kraft och det inflytande han kan, för att rädda den felande unge mannen. Denne har ju inte den erfarenhet som våra äldster ute på fältet har fått. Sålunda blir den hemvände missionären ett redskap till att frälsa många, och till att grunda dem fastare i tron.15

Att verka på missionsfältet utvidgar ens synfält, förnyar ens energi, förstorar ens duglighet att göra gott i alla riktningar och gör en på alla sätt till en starkare och nyttigare medborgare, såväl som en mer hängiven medlem i kyrkan. När en missionär är engagerad på fältet borde han vara helt och hållet missionär, och ägna sin bästa energi åt de speciella plikter som anförtrotts honom. När han återvänder till hemorten är han fortfarande missionär i ordets vidare betydelse, men han måste minnas att han åter har tagit sin plats i arbetarnas led för att förtjäna sitt bröd i sitt anletes svett … Det borde finnas efterfrågan på hemvända missionärer där det finns behov av modiga hjärtan, starka sinnen och villiga händer. Det geniala i evangeliet innebär inte negativ godhet – frånvaron av det onda – utan står för energi starkt riktad åt rätt håll, för positiv godhet – kort sagt, arbete.16

När vi bär och sår det eviga livets värdefulla frön, låt då våra liv motsvara vår trosbekännelse och våra ord överensstämma med sanningen vi bär och våra handlingar vara antagliga för Guds uppenbarade vilja, för [om inte] dessa frukter i någon grad följer på vår trosbekännelse är vi, som äldster eller heliga, bara hinder för verkets framgång, stötestenar i vägen för den praktiskt sinnade iakttagaren, och vi minskar inte bara andras utsikter till frälsning, utan riskerar vår egen.17

Studieförslag

  • Varför är ”ödmjukhet, saktmod och oskrymtad kärlek” ovärderliga egenskaper hos missionärer? Vilka andra karaktärsdrag hjälper äldster och systrar att vara dugliga missionärer? (Se även L&F 4.) Hur kan liknande egenskaper hjälpa oss att vara duktiga medlemsmissionärer?

  • Varför är det viktigt att missionärerna håller sig ”obefläckade av världen”? Hur välsignar Herren de missionärer som gör det?

  • Hur kan vi få våra vänner och grannar utanför kyrkan att lita på oss och hjälpa dem att veta att vår ”enda önskan är att göra gott mot dem och välsigna dem”? Hur kan vi på ett bättre sätt dela med oss av evangeliet till våra vänner som inte är medlemmar?

  • Vilka sanningar bör missionärerna vara beredda att undervisa om?

  • Vilka faror ligger i att missionärer argumenterar, debatterar och diskuterar på ett fruktlöst sätt när de undervisar om evangeliet? Varför ligger det större kraft i att helt enkelt undervisa med Anden? (Se L&F 100:5–8.)

  • Hur kan en missionär vårda ”andan i sin kallelse”? Hur kan vi som medlemmar få och vårda ”energins och tillämpningens anda” när vi delar med oss av evangeliet?

  • Hur kan hemvända missionärer fortsätta att ”tas i anspråk”? Vad kan ledare och andra medlemmar i kyrkan göra för att hjälpa hemvända missionärer att förbli ”aktiva inom prästadömets verksamhet”? Hur kan en hemvänd missionär bli ”ett redskap till att frälsa många, och till att grunda dem fastare i tron”?

Hänvisningar

  1. George Albert Smith Papers, 1834–1875, Historical Department Archives, The Church of Jesus Christ of Latter-day Saints, s 3. Stavning och kommatering moderniserad.

  2. Life of Joseph F. Smith, sammanst av Joseph Fielding Smith (1938), s 183–184.

  3. Se Evangeliets lära, s 296.

  4. ”Discourse by President Joseph F Smith”, Millenial Star, 25 okt 1906, s 674.

  5. Se Evangeliets lära, s 297.

  6. Se Evangeliets lära, s 295.

  7. Se Evangeliets lära, s 295–296.

  8. Se Evangeliets lära, s 311.

  9. Se Evangeliets lära, s 296.

  10. Se Evangeliets lära, s 297. Styckeindelning tillagd.

  11. Se Evangeliets lära, s 299.

  12. ”Discourse by President Joseph F Smith”, Millenial Star, 19 sep 1895, s 593.

  13. Se Evangeliets lära, s 301–302.

  14. Se Evangeliets lära, s 302–303.

  15. Se Evangeliets lära, s 307.

  16. ”Counsel to Returning Missionaries”, Millenial Star, 2 okt 1913, s 646–647.

  17. Life of Joseph F. Smith, s 231–232.

Bild
Joseph F. Smith

Joseph F Smith vid ungefär 19 års ålder strax efter hemkomsten från Hawaiimissionen år 1858.