Ståndaktiga i Kristi sak

Vi måste vara ståndaktiga i Kristi sak och trofasta mot våra förbund, mot vår Gud och mot Sions verk.

Ur Joseph F Smiths liv

På hösten 1857 återvände Joseph F Smith hem, bara 19 år gammal, från sitt missionsfält på Hawaii. Han reste hem via San Francisco, Los Angeles och San Bernadino. ”I södra Kalifornien, strax efter det att den lilla vagnkaravanen färdats en kort sträcka och slagit läger, red ett antal råbarkade anti-mormoner in i lägret. De svor och förbannade och hotade med vad de skulle göra med ’mormonerna’. Joseph F var ett stycke från lägret och samlade ved till elden, när han såg att de få medlemmarna i hans egen grupp försiktigt smugit in bland buskarna nedåt bäcken, utom synhåll. När han såg detta … fick han tanken: ’Ska jag springa undan för de där? Varför skulle jag vara rädd för dem?’ Med den tanken gick han fram till lägerelden med famnen full av ved då en av karlarna, fortfarande med pistolen i handen, ropade och förbannade ’mormonerna’ med hög röst och sade till Joseph F:

’Är du mormon?’

Svaret kom genast: ’Javisst, min herre, helylle, tvättäkta, från topp till tå.’

Då tog mannen hans hand och sade:

’Du var då … den trevligaste karl jag någonsin träffat! Skaka hand med mig, unge man, jag är glad att få träffa en man som står för sin övertygelse!’”¹

President Smith levde ett liv trogen Herren, oavsett hinder eller prövningar. Hans nära vän och kyrkans presiderande biskop, Charles W Nibley, sade om honom: ”Inget hjärta har någonsin varit mer troget varje mänsklighetens och rättfärdighetens, rättvisans och nådens princip än hans. Detta stora hjärta, som bodde i hans praktfulla gestalt, gjorde honom till den störste, modigaste, mildaste, renaste och bäste av alla människor som vandrat på jorden i denna tid!”²

Joseph F Smiths lärdomar

Vi måste vara trofasta mot våra förbund, mot vår Gud och mot Sions sak.

Vi bör vara exempel, vi bör vara fasta i tron … Vi bör vara trogna våra förbund, trogna mot vår Gud och trogna mot varandra och mot Sions intressen, oavsett följderna, oavsett resultaten … Den som förblir i Guds rike, den som är sann mot sitt folk, den som håller sig ren och obefläckad av världen, är den som Gud tar emot, som Gud uppehåller, som Gud stödjer och som har framgång i landet, vare sig han njuter av sin frihet eller hålls fängslad. Det spelar ingen roll var han är. Det kommer att gå bra för honom.³

Vi kan se vart världen är på väg idag, vad religionen beträffar. Om man kan få den billigt, om det inte kostar någon ansträngning, har man inget emot att få lite grand av den. Men så är inte fallet med sista dagars heliga. Inte heller ligger det till så med en levande religion. Jag vill nämligen säga er att Kristi religion inte är en söndagsreligion. Det är inte en tillfällig religion. Det är en religion som aldrig tar slut. Den kräver att dess anhängare fullgör sina plikter på måndag, tisdag, onsdag och veckans alla dagar precis lika uppriktigt och precis lika nitiskt som på sabbatsdagen. Jag skulle inte vilja ge ett enda uns för en söndagsreligion eller för en religion som har tillverkats av människor, vare sig av präster eller lekmän.

Min religion är Guds religion. Det är Jesu Kristi religion. Annars skulle den inte ha något värde, varken för mig eller för någon annan människa som religion betraktad. Om min religion inte fanns i min själ, om jag inte mottagit den i mitt hjärta, eller trodde på den av hela min förmåga, själ och styrka, samt levde efter den och höll den i säkert förvar i hjärtat, hela livet, vardagar som vilodagar, enskilt och offentligt, hemma som borta, överallt densamma – Kristi religion, ärbarhetens, rättfärdighetens och renhetens religion, den religion som förkunnar godhet, tro, frälsning från världsliga synder samt frälsning och upphöjelse i Guds rike – skulle min religion inte vara Guds Sons evangelium för mig. Detta är ”mormonismen”. Det är den slags religion vi vill lära våra barn. Vi måste själva ta emot den och undervisa om den från vårt hjärta till deras hjärta, samt med vår tillgivenhet till deras tillgivenhet. Då kan vi inspirera dem genom vår egen tro samt vår egen trofasthet och övertygelse om kyrkan.⁴

Det är vår plikt att stå fasta när vi möter motgångar.

En av de högsta egenskaperna i allt sant ledarskap är stort mod. Då vi talar om mod och ledarskap använder vi termer som avser den egenskap i livet, varigenom människor medvetet väljer den rätta vägen att gå och trofast står vid sin övertygelse. Det har aldrig funnits en tid i kyrkan då det inte krävdes att dess ledare var modiga män – inte bara modiga på det sättet att de kunde möta fysisk fara, utan också på det sättet att de var trofasta mot en klar och uppriktig övertygelse.⁵

Det är beklagansvärt att det finns en grupp sista dagars heliga som försöker göra mormonismen populär på bekostnad av dess principer. De försöker anpassa vår religion till andra människors lärdomar och önskemål. De verkar bry sig mer om att vara i harmoni med världens människor än att leva i enlighet med evangeliets principer … Sådana bröder borde minnas att de världsligt visas teorier inte tryggt kan inympas i evangeliets principer …

… Att vara sista dagars helig kräver att vi offrar världsliga målsättningar och nöjen. Det krävs trohet, karaktärsstyrka, kärlek till sanningen, redbarhet i principer och en ivrig önskan att se sanningens triumferande marsch framåt. Detta innebär att vår åsikt ofta är impopulär. Detta innebär oändlig kamp mot synd och världslighet. Det är ingen lätt väg att färdas … men bara genom att göra det kan vi grundlägga sanningen, bygga karaktärsstyrka och hålla evangeliets principer rena så som vi har anförtrotts dem.⁶

Det finns människor som modigt gör allt de kan för att åstadkomma vissa resultat. De kämpar mot ondskan och motstår den orätt som sker dem och andra. Men när de besegrats, när de ser ett rättfärdigt verk lida skada och onda människor triumfera, ger de upp. Vad tjänar det till? Det är den fråga som upptar deras sinnen. De ser att onda människor tycks ha framgång. De ser män med dåligt rykte hedras av människor omkring sig, tills de nästan övertygats om att ödet belönar missgärningar. Vad som för dem tycks vara en förlorad sak inspirerar inte till något hopp. Det är förlorat, säger de, och vi måste göra det bästa av det och låta det vara. De är missmodiga i hjärtat. En del ifrågasätter till och med försynens avsikter. De är tappra och modiga i hjärtat, men de har inte trons tapperhet.

Hur annorlunda var det inte med Paulus! Han hade arbetat oförfärat. Han hade överlämnat ett gudomligt budskap. Han hade motstått fienden, och den tycktes ha triumferat över honom. Han togs till fånga och underkastades förödmjukande behandling av lagens handhavare. Han blev satt i bojor och döden väntade honom, men han var ändå tapper. Hans tapperhet var trons tapperhet. Läs de inspirerande ord som han sände till efesierna, nedskrivna i Efesierbrevet 6:13, som sändes då de flesta skulle ha ansett sin sak förlorad: ”Ta därför på er Guds rustning, så att ni kan göra motstånd på den onda dagen och stå upprätt efter att ha fullgjort allt.”

Sedan vi gjort allt vi kunnat för sanningens sak och motstått det onda som människor dragit över oss och vi överväldigats av deras oförrätter, är det ändå vår plikt att stå fast. Vi får inte ge upp, vi får inte lägga oss ner. Stora strider vinns inte under en enda generation. Att stå fast inför överväldigande motstånd, då vi gjort allt vi kan, är trons tapperhet. Trons tapperhet är framgångens tapperhet. Människor som äger denna gudomliga egenskap fortsätter. De får inte stå still efter eget behag. De är inte endast varelser som drivs av egen kraft och visdom. De är redskap för en högre lag och en gudomlig avsikt.

Andra skulle ge upp och undvika svårigheter … Sådana män läser historia, om de läser alls, endast efter eget förstånd. De kan inte se Guds hand i människors angelägenheter, eftersom de ser endast med människors ögon, inte med trons ögon. Allt motstånd är borta hos dem – de räknar inte med Gud. De har inte tagit på sig Guds rustning. Utan den tyngs de ned av fruktan och ängslan, och de sjunker. För sådana män tycks allt som ställer till besvär vara nödvändigt. Som Guds heliga är det vår plikt att ”stå upprätt”, också då vi överväldigats av ondska.⁷

När en människa beslutar sig för att avstå från världen med dess dårskaper och synder, och blir ett med Guds folk som överallt baktalas, så kräver detta ett slags mod, ett slags manlighet, ett slags karaktärens oberoende, ett slags överlägsen intelligens och beslutsamhet, som inte är så vanligt bland människor. Människor ryggar inför det som är impopulärt, för det som inte ger dem beröm och beundran, för allt som på något sätt fläckar det de kallar anseende eller ett gott namn.⁸

Må detta evangeliums anda vara så djupt inpräglad i min själ att jag och mitt hus må tjäna Herren och hålla hans lagar, även om jag genomgår fattigdom, prövningar, förföljelse eller döden. Löftet är emellertid att vi blir välsignade genom lydnad. Gud hedrar dem som hedrar honom, och kommer ihåg dem som kommer ihåg honom. Han uppehåller och stödjer alla som stödjer sanningen och är trofasta mot den. Må Gud därför hjälpa oss att vara trofasta mot sanningen nu och för evigt.⁹

Vi kan vara modiga kämpar för Kristi sak.

När jag lyssnade till bröderna nu i eftermiddags, kom jag att tänka på några av våra vänner som gått bort. När vi ser tillbaka och tänker på president Young, Heber C Kimball, Willard Richards, George A Smith, Orson Pratt, Parley Pratt, president John Taylor, Erastus Snow och de tusentals andra trofasta, tappra Guds heliga som gick igenom förföljelserna i Ohio, i Missouri och i Illinois, och som drevs från sina hem gång efter annan och till slut ut i vildmarken, utan vetskap, förutom den Helige Andens löften i deras hjärtan, att de någon gång skulle finna en viloplats för sina trötta fötter – drivna från sina hem, sina släktingar och vänner, med de sämsta utsikter här i världen vad gäller mänsklig vetskap eller förmåga att förutse att de någonsin skulle nå en tillflyktsort, utan bara få vandra över prärien med tunga steg men med orubbad tillit till Gud och orubblig tro på hans ord – när vi ser tillbaka och tänker på dessa scener kan vi inte glömma de trofasta män och kvinnor som gick igenom dem. De föll inte vid vägen, de backade inte tillbaka, de vände sig inte bort från sanningen. Ju svårare prövning, ju mer ansträngande färd, ju större hinder, desto mer fasta och bestämda var de.¹⁰

Jag har från min ungdom verkat tillsammans med män som Brigham Young, Heber C Kimball, Willard Richards, George A Smith, Jedediah M Grant, Daniel H Wells, John Taylor, George Q Cannon och Wilford Woodruff och hans medarbetare, Lorenzo Snow och hans medarbetare, medlemmar bland de tolv apostlarna, de sjuttio och högprästerna i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga under mer än 60 år. Jag vill vittna för er, och må mitt ord höras av varje främling som är inom hörhåll för min röst, att bättre män än dessa aldrig funnits i min bekantskapskrets. Jag kan vittna så eftersom jag varit bekant med dessa män från barndomen, växt upp med dem, arbetat med dem i råd, i bön och vädjan, och jag färdades från samhälle till samhälle med dem genom vårt land här och tvärs över prärien. Jag har lyssnat till dem enskilt och offentligt, och jag bär vittnesbörd till er om att de var Guds män, sanna män, rena män, Guds ädlingar.¹¹

Här är våra systrar engagerade i hjälpföreningsarbete … Här är systrar som är förbundna med GUF, och även de som är förbundna med Primär och vår söndagsskola … De har alla vår välsignelse, eftersom vi litar på dem. Vi tror på att de själva känner till sanningen och inte behöver låna ljus från någon annan. Vi vet att deras redbarhet är oklanderlig. Vi vet att de älskar Gud och sanningen och att de älskar verket mer än sina egna personliga intressen. Vi känner många av dem och vi vet att de känner så. Vi älskar dem. De har vår respekt, vårt fulla förtroende. Herrens välsignelser skall komma över dem.¹²

Systrarna i Hjälpföreningen, som alltid är aktiva och hjälpsamma, har funnits till hands överallt där det funnits behov och har hjälpt de fattiga, tröstat de betryckta, besökt änkan och den faderlöse och rest långväga för att dela med sig av värdefull undervisning. ¹³

President Heber C Kimball var en av Guds ädlingar. Stark som stål, i varje förtroende. Ren som förädlat guld. Utan fruktan för fiender eller för döden. Snabb i uppfattningen. Full av profetians ande. Inspirerad av Gud. Tapper i vittnesbördet om Kristus. En livslång, aldrig svikande vän och vittne om Joseph Smiths gudomliga kallelse och uppgift. Han kallades genom Guds nåd, ordinerades genom en man med myndighet och levde och dog som apostel för Herren Jesus Kristus.¹⁴

Jag tror att bröderna i de tolv som har befunnit sig på sin post och gjort sin plikt står fasta inför Guds rikes frammarsch och är eniga i sina åsikter och ansträngningar för Sions uppbyggnad … De är värdiga de sista dagars heligas förtroende, är modiga i sina vittnesbörd för sanningen, är allvarliga och försiktiga när de vakar över Sions intressen.¹⁵

Gud välsigne er. Må frid bo i era själar och må kärlek till sanningen flöda över hos er. Må dygd pryda alla era vägar. Må ni leva rättskaffens och ärligt inför Herren, behålla tron och vara modiga i vittnesbördet om Jesus Kristus, för den som är modig kommer att få sin belöning. Gud välsigne er, är min bön i Jesu namn. Amen.¹⁶

Studieförslag

Vad innebär det att vara modig i vittnesbördet om Kristus? Hur kan vi visa i våra dagliga liv att vi är villiga att vara sanna mot vår religion och mot vår Gud?
Varför är Kristi religion inte bara ”en söndagsreligion”? Hur kan vi undervisa våra barn om vår religion ”från vårt hjärta till deras hjärta, samt med vår tillgivenhet till deras tillgivenhet”?
Hur försöker vi som medlemmar i kyrkan ibland att göra evangeliet populärt ”på bekostnad av dess principer”?
Hur kan vi visa tillbörlig tolerans gentemot andra människors åsikter och livsstil utan att ge upp vår redbarhet mot principerna?
Hur kan vi undervisa andra, inklusive våra barn, om principer som mod, redbarhet mot principerna och oförskräckt lydnad till evangeliet?
Nämn några sätt varpå kyrkans tidigare ledare var modiga i sina vittnesbörd? Vad kan vi lära oss om att vara modiga från dessa ledares liv?
Vad är ”trons tapperhet”? När har ni visat denna tapperhet i motståndets stund?
Hur kan vi ståndaktigt uppfylla våra kallelser i kyrkan?
Vilka välsignelser får vi och våra familjer till följd av att vi modigt lever efter evangeliet? (Se även L&F 14:7.) Vilka är de eviga följderna för dem som inte är modiga i vittnesbördet om Jesus? (Se även L&F 76:79.)