”Gud skall vara med dig evinnerligen”: Profeten i Liberty fängelse

”I hans Allsmäktiga namn är vi fast beslutna att uthärda lidanden som goda soldater intill änden.”

Ur Joseph Smiths liv

Den 1 december 1838 fördes profeten Joseph Smith, hans bror Hyrum och andra bröder från Richmond i Missouri, där de var inspärrade i ett timmerhus, till fängelset i Liberty i Missouri. Där skulle de stanna kvar i mer än fyra månader, i väntan på en rättegång grundad på falska anklagelser till följd av de förföljelser som de heliga utsattes för i Missouri. Under denna tid drevs kyrkans medlemmar ut från sina hem i Missouri av sina förföljare, vilket orsakade oerhört lidande. De heligas prövningar var en källa till stor oro för profeten och hans följeslagare under deras långa fångenskap.

Liberty fängelse var uppdelat i ett övre rum och en nedre fängelsehåla på drygt 4 x 4 meter, där fångarna förvarades. Profeten beskrev deras situation: ”Vi hålls under sträng bevakning, dag och natt, i ett fängelse med dubbla väggar och dörrar, förbjudna att utöva vår samvetsfrihet, vår mat är torftig, enformig och osmaklig och vi har inte förmånen att laga vår egen mat. Vi har tvingats att sova på golvet med halm, och har otillräckligt med filtar för att hålla oss varma, och när vi har eld måste vi utstå en nästan ständig rök. Domarna har allvarlig sagt till oss gång efter annan att de visste att vi var oskyldiga, och att vi borde befrias, men att de inte vågade tillämpa lagen på oss, eftersom de var rädda för pöbelhopen.”¹

Rummet var inte tillräckligt stort för att männen skulle kunna stå upprätt, och Alexander McRae, en av fångarna, sade att maten var ”mycket osmaklig och så smutsig att vi inte kunde äta den förrän vi drevs därtill av hunger”.²

Mercy Fielding Thompson, en medlem i kyrkan som besökte bröderna i fängelset, skrev senare: ”Det övergår min förmåga att beskriva det jag kände då vi släpptes in i fängelset av fångvaktaren och dörren låstes bakom oss. Vi kunde inte undgå att känna förfäran då vi insåg att vi var inlåsta i denna mörka och dystra håla, lämplig endast för kriminella av allra grövsta sort, men där såg vi Joseph, profeten — den man som utvalts av Gud att i tidernas fullhets utdelning inneha nycklarna till hans rike på jorden, med makt att binda och lösgöra enligt Guds befallningar — inspärrad i ett avskyvärt fängelse av ingen annan anledning än att han påstod sig vara inspirerad av Gud till att upprätta hans kyrka bland människorna.”³

Under profetens fängelsevistelse kunde hans hustru Emma bara besöka honom tre gånger. Deras enda andra sätt att kommmunicera var via brev. Den 4 april 1839 skrev profeten: ”Min kära och ömma hustru! Torsdag kväll. Jag sitter ner just som solen går ner, vilket vi ser genom gallren i detta avskyvärda fängelse, för att skriva till dig för att du skall få veta hur jag har det. Det är, tror jag, nu ungefär fem månader och sex dagar sedan jag sattes under sträng bevakning dag och natt, inom murarna, gallren och de gnisslande järndörrarna i ett ensamt, mörkt och smutsigt fängelse. Med känslor som endast Gud känner till skriver jag detta brev. Sinnets funderingar under dessa omständigheter kan varken penna, tunga eller änglar beskriva eller måla upp för den mänskliga varelse som aldrig har upplevt det vi upplever … Vi förlitar oss på Jehovas arm och ingen annans för vår befrielse.”⁴

Från Liberty fängelse skrev också profeten brev till de heliga, och uttryckte sin kärlek till dem och sin tro på att Gud alltid skall stödja dem som förlitar sig på honom. Större delen av materialet är hämtat från ett brev till kyrkans medlemmar, daterat den 20 mars 1839, vilket innehåller profetens råd till de heliga, hans vädjanden till Gud och Guds svar på hans böner. Delar av detta brev blev senare kapitel 121, 122 och 123 av Läran och förbunden.

Joseph Smiths lärdomar

Inga bedrövelser kan skilja oss från Guds kärlek och umgänget med varandra.

”Er ödmjuke tjänare, Joseph Smith den yngre, fånge för Herren Jesu Kristi skull, och för de heliga, tagen och fasthållen av pöbelväldets makt, under guvernör Lilburn W Boggs utrotande styre, och i sällskap med sina medfångar och kära bröder, Caleb Baldwin, Lyman Wight, Hyrum Smith och Alexander McRae, sänder till er alla en hälsning.⁵ Må Gud Faderns och vår Herre och Frälsare Jesu Kristi nåd vila över er alla, och vara med er evinnerligen. Må kunskapen komma er till del i ännu rikare mått genom Guds nåd. Och må tro och dygd, insikt och självbehärskning, uthållighet och gudsfruktan, broderlig kärlek och kärlek till alla människor vara med er och överflöda, att ni inte skall vara overksamma eller utan frukt. [Se 2 Petr 1:5–8.]

Eftersom vi vet att de flesta av er är väl bekanta med oförrätterna och den överväldigande orättvisa och grymhet som utövas mot oss, alldenstund vi tagits till fånga falskeligen anklagade för varje slag av ondska och kastade i fängelse omgärdade av starka murar, omringade av starka vakter som vakar över oss dag och natt, lika outtröttligt som djävulen när han frestar och lägger snaror för Guds folk; därför, kära bröder är vi desto mer redo och villiga att göra anspråk på er vänskap och er kärlek.

Ty våra omständigheter är ägnade att väcka våra andar till helig hågkomst av allting, och vi tror att det är likadant för er, och att ingenting därför kan skilja oss från Guds kärlek och umgänget med varandra [se Rom 8:39] samt att varje slag av ogudaktighet och grymhet som utövas mot oss endast får till följd att våra hjärtan binds samman och beseglas i kärlek.

Vi behöver knappast säga er att vi hålls fångna utan orsak, inte heller behöver ni säga till oss: Vi är drivna från våra hem och slagna utan sak. Vi förstår alla att om staten Missouris invånare hade lämnat de heliga ifred och varit lika måna om fred som de är, skulle det inte ha funnits något annat än fred och stillhet i staten ända till denna dag. Vi skulle inte ha befunnit oss i detta helvete … där vi inte får höra något annat än hädiska svordomar och bevittnar hädelse, dryckenskap och hyckleri, och varje slag av sedeslöshet. Och återigen, föräldralösas och änkors rop skulle inte ha stigit upp till Gud mot dem. Inte heller skulle oskyldigt blod ha befläckat Missouris mark … Det är en tragisk berättelse, en klagovisa, ja, en sorglig berättelse, alltför stor att berätta, alltför hemsk för tanken att dröja sig vid, för mycket för mänskliga varelser …

[Våra förföljare] gör detta mot de heliga, som inte har gjort dem något ont, som är oskyldiga och dygdiga, som älskar Herren sin Gud, och var villiga att försaka allting för Kristi skull. Det är hemskt att berätta om detta men det är verkligen sant. Det måste vara så att förförelser kommer, men ve dem genom vilka de kommer. [Se Matt 18:7.]”⁶

Prövningar varar bara ett ögonblick och om vi uthärdar väl blir vi upphöjda i Guds närhet.

”O Gud, var är du och var är ditt gömställes paulun? Huru länge skall din hand hållas tillbaka och ditt öga, ditt rena öga, skåda från de höga himlarna den orätt som vederfares ditt folk och dina tjänare, samt dina öron genomträngas av deras rop?

Ja, o Herre, huru länge skola de lida detta våld och olagliga förtryck, innan ditt hjärta böjes till dem och ditt inre röres av medlidande för dem?

O Herre Gud Allsmäktig, som har skapat himlen, jorden och haven och allt som finnes däri, och som råder över och underkuvar djävulen och Sheols mörka, nattomhöljda herravälde, utsträck din arm! Låt ditt öga genomtränga! Upplyft din paulun! Dölj icke längre ditt gömställe! Vänd ditt öra till oss! Låt ditt hjärta uppmjukas och ditt innersta röras av medlidande för oss! Låt din vrede upptändas över våra fiender, och hämnas i ditt hjärtas nitälskan våra oförrätter med ditt svärd! Kom ihåg dina lidande heliga, o vår Gud, så skola dina tjänare glädja sig i ditt namn evinnerligen!

Min son, frid vare med din själ! Dina motgångar och lidanden skola endast vara ett ögonblick, och därefter skall Gud, om du har uthärdat väl, upphöja dig i höjden; du skall triumfera över alla dina fiender.”⁷ [Styckena i detta avsnitt återfinns också i L&F 121:1–8.]

Guds makt är större än någon ondska, och evangeliets sanningar kommer slutligen att segra.

”Jag säger enträget till er, bröder, att okunnighet, vidskepelse och trångsynthet, som finns där den inte borde, ofta står i vägen för denna kyrkas framgång. Den är liksom en störtflod från bergen, som fyller den renaste kristallklara ström med gyttja, dy och orenlighet och förorenar allt som tidigare var rent och klart och allt flyter in i en enda stor flod. Tiden hejdar dock tidvattnet och trots att vi för närvarande vältrar omkring i störtflodens gyttja så kommer nästa störtsjö, efterhand som tiden går, att kanske bringa oss till källan lika klar som kristall och ren som snö, medan orenligheten, drivtimret och avfallet lämnas kvar och bortrensas på vägen.

Hur länge kan rinnande vatten förbliva orent? Vilken makt kan motstå himlarna? Lika gärna kan människan sträcka ut sin svaga arm för att hejda Missourifloden i dess bestämda lopp eller bjuda den att rinna emot strömmen, som att hindra den Allsmäktige från att utgjuta kunskap från himlen över de Sista Dagars Heligas huvuden. [Detta stycke återfinns också i L&F 121:33.]

Vad annat är [guvernör Lilburn W] Boggs och hans mördarband än hängande pilträd vid stranden för att fånga drivveden? Vi kan lika gärna hävda att vatten inte är vatten, eftersom bergströmmarna sänder ner gyttja och grumlar den kristallklara strömmen, även om den efteråt gör strömmen och vattnet renare än förut, eller att eld inte är eld, eftersom den kan släckas genom att man slår vatten på den, som att säga att vår sak är förlorad eftersom avfällingar, lögnare, präster, tjuvar och mördare, som alla i lika hög grad håller fast vid sina knep och trosbekännelser, har öst ut från sin andliga ogudaktighet på höga platser och från sina djävulska tillflyktsorter en flod av dy och gyttja och smuts … över våra huvuden.

Nej! Gud förbjude! Helvetet kan ösa ut sin vrede likt Vesuvius eller Etnas brinnande lava, eller från de fruktansvärdaste av alla eldsprutande berg, men ’mormonismen’ skall likväl bestå. Vatten, eld, sanning och Gud är alla verkligheter. Sanning är ’mormonismen’. Gud är dess upphovsman. Han är vår sköld. Det är genom honom som vi föddes. Det var av hans röst, som vi kallades till en utdelning av hans evangelium i tidernas fullhet. Det var genom honom som vi erhöll Mormons bok, och det är genom honom som vi bevarats ända till denna dag, och genom honom skall bestå, om det är till vår härlighet, och i hans Allsmäktiga namn är vi fast beslutna att uthärda lidanden som goda soldater intill änden …

När ni läst detta skall ni erfara, och om ni inte har lärt er det får ni kanhända lära er det, att murar och kedjor, dörrar och knarrande gångjärn och halvt till döds skrämda fångvaktare … är till själva sin natur avsedda att få en ärlig mans själ att känna sig starkare än helvetets makter …

Vi är era bröder som lider med er. Vi är fångar för Jesu Kristi evangeliums skull och för det härlighetens hopp som vi hyser inom oss.”⁸

Frälsaren förstår allt vårt lidande och han är med oss evinnerligen.

Herren tröstade profeten med följande ord: ”Jordens ändar skola fråga efter ditt namn, dårarna skola hava dig till åtlöje och helvetet skall rasa emot dig, men de i hjärtat rena och de förståndiga, de ädla och dygdiga skola alltid söka efter råd, myndighet och välsignelse från din hand, och ditt folk skall aldrig vända sig mot dig för förrädares vittnesbörds skull. Ehuru förrädarnas inflytande skall förorsaka dig bekymmer och kasta dig inom lås och bom, skall du dock bliva ärad, och om en kort tid skall din röst ljuda ännu fruktansvärdare än det grymma lejonets mitt ibland dina fiender för din rättfärdighets skull, och din Gud skall vara med dig evinnerligen.

Om du kallas att genomgå bedrövelse, om du är i fara ibland falska bröder, om du är i fara ibland rövare, om du är i fara till lands eller vatten, om du anklagas för alla möjliga falska anklagelser, om dina fiender anfalla dig, om de lösslita dig från din fader och moder, dina bröder och systrar, om dina fiender med draget svärd skilja dig från din hustrus sköte och dina barn — så att din äldste son, fastän endast sex år gammal, håller sig fast i dina kläder och säger: Min fader, min fader, varför kan du icke stanna hos oss? O, min fader, vad vilja de människorna göra med dig? och han då drives från dig med svärdet och du släpas i fängelse och dina fiender krypa omkring dig såsom ulvar omkring lammet, törstande efter dess blod — om du kastas ner i gropen eller faller i mördares händer och dödsdomen uttalas över dig, om du nedkastas i djupet, om böljorna sammansvärja sig mot dig, om skarpa vindar bliva dina fiender, om himlarna samla sitt mörker och alla elementen förena sig för att hämma din väg och om slutligen själva helvetets käftar gapa vitt efter dig, så vet, min son, att allt detta skall giva dig erfarenhet och tjäna dig till godo.

Människosonen har nedstigit ännu djupare. Är du större än han?

Fortsätt därför på din väg, så skall prästadömet förbliva hos dig, ty deras gränser äro utstakade och de kunna icke överskrida dem. Dina dagar äro kända och dina år skola icke bliva förkortade. Frukta därför icke för vad människor kunna göra dig, ty Gud skall vara med dig evinnerligen.”⁹ [Styckena i detta avsnitt finns också i L&F 122:1–9.]

Den milda, stilla rösten viskar tröst till våra själar mitt i sorg och bedrövelse.

Strax efter det att profeten fått tillåtelse att fly från sina fångvaktare i Missouri erinrade han sig de känslor han haft under sin fängelsevistelse: ”Under tiden jag var i min fiendes händer måste jag säga att även om jag kände stor oro för min familj och mina vänner, som behandlades på ett så omänskligt sätt och skymfades … så kände jag mig vad mig själv angår fullkomligt lugn och undergiven min himmelske Faders vilja. Jag var medveten om min egen oskuld, liksom de heligas, att vi inte hade gjort någonting för att förtjäna en sådan behandling från våra förtryckares händer. Följaktligen kunde jag se upp till den Gud som har alla människors liv i sina händer, och som ofta räddat mig från dödens käftar, för befrielse, och även om varje tillfälle att fly tycktes helt stängd, och döden stirrade mig rätt i ansiktet, och min undergång var fastställd enligt mänsklig logik, kände jag från mitt första inträde i fånglägret en förvissning om att jag med mina bröder och våra familjer skulle befrias.

Ja, denna milda, stilla röst, som så ofta har viskat tröstande ord till min själ under sorg och bedrövelse, bjöd mig att vara vid gott mod och utlovade befrielse, vilket var till stor tröst för mig. Och även om hedningarna rasade, och folken tänkte fåfängliga tankar, var HERREN Sebaot, Jakobs Gud, min borg, och när jag ropade till honom på nödens dag så räddade han mig. [Se Ps 46:7; 50:15.] Av denna anledning anropar jag min själ, och allt som är inom mig, till att välsigna och prisa hans heliga namn. För trots att jag var ’på allt sätt trängd var jag inte utan utväg, rådvill men inte rådlös, förföljd men inte övergiven, nerslagen men inte utslagen’. [Se 2 Kor 4:8–9.]”¹⁰

Förslag till studier och diskussion

Fundera över dessa tankar när du studerar kapitlet eller när du förbereder dig för att undervisa. Se sidorna VII–XI för ytterligare hjälp.

Gå igenom beskrivningen av fängelset i Liberty i Missouri (s 357–358). När du studerar och diskuterar detta kapitel, fundera då över profetens omständigheter när han skrev ner de ord som upptecknades i detta kapitel. Gå igenom det tredje stycket på sidan 361. Hur exemplifierar profetens beskrivning av Liberty fängelse denna sanning?
Studera det tredje stycket på sidan 359. Hur väcker svåra omständigheter ibland ”våra andar till helig hågkomst”? Hur kan prövningar och förföljelser få till följd att ”våra hjärtan binds samman” med familjemedlemmars och vänners? Vilka upplevelser har du haft som har samband med dessa sanningar?
Joseph Smith förkunnade att ingenting kunde skilja honom och hans bröder från Guds kärlek (s 359). Vad tänker och känner du när du begrundar detta uttalande? På vilka sätt kan vi skiljas från Guds kärlek? Vad måste vi bland annat göra för att hålla fast vid Guds kärlek?
Läs det första stycket på sidan 361. Vad kan vi göra för att få den frid som Herren erbjuder oss? Vad får du ut av Herrens försäkran om att Joseph Smiths motgångar och prövningar bara skulle vara ”ett ögonblick”?
Gå igenom Joseph Smiths försäkringar till de heliga om att kyrkans fiender inte kunde göra någonting för att hejda Guds kraft (s 361–362). Varför glömmer vi ibland bort denna sanning? Vad kan vi göra för att komma ihåg den?
Studera det Herren sade till profeten på sidorna 362–364. Hur kan våra liv förändras då vi kommer ihåg att prövningar kan ge oss erfarenhet och tjäna oss till godo? Vad innebär det för dig att veta att Frälsaren har nedstigit ännu djupare? Vad tror du menas med att ”fortsätta på sin väg”?
Läs det sista stycket i kapitlet (s 364). Fundera över ett tillfälle då den Helige Anden har tröstat dig när du har haft det svårt. Har du någon sådan erfarenhet som skulle vara lämplig att berätta om?

Skriftställen som hör till detta ämne:Filipperbrevet 3:8–9; Mosiah 23:21–24; Alma 7:11; 36:3