Den första synen: Fadern och Sonen uppenbarar sig för Joseph Smith

”Jag [såg] två personer, vilkas glans och härlighet trotsa all beskrivning, stående över mig i luften. En av dem talade till mig, nämnande mig vid namn, och sade, pekande på den andre: Denne är min älskade Son. Hör honom.”

Ur Joseph Smiths liv

Efter Jesu Kristi död och uppståndelse bredde avfallet från sanningen ut sig alltmer. Man förkastade och dödade Frälsarens apostlar och förvrängde hans lära. Guds prästadöme togs bort från jorden. Den forntida profeten Amos hade profeterat om en tid av avfall och andligt mörker: ”Se, dagar skall komma, säger Herren, HERREN, då jag skall sända hunger i landet, inte en hunger efter bröd, inte en törst efter vatten, utan efter att höra HERRENS ord. De skall driva omkring från hav till hav och springa hit och dit från norr till öster för att söka efter HERRENS ord, men de skall inte finna det.” (Amos 8:11–12)

En av dem som sökte Herrens ord som hade gått förlorat var Joseph Smith, en ung man som 1820 bodde i Palmyra, en landsbygdskommun i staten New York. Joseph var en stark och strävsam ung man med ljus hy, ljusbrunt hår och blåa ögon. Han var det femte av Joseph Smith den äldres och Lucy Mack Smiths elva barn. Han arbetade långa dagar tillsammans med sin far och sina äldre bröder med att röja skog och odla upp familjens skogstomt på 40 hektar. Hans mor beskriver honom som ”ett ovanligt fridsamt och snällt barn”¹ som mer än syskonen ”ägnade sig åt begrundan och djupgående studium”.² Den unge Joseph arbetade för att bidra till familjens försörjning och han fick endast chansen att lära sig att läsa och skriva och grunderna i räkning.

Under denna tid svepte en religiös väckelse fram över västra delen av staten New York där familjen Smith bodde. I likhet med många andra gick de till väckelsemötena som de kristna sekterna höll i området. Trots att några i familjen gick med i en av kyrkorna gjorde Joseph inte det. Han skrev senare om denna tid:

”Mitt sinne uppfylldes av djup oro när det gällde den ytterst viktiga frågan om min odödliga själs välfärd, vilket ledde mig till att rannsaka skrifterna, ty jag trodde, som man hade lärt mig, att de innehöll Guds ord. När jag således tillämpade dem och såg mina nära bekanta av olika trosåskådningar förvånades jag mycket, för jag upptäckte att de inte ärade sin kallelse genom den heliga vandel och gudaktiga konversation som jag hade funnit i de heliga skrifterna. Min själ sörjde över detta …

Jag begrundade många ting i mitt hjärta beträffande mänsklighetens situation, stridigheterna och olikheterna, ondskan och vederstyggligheterna och det mörker som rådde i människornas sinnen. Jag blev mycket bedrövad, för jag var övertygad om mina synder och genom att rannsaka skrifterna fann jag att mänskligheten inte kommit till Herren utan att de hade avfallit från den sanna och levande tron. Det fanns inget samhälle eller trosbekännelse som byggde på Jesu Kristi evangelium som det beskrivs i Nya testamentet. Jag kände sorg över mina egna synder och över världens synder.”³

Den unge Joseph Smiths sökande efter sanningen förde honom till en lund där han bad Gud om den vishet han behövde. Till svar på hans bön visade sig vår himmelske Fader och Jesus Kristus för honom, vilket påbörjade evangeliets återställelse i de sista dagarna. Joseph Smiths skildring av händelsen är enkel men vältalig.

Joseph Smiths lärdomar

Joseph Smiths sökande efter sanningen visar att skriftstudier och uppriktig bön leder till uppenbarelse.

Joseph Smiths skrifter 2:5; 7–13: ”Det [rådde] där vi bodde stor upphetsning på grund av religion. Den började bland metodisterna men blev ganska snart allmän bland alla sekter i den delen av landet. I själva verket tycktes hela landsdelen gripen därav och stora skaror slöto sig till de olika religiösa partierna, vilket förorsakade icke så liten villervalla och strid bland befolkningen, då somliga ropade: ’Se här!’ och andra: ’Se där!’ Några kämpade för metodisternas, andra för presbyterianernas och åter andra för baptisternas tro …

Jag var då på mitt femtonde år. Min faders familj vanns över till den presbyterianska tron och fyra av dem slöto sig till den kyrkan, nämligen min moder Lucy, mina bröder Hyrum och Samuel Harrison och min syster Sophronia.

Under denna oroliga tid stämdes mitt sinne till allvarliga betraktelser och stor oro. Även om jag sjönk i djupa och ofta pinande tankar, höll jag mig dock på avstånd från alla dessa partier, även om jag besökte deras olika möten så ofta tillfälle erbjöd sig. Efter någon tid började jag dragas åt metodisterna och kände begär att sluta mig till dem. Striden och oenigheten mellan de olika trosåskådningarna var emellertid så stor, att det var omöjligt för en person så ung och med så liten erfarenhet av människor och ting som jag att bilda sig ett säkert begrepp om vem som hade rätt och vem som hade orätt.

Ibland kände jag mig ganska upprörd till sinnes, ty ropet och tumultet var så stort och pågick ständigt. Presbyterianerna voro avgjorda motståndare till baptisterna och metodisterna och använde sig av både förnuftets och spetsfundighetens all makt att bevisa deras misstag, eller åtminstone förmå folk att tänka att de hade fel. Å andra sidan voro baptisterna och metodisterna lika ivriga i sina försök att bevisa sina egna lärosatser och vederlägga alla andras.

Mitt i denna ordstrid och detta meningsutbyte sade jag ofta till mig själv: Vad kan man göra? Vilket av alla dessa samfund är det rätta, eller hava de alla orätt? Om något av dem är det rätta, vilket är det då och hur skall jag kunna få veta det?

Medan jag kämpade mot dessa stora svårigheter, som voro en följd av striden mellan de olika religionspartierna, läste jag en dag i Jakobs brevs första kapitel och femte vers: Men om någon av eder brister i vishet, så må han utbedja sig sådan från Gud, som giver åt alla villigt och utan hårda ord, och den skall bliva honom given.

Aldrig har något skriftställe gjort större intryck på en människas hjärta, än vad detta den gången gjorde på mitt. Det tycktes med stor kraft tränga in i mitt hjärtas innersta känslor. Jag begrundade det om och om igen, vetande att om någon människa behövde vishet från Gud, så var det jag, ty jag visste ej, vad jag skulle göra, och om jag ej fick mera vishet än jag då hade, skulle jag aldrig få veta det. De olika sekternas religionslärare tolkade nämligen samma skriftställe så olika, att allt hopp om att avgöra frågan genom att vädja till Bibeln tillintetgjordes.

Omsider kom jag till slutsatsen, att jag antingen måste förbliva i mörker och villrådighet eller ock följa Jakobs råd att bedja till Gud. Jag beslöt då att ’utbedja mig sådan från Gud’, emedan jag trodde, att om han giver vishet till den som ’brister i vishet’ och giver ’villigt och utan hårda ord’, så kunde jag drista mig att försöka.”⁴

Joseph Smith befriades från den makt som fienden till all rättfärdighet har.

Joseph Smiths skrifter 2:14–16: ”Enligt detta beslut att ’utbedja sådan av Gud’ gick jag ut i skogen för att försöka. Det var på morgonen en härlig, klar dag, tidigt på våren adertonhundratjugo. Det var första gången i mitt liv som jag gjort ett sådant försök, ty trots all min ängslan hade jag ännu aldrig försökt att bedja med hörbara ord.

Sedan jag hade kommit till det ställe, dit jag förut beslutat mig för att gå och sedan jag sett mig omkring och funnit, att jag var ensam, föll jag ner på mina knän och började uppsända mitt hjärtas begär till Gud. Knappast hade jag gjort detta, förrän jag omedelbart greps av en makt, som blev mig helt och hållet övermäktig och hade ett så förvånande inflytande över mig, att min tunga bands, så att jag icke kunde tala. Tätt mörker omgav mig och det tycktes en stund, som om jag vore dömd till plötslig undergång.

Men då ansträngde jag mig av alla krafter att ropa till Gud om att befria mig ur den fiendes makt, som hade gripit mig, och i samma ögonblick som jag höll på att sjunka i förtvivlan och överlämna mig åt undergång — och detta var icke en inbillad fara utan en verklig, osynlig varelses kraft, vilken kom från den osynliga världen och som hade en så underlig makt, som jag aldrig förr hade känt hos något väsen — i detta förfärliga ögonblick såg jag en ljuspelare mer strålande än solen alldeles över mitt huvud, och den sänkte sig gradvis, tills den vilade på mig.”⁵

Vår himmelske Fader och Jesus Kristus visade sig för Joseph till svar på hans ödmjuka bön.

Joseph Smiths skrifter 2:17–20: ”Så snart den syntes, kände jag mig befriad från den fiende, som höll mig bunden. När ljuset vilade på mig, såg jag två personer, vilkas glans och härlighet trotsa all beskrivning, stående över mig i luften. En av dem talade till mig, nämnande mig vid namn, och sade, pekande på den andre: Denne är min älskade Son. Hör honom.

Min avsikt med att gå och rådfråga Herren var att få veta vilken av alla sekterna, som var den rätta, på det jag måtte veta, vilken jag skulle sluta mig till. Så snart jag åter kom i besittning av mina sinnen, så att jag kunde tala, frågade jag därför personerna, som stodo över mig i ljuset, vilken av alla sekterna, som var rätt och vilken jag skulle sluta mig till.

Jag fick till svar, att jag inte skulle sluta mig till någon av dem, ty de voro alla orätta. Den person som talade till mig sade, att alla deras trosbekännelser voro en styggelse inför honom, att deras lärare voro alla fördärvade, att ’detta folk ärar mig med sina läppar, men deras hjärtan äro långt ifrån mig; och fåfängt dyrka de mig, eftersom de läror de förkunna äro människobud. De skola hava ett sken av gudsfruktan, men skola icke vilja veta av dess kraft.’

Han förbjöd mig åter att sluta mig till något av dem, och han sade mycket annat till mig, som jag inte kan skriva ner nu. När jag åter hämtade mig, fann jag, att jag låg på rygg och skådade upp i himlen. När ljuset försvunnit hade jag ingen styrka, men återvann något av den och gick hem. Då jag lutade mig mot eldstaden, frågade min moder, vad som fattades mig. Jag svarade: ’Alls intet, allt är väl. Jag mår ganska bra.’ Sedan sade jag till min moder: ’Jag har fått veta, att den presbyterianska läran inte är sann.’ Det tycks som om redan tidigt i mitt liv motståndaren förstod, att jag var bestämd till att oroa och besvära hans rike. Varför skulle annars mörkrets makter förena sig mot mig? Varför motståndet och förföljelserna, som rasade mot mig nästan redan från barndomen?”⁶

Om vi har ett starkt vittnesbörd kan förföljelse inte få oss att förneka det vi vet är sant.

Joseph Smiths skrifter 2:21–26: ”Några dagar efter det att jag hade haft denna syn, råkade jag komma i sällskap med en av de metodistpredikanter, som var mycket verksam i den förut omtalade religiösa väckelsen. Då vi samtalade om religion, fick jag tillfälle att skildra synen, som jag haft, för honom. Jag blev mycket förvånad över hans uppförande. Han upptog vad jag sade inte blott likgiltigt utan behandlade det med stort förakt och sade, att det allt kom från djävulen, att det inte fanns något sådant som syner och uppenbarelser i dessa dagar, att allt sådant hade upphört med apostlarna och att det inte skulle komma något mer av det.

Jag upptäckte emellertid snart, att min berättelse hade skapat många fördomar mot mig bland religionslärarna och orsakade stor förföljelse, som fortsatte att tilltaga. Ehuru jag endast var en obetydlig gosse, mellan fjorton och femton år gammal, och ehuru mina livsvillkor voro sådana, att de lämnade en sådan gosse utan betydelse i världen, så lade dock män i hög ställning märke till mig och uppretade den allmänna opinionen emot mig och förorsakade bitter förföljelse. Detta var vanligt bland alla sekterna. De gjorde alla gemensam sak och förföljde mig.

Då och ofta senare grubblade jag allvarligt på hur märkligt det var att en obetydlig gosse, litet mer än fjorton år gammal, och en som dessutom var tvungen att skaffa sig uppehälle genom sitt dagliga arbete, skulle anses vara en tillräckligt viktig person att tilldraga sig de storas uppmärksamhet i dåtidens mest populära sekter, och det i sådan grad, att det fyllde dem med den bittraste förföljelse- och motståndsanda. Så var det dock, vare sig det nu var besynnerligt eller ej, och det förorsakade mig ofta stor sorg.

Det var dock ett faktum, att jag hade sett en syn. Jag har sedan tänkt, att jag hade samma känslor som Paulus hade, när han höll sitt försvarstal inför konung Agrippa och berättade, att han hade haft en syn och sett ett ljus samt hört en röst. Dock var det endast några få som trodde honom. Några sade, att han var oärlig, andra att han var förryckt, och han blev föremål för åtlöje och smädelser. Allt detta tillintetgjorde dock ej synens verklighet. Han hade sett en syn, han visste det och ingen förföljelse kunde förändra den saken. Även om han skulle bliva förföljd till döds, så visste han dock, ja, till sitt allra sista andetag, att han både hade sett ett ljus och hört en röst tala till sig, och hela världen kunde ej förmå honom att tänka eller tro annorlunda.

Så var det med mig. Jag hade förvisso sett ett ljus, och mitt i det ljuset såg jag två personer, och de talade förvisso till mig. Trots att man hatade och förföljde mig, emedan jag sade, att jag hade haft en syn, var det dock sant. Medan de förföljde mig, smädade och falskeligen talade allt ont om mig för vad jag sade, blev jag manad att i mitt hjärta säga: ’Varför förföljer man mig för att jag talar sanning?’ Jag hade verkligen sett en syn, och vem är jag, att jag skulle strida emot Gud, och varför vill världen tvinga mig att förneka, vad jag verkligen sett? Ty jag hade sett en syn. Jag visste det och jag visste, att Gud visste det och jag kunde icke förneka det, ej heller vågade jag göra det, ty jag visste, att genom att så göra skulle jag förtörna Gud och komma under fördömelse.

Vad det angick den sekteriska världen, var jag i mitt sinne förvissad om att jag icke skulle sluta mig till någon av sekterna utan förbliva som jag var, tills jag mottog ytterligare upplysningar. Jag hade funnit att Jakobs vittnesbörd var sant, att om en människa saknade vishet, skulle han utbedja sig sådan av Gud och erhålla utan hårda ord.”⁷

Förslag till studier och diskussion

Fundera över dessa tankar när du studerar kapitlet eller när du förbereder dig för att undervisa. Se sidorna VII–XI för ytterligare hjälp.

Gå igenom sidorna 27–31. Fundera på hur Joseph Smith kan vara ett exempel för oss när vi söker svar på våra frågor. När du studerar hans skildring av den första synen, vad lär du dig då om skriftläsning? Om begrundan? Om bön?
Gå igenom sidan 32. Fundera på de sanningar som Joseph Smith lärde sig om Gud Fadern och Jesus Kristus i den första synen. Varför måste var och en av oss ha ett vittnesbörd om den första synen?
När Joseph berättade för andra om den första synen fick många av dem fördomar mot honom och förföljde honom (s 33). Varför tror du att de reagerade på det sättet? Begrunda hur Joseph reagerade på förföljelse (s 33–34). Hur kan vi följa hans exempel när vi själva utsätts för förföljelse eller andra prövningar?
När du hörde talas om den första synen, vilken verkan hade då skildringen på dig? Vilken verkan har den haft på dig sedan dess? Hur styrktes du av att i detta kapitel på nytt studera skildringen?

Skriftställen som hör till detta ämne:Jesaja 29:13–14; Joel 2:28–29; Amos 3:7; Mormon 9:7–9