Lydnad: ”När Herren befaller, gör det”

”Lev i strikt lydnad mot Guds befallningar och vandra i ödmjukhet inför honom.”

Ur Joseph Smiths liv

Från och med december 1827 till augusti 1830 bodde Joseph och Emma Smith i Harmony, Pennsylvania. Under denna tid färdades profeten med jämna mellanrum till New York för att ta hand om kyrkans affärer. I september 1830 flyttade Joseph och Emma till Fayette, New York, för att förena sig med de heliga som bodde i västra New York. I december fick Joseph Smith en uppenbarelse som skulle kräva stora uppoffringar av kyrkans medlemmar i västra staten New York. De skulle lämna sina hem, gårdar och affärsangelägenheter och samlas i Kirtland i Ohio. (Se L&F 37.) Där skulle de förena sig med de medlemmar i kyrkan som bodde i denna trakt för att bygga upp kyrkan och, som Herren lovat, ”begåvas med kraft från höjden”. (L&F 38:32) Joseph och Emma Smith var bland de första att lyda Herrens befallning. De lämnade New York i slutet av januari 1831. De färdades över 40 mil till Kirtland via släde mitt i en särskilt kall vinter, och Emma var gravid med tvillingar.

Kirtlandbon Newel K Whitney var en av de första att välkomna profeten, beskrivet av hans sonson Orson F Whitney: ”Omkring den 1 februari 1831 körde en släde med fyra personer genom gatorna i Kirtland fram till Gilberts och Whitneys affär … En av männen, en ung och kraftfull person, lyste upp, sprang uppför trapporna och gick in i affären där den yngre affärspartnern stod.

’Newel K Whitney! Ni är mannen!’ utropade han och sträckte hjärtligt ut handen som till en gammal bekant.

’Ni har övertaget nu’, svarade [affärsinnehavaren] och tog automatiskt den framsträckta handen och en halvt road, halvt mystifierad uppsyn spred sig i hans ansikte: ’Jag kan inte nämna er vid namn som ni har nämnt mig.’

’Jag är profeten Joseph’, sade främlingen leende. ’Ni har bett till Gud att jag skall komma hit, så vad vill ni mig nu?’

Mr Whitney, förbluffad, men inte desto mindre förtjust, ledde gruppen så snart som hans förvåning tillät det … över gatan till sitt hem på gathörnet och presenterade dem för sin hustru [Elizabeth Ann]. Hon delade helt hans förvåning och förtjusning. Joseph sade om denna händelse: ’Vi blev vänligt mottagna och välkomnades in i broder N K Whitneys hem. Jag och min hustru bodde tillsammans med broder Whitneys familj i flera veckor och bemöttes med all den vänlighet och uppmärksamhet som man kan förvänta sig.’ [Se History of the Church, 1:145–146.]”¹

Orson F Whitney sade: ”Genom vilken kraft kände denne anmärkningsvärde man, Joseph Smith, igen någon som han aldrig förut hade sett i köttet? Varför kände inte Newel K Whitney igen honom? Därför att Joseph Smith var en siare, en utvald siare. Han hade i själva verket sett Newel K Whitney på knä, hundratals kilometer bort, i bön om att han skulle komma till Kirtland. Förunderligt — men sant!”²

I maj hade nästan 200 fler heliga från New York tagit sig till Kirtland — en del via släde eller vagn, men de flesta via pråm på Erie Canal och därefter med ångbåt eller skonare över Lake Erie. I denna förflyttning till Kirtland, liksom under många andra prövande omständigheter i hans liv, ledde Joseph Smith de heliga i att följa Guds bud, oavsett hur svårt det var.

Fyra år senare, mitt under de många svårigheterna med att leda den växande kyrkan i Kirtland, gav profeten uttryck för den övertygelse som utmärkte hans liv: ”I ingen annan månad har jag haft så mycket att göra som i november, men eftersom mitt liv bestod av verksamhet och orubblig strävan gjorde jag följande till min regel: När Herren befaller, gör det.”³

Joseph Smiths lärdomar

När vi strävar efter att lära känna Guds vilja och göra allting som han befaller oss att göra, så vilar himlens välsignelser över oss.

”Vi måste inte bara lyda en del av Guds befallningar utan alla för att bliva frälsta. Människor kan predika om och göra allt utom det som Gud har befallt oss att göra och till sist bli fördömda. Vi kan ge tionde av mynta och ruta och alla slags grönsaker men likväl inte lyda Guds befallningar. [Se Luk 11:42.] Det är min plikt att själv lyda Gud och att lära andra att lyda Gud i just det han säger till oss att göra. Oavsett om principen är populär eller impopulär skall jag alltid stödja en sann princip, även om jag får stå ensam.”⁴

”Som en kyrka och ett folk anstår det oss att vara kloka och att sträva efter att lära känna Guds vilja och därefter villigt utföra den, för ’saliga är de som lyssnar till Guds ord och bevarar det’, står det i Skriften. ’Vaka alltid och be’, säger vår Frälsare, ’om kraft att kunna undfly allt det som skall komma och kunna bestå inför Människosonen’. [Se Luk 11:28; 21:36.] Om Enok, Abraham, Mose och Israels barn och hela Guds folk räddades genom att hålla Guds bud skall vi, om vi alls blir frälsta, frälsas enligt samma princip. Liksom Gud vägledde Abraham, Isak och Jakob som familjer, och Israels barn som en nation, så måste vi som en kyrka vägledas av honom om vi skall ha framgång och bli bevarade och styrkta. Vår enda trygghet ligger i Gud, vår enda visdom kommer från honom, och han ensam måste vara vår beskyddare, andligt och timligt, annars faller vi.

Vi har hittills tuktats av Guds hand för att vi inte har lytt hans bud. Även om vi aldrig brutit mot någon mänsklig lag eller överträtt någon mänsklig föreskrift, har vi ändå tagit lätt på hans bud och avvikit från hans förordningar och Herren har tuktat oss strängt, och vi har känt hans arm och undergivet tagit emot bestraffningen. Låt oss besinna oss i tid och alltid minnas att ’lydnad är bättre än offer och hörsamhet bättre än det feta av baggar’. [1 Sam 15:22]”⁵

”När vi får undervisning måste vi lyda den rösten, iaktta lagarna i Guds rike, så att himlens välsignelser kan vila över oss. Alla måste handla i samstämmighet, annars kan ingenting utföras och utvecklas i enlighet med det forna prästadömet. Sålunda bör de heliga vara ett exklusivt folk, åtskilt från all världens ondska — utvalt, dygdigt och heligt. Herren har för avsikt att göra Jesu Kristi kyrka till ett rike av präster, ett heligt folk, ett utvalt släkte, [se 2 Mos 19:6; 1 Petr 2:9] liksom på Enoks tid, med alla de gåvor som tillskrivs kyrkan enligt Paulus brev och i lärdomarna till kyrkorna på hans tid.”⁶

”Vem som helst kan tro på att Jesus Kristus är Guds Son, och vara lycklig i denna tro, och ändå inte lyda hans bud, och slutligen bli dömd för olydnad mot Herrens rättfärdiga fordringar.”⁷

”Var dygdiga och rena. Var män av rättskaffenhet och sanning. Håll Guds befallningar. Då skall ni mer fullkomligt kunna förstå skillnaden mellan rätt och orätt — mellan det som hör Gud till och det som hör människor till. Er stig blir då den rättfärdiges stig, som växer i klarhet fram till den fullkomliga dagen. [Se Ords 4:18.]”⁸

Wilford Woodruff, medan han verkade som medlem i de tolv apostlarnas kvorum, berättade: ”President Joseph … läste liknelsen om vinstocken och dess grenar [se Joh 15:1–8], förklarade den och sade: ’Om vi håller Guds bud skall vi bära frukt och vara Guds vänner och veta vad vår Herre gjorde.’ ”⁹

Gud ger lagar som förbereder oss för celestial vila om vi lyder dem.

”Gud ger inga befallningar som inte är särskilt lämpade i sig själva för att förbättra villkoren för varje människa oavsett vilka omständigheter hon befinner sig i, oavsett vilket rike eller land hon bor i.”¹⁰

”Himlens lag framläggs för människan, och som sådan garanterar den alla som lyder den en belöning som överstiger varje jordisk kompensation, men den lovar inte att den troende i varje tidsålder skall undslippa de svårigheter och problem som av olika anledningar uppstår till följd av ogudaktiga människors handlingar på jorden. Men i allt detta finns det ett löfte som vilar på det faktum att det är himlens lag, vilken överträffar människans lag, liksom det eviga livet överträffar det timliga, och att de välsignelser som Gud kan ge är större än de som kan ges av människor. Och, förvisso, om människors etablerade lagar är bindande för människor, hur mycket mer måste då inte himlens lag vara det! Och liksom himlens lag är mer fullkomlig än människans lag, så mycket större måste belöningen vara om den åtlyds … Guds lag lovar det liv som är evigt, ja, en arvedel vid Guds högra sida, som ger skydd för alla den ondes krafter …

Gud har avsatt en tid eller fastställt en tidpunkt, då han skall föra alla sina undersåtar, som har lytt hans röst och hållit hans bud och befallningar, in i sin himmelska eller celestiala vila. Denna vila är så fullkomlig och härlig, att människan behöver förbereda sig, innan hon enligt det rikets lagar kan träda därin och åtnjuta dess välsignelser. Då så är fallet, har Gud gett den mänskliga familjen vissa lagar, som, om de åtlyds, är tillräckliga för att förbereda henne för denna vila. Vi drar alltså slutsatsen att detta var avsikten med att Gud gav sina lagar till oss … Alla de befallningar som finns i Herrens lag innehåller det säkra löftet om belöning åt alla dem som lyder, på grund av att de verkligen är löften av ett väsen som inte kan ljuga, en som är mer än väl i stånd till att uppfylla varje liten bokstav av sitt ord.”¹¹

Joseph Smith lärde följande i april 1843, vilket senare upptecknades i Läran och förbunden 130:20–21: ”Det finnes en lag, oåterkalleligen proklamerad i himmelen, förrän denna världens grundvalar voro lagda, enligt vilken alla välsignelser äro utlovade, och när vi erhålla någon välsignelse från Gud, så sker detta genom lydnad för den lag, enligt vilken den är lovad.”¹²

”Alla välsignelser som föreskrevs människan av himlens råd var på villkor av lydnad till lagen därom.”¹³

De som är trofasta till slutet får en krona av rättfärdighet.

”Lev i strikt lydnad till Guds befallningar och vandra i ödmjukhet inför honom, så kommer han att upphöja dig i sin egen bestämda tid.”¹⁴

”Hur noga borde människorna inte vara med vad de gör i de sista dagarna, om de inte skall gå miste om sina förhoppningar, och de som tror att de står upprätta skall falla eftersom de inte håller Herrens befallningar, medan ni som gör Herrens vilja och håller hans bud, har skäl till outsäglig glädje, för sådana skall upphöjas mycket högt och lyftas upp i triumf ovan alla denna världens riken.”¹⁵

”I det 22 kapitlet av [Matteus] redogörelse om Messias finner vi himmelriket liknat vid en kung som höll bröllop för sin son. [Se Matt 22:2–14.] Att denne son var Messias kan inte bestridas, eftersom det var himmelriket som representerades i liknelsen, och att de heliga, eller de som är trofasta i Herren, är de personer som befinns värdiga att inneha en plats vid bröllopsfesten, framgår tydligt av Johannes ord i Uppenbarelseboken där han liknar det ljud han hörde i himlen vid en ’stor skara’ eller ’dånet av kraftig åska, och de sade ”Herren vår Gud, den Allsmäktige, har blivit konung. Låt oss vara glada och jubla och ge honom äran. Ty Lammets bröllop har kommit, och hans brud har gjort sig redo. Åt henne har givits att klä sig i skinande, rent linnetyg.” Linnetyget är de heligas rättfärdighet.’ [Se Upp 19:6–8.]

Att endast de som håller Guds bud och vandrar efter hans förordningar intill slutet får närvara vid bröllopsfesten framgår tydligt av följande utdrag ur Paulus sista brev till Timoteus, som Paulus skrev kort före sin död. Han sade: ’Jag har kämpat den goda kampen, jag har fullbordat loppet, jag har bevarat tron. Nu ligger rättfärdighetens segerkrans i förvar åt mig. Den skall Herren, den rättfärdige domaren, ge åt mig på den dagen, och inte bara åt mig utan åt alla som älskar hans återkomst.’ [2 Tim 4:7–8] Ingen som tror på redogörelsen tvivlar ett ögonblick på denna försäkran från Paulus som gavs, vilket han visste, strax innan han tog avsked av denna värld. Även om han en gång, enligt sina egna ord, förföljde Guds församling och försökte utrota den, så arbetade han dock efter att ha omfattat tron ständigt på att förkunna och utbreda det glada budskapet. Som en trogen soldat, som kallas att ge sitt liv för den sak som han förfäktar, gav han det i förvissningen om att han skulle ärva en evig segerkrans.

Om vi följer denna apostels verksamhet från tiden för hans omvändelse till hans död, har vi ett mycket gott exempel på flit, tålamod och uthållighet i att förkunna Kristi evangelium. Bespottad, gisslad och stenad förkunnade han Frälsarens lära med lika stor iver som någonsin så fort han undsluppit sina plågoandars gissel. Och alla må veta att han inte omfattade tron för att uppnå anseende i detta liv eller för världslig vinnings skull. Vad kunde då ha förmått honom att verka så ivrigt? Det var, som han själv sade, för att förskaffa sig rättfärdighetens segerkrans av Guds hand. Ingen, förmodar vi, betvivlar att Paulus var trofast till slutet. Ingen kan säga att han inte bevarade tron, att han inte kämpade den goda kampen, att han inte predikade och övertygade in i det sista. Och vad skulle han få för detta? En rättfärdighetens segerkrans …

Fundera över detta ett ögonblick, bröder, och fråga er själva om ni anser er värdiga att inta en plats vid bröllopsfesten tillsammans med Paulus och andra som honom, om ni inte har varit trofasta? Hur kan ni förvänta er detta om ni inte har kämpat den goda kampen och bevarat tron? Har ni ett löfte om att få en rättfärdighetens segerkrans av Herrens hand tillsammans med den Förstföddes församling? Av detta kan vi alltså förstå att Paulus satte sitt hopp till Kristus eftersom han hade bevarat tron och älskat hans återkomst och från honom fått löftet om en rättfärdighetens segerkrans …

Forntidens människor, trots att de förföljdes och plågades, fick av Gud löften av sådan tyngd och härlighet att våra hjärtan ofta fylls av tacksamhet att vi ens tillåts betrakta dem samtidigt som vi begrundar att Gud inte gör skillnad på människor, och att han tar emot dem som fruktar Gud och gör det som är rätt, vilket folk de än tillhör. [Se Apg 10:34–35.] …

Vi kan dra slutsatsen att det kommer en dag då alla skall dömas efter sina gärningar och bli belönade i enlighet med dessa, att de som har bevarat tron kommer att krönas med en rättfärdighetens segerkrans, bli klädda i vita kläder, bli mottagna på bröllopsfesten, bli befriade från varje bedrövelse och regera med Kristus på jorden, där, i enlighet med det forntida löftet, de kommer att dricka av det nya vinet i det härliga riket med honom, åtminstone finner vi att sådana löften gavs till de forntida heliga. Och även om vi inte kan göra anspråk på de löften som gavs till de forntida heliga, för de är inte våra, helt enkelt därför att de gavs till de forntida heliga, så är vi barn till den Allrahögste, och vi är kallade med samma kallelse med vilken de kallades, och vi omfattar samma förbund som de omfattade, och om vi är lika trofasta till vår Herres vittnesbörd som de var kan vi närma oss Fadern i Kristi namn på samma sätt som de närmade sig honom och själva ta emot samma löften.

Dessa löften, när vi har fått dem, om vi någonsin får ta emot dem, beror inte på att Petrus, Johannes och de andra apostlarna … vandrade i fruktan inför Gud och hade kraft och tro att övervinna och att ta emot dem, utan det sker därför att vi, vi själva, har tro att närma oss Gud i hans Sons Jesu Kristi namn, på samma sätt som de gjorde, och när dessa löften tas emot så blir det löften direkt till oss, annars gör de oss inte något gott. De förmedlas för att vi skall ha nytta av dem, att de skall vara våra (genom Guds gåva), förtjänade genom vår egen flit i att hålla buden och vandra i uppriktighet för honom.”¹⁶

”Vi vill påminna er bröder om de strapatser, prövningar, vedermödor och förföljelser som de forntida heliga utstod i den enda avsikten att övertyga människorna om det överlägsna och det rätta i att tro på Kristus, om vi ansåg det nödvändigt, eller om det skulle stimulera er till att med större flit arbeta i Herrens vingård. Men vi har anledning att tro (om ni studerar de heliga skrifterna tillräckligt mycket) att deras ihärdighet är välkänd för er alla, att de var villiga att uppoffra samtida världsliga hedersbetygelser och njutningar för att få förvissning om en livets krona från Herrens hand, och deras föredömliga arbete, vilket visar för oss deras ihärdighet för den sak som de omfattade, och att ni dagligen strävar efter att efterlikna dem. Och inte bara dessa heligas exempel, utan vår Herres bud, hoppas vi ständigt kretsar i era hjärtan, att de inte bara undervisar er om hans vilja att förkunna evangeliet, utan även om hans ödmjukhet och fullkomliga vandel inför alla, även under de tider av svår förföljelse och misshandel vilka hopades över honom av ett ont och trolöst släkte.

Kom ihåg, bröder, att han har kallat er till helighet, och behöver det sägas, att vara lika honom i renhet? Hur visa, hur heliga, hur kyska och hur fullkomliga borde ni inte då visa er inför honom, och kom också ihåg att han ständigt har sina ögon riktade mot er. När ni betraktar dessa fakta i dess sanna ljus kan ni inte vara omedvetna om att utan en strikt lydnad till hans gudomliga fordringar så kan ni till slut befinnas vara otillräckliga, och om så är måste ni erkänna att det är er lott att kastas ut bland de onyttiga tjänarna. Vi vädjar därför till er, bröder, att bli bättre på att utföra allt det som ni blivit anförtrodda, att ni inte skall gå miste om er belöning.”¹⁷

Förslag till studier och diskussion

Fundera över dessa tankar när du studerar kapitlet eller när du förbereder dig för att undervisa. Se sidorna VII–XI för ytterligare hjälp.

Läs det sista stycket på sidan 159 och fokusera på den regel som Joseph Smith tillämpade i sitt liv. Fundera över de specifika befallningar du nyligen har tagit emot, genom den levande profetens ord eller maningar från den Helige Anden. Hur har du välsignats av att åtlyda dessa befallningar utan att tveka?
Gå igenom det första stycket på sidan 160. Varför måste vi ibland ”stå ensamma” för att ”stödja en sann princip”? På vilka sätt är vi inte ensamma vid sådana tillfällen? (Se exempel på s 161–163.) Hur kan vi hjälpa barn och ungdomar att hålla fast vid evangeliets principer även när det inte är populärt att göra det?
Studera avsnittet som börjar på sidan 163. Av vilka anledningar ger Gud oss bud? Varför bör vi lyda hans befallningar?
Gå igenom Joseph Smiths lärdomar om Matteus 22:2–14 och Andra Timoteusbrevet 4:7–8 (s 164–167). Fundera över hur du skulle känna dig om du fick vara med på bröllopsfesten. Vilka slags människor måste vi vara för att vara värdiga att släppas in? Vad tror du det innebär att kämpa en god kamp och bevara tron? Fundera över någon som du känner som har kämpat en god kamp och bevarat tron. Vad kan du lära dig av den personen?
Profeten Joseph uppmuntrade oss att komma ihåg att Herren har ”kallat [oss] till helighet” (s 167). Vad innebär det för dig att vara kallad till helighet? När vi minns denna ”kallelse”, hur kan det påverka vårt liv? vår familj och våra vänner?

Skriftställen som hör till detta ämne: 2 Mosebok 20:1–17; Johannes 7:17; 1 Nephi 3:7; L&F 58:26–29; Abraham 3:25