Andens gåvor

”Om ni lyder evangeliet med uppriktigt hjärta, lovar jag er i Herrens namn att de gåvor som vår Frälsare utlovade skall följa er.”

Ur Joseph Smiths liv

Mormons boks titelblad förklarar hur denna märkliga bok en dag skulle bli tillgänglig för världen. Guldplåtarna blev ”förseglade och gömda åt Herren, att [de] icke måtte bliva förstörda”. I de sista dagarna skulle de ”framkomma genom Guds gåva och kraft” och översättas ”genom Guds gåva”. Dessa profetior gick i uppfyllelse när Gud utsåg Joseph Smith att översätta de heliga uppteckningarna. Det är uppenbart att utbildning inte gav Joseph förmågan att översätta de forntida skrivtecknen: hans kunskaper när det gällde att läsa, skriva och räkna motsvarade lågstadienivå. Förmågan att översätta uppteckningar som skrivits århundraden tidigare på ett för honom helt obekant språk, var en gåva från Gud själv.

Emma Smith som skrev åt honom i början vittnade om denna gudomliga gåva: ”Jag vet att ingen kunde ha dikterat den handskrivna texten till manuskriptet utan att ha varit inspirerad, för när [jag var] skrivare åt [Joseph] brukade han diktera för mig timme efter timme. Och när han återvänt från måltider eller avbrott, brukade han genast börja där han hade slutat, utan att vare sig titta på manuskriptet eller få någon del uppläst för sig.”¹

Herren gav profeten nödvändig materiell hjälp som gjorde det möjligt för honom att fortsätta med översättningen. Joseph Knight den äldre, en vän till profeten, gav vid flera tillfällen Joseph pengar och mat. En gång i en förtvivlad situation for broder Knight till profeten för att ge Joseph och Oliver ”en tunna makrill och några linjerade skrivpapper” och ”nio eller tio skäppor vete och fem eller sex skäppor potäter [potatis]”. Broder Knight sade: ”Joseph och Oliver … återvände hem och fann mig där med förnödenheter och de blev glada eftersom de inte hade någon mat kvar.”²

Under april och maj månad 1829 stördes översättningsarbetet i profetens hem i Harmony i Pennsylvania allt mer av förföljelser. Oliver Cowdery skrev till en god vän, David Whitmer, som bodde i Fayette i New York, och berättade om det heliga arbetet och frågade honom om de kunde fortsätta översättningen hemma hos honom. I slutet av maj eller början av juni 1829 for profeten och Oliver med David Whitmer i dennes enspännare till Peter Whitmer den äldres gård, Davids far. I juni avslutades översättningen av Mormons bok genom Guds gåva och kraft i ett rum på övervåningen hemma hos familjen Whitmer.

Oliver Cowdery beskrev den underbara upplevelsen av att skriva åt profeten: ”Det var dagar, som man aldrig glömmer — att sitta under ljudet av en röst, som var dikterad genom himmelsk inspiration, fyllde mitt hjärta med största tacksamhet. Dag efter dag fortsatte jag oavbrutet att skriva från hans diktamen, som han översatte med hjälp av Urim och Tummim … historien eller urkunden, som kallas Mormons bok.”³

Under denna tid lärde sig Joseph att han endast hade den gudomliga gåvan när han var värd Andens vägledning. David Whitmer berättade: ”En morgon när [Joseph Smith] gjorde sig i ordning för att fortsätta med översättningen, var det någonting som gick på tok i hemmet och han förargades över det. Det var något som hans hustru Emma hade gjort. Oliver och jag gick upp till övre våningen, och kort därefter kom Joseph upp för att fortsätta översättningen, men han kunde inte göra någonting. Han kunde inte översätta en enda stavelse. Han gick ner och ut i trädgården och åkallade Herren. Han var ute omkring en timme, så kom han tillbaka till huset, bad Emma om förlåtelse och kom sedan upp till oss på övervåningen, där vi var, och därefter fortsatte översättningen. Han kunde inte göra någonting om han inte var ödmjuk och trofast.”⁴

Ödmjukt och trofast, med hjälp av den gåva som Gud hade gett honom, fullbordade den unge profeten den till synes omöjliga uppgiften att mellan början av april och slutet av juni 1829 översätta nästan hela Mormons bok.

Joseph Smiths lärdomar

Vi har alla fått Andens gåvor och vars och ens gåvor är nödvändiga i kyrkan.

Trosartiklarna 1:7: ”Vi tror på tungomålsgåvan, profetia, uppenbarelse, syner, helbrägdagörelse, uttydning av tungomål och så vidare.”⁵

”Vi tror … på profetior, tungomål, syner, uppenbarelser, gåvor och helbrägdagörelser, och att alla dessa inte kan åtnjutas utan den Helige Andens gåva.”⁶

Amasa Potter sade: ”Jag minns hur profeten stod upp för att predika inför en stor församling i en skogsdunge väster om templet i Nauvoo. Han sade att han skulle predika om andliga gåvor … Joseph sade att varje sista dagars helig hade en gåva och att om de levde rättfärdigt och bad om den, skulle den Helige Anden uppenbara den för honom eller henne.”⁷

”Paulus säger: ’En får gåvan att tala olika slags tungomål, en annan gåvan att profetera, en annan gåvan att bota sjuka’, men: ’Inte är väl alla profeter? Inte talar väl alla tungomål? Inte kan väl alla uttyda?’ Det är uppenbart att alla inte hade alla dessa olika gåvor, utan att en fick en gåva, en annan en annan gåva — alla var inte profeter, alla talade inte tungomål, alla utförde inte kraftgärningar, men alla fick den Helige Andens gåva. Ibland talade de tungomål på apostlarnas tid och profeterade, ibland inte alls …

Kyrkan är en sammansatt kropp av olika lemmar och är i egentlig mening jämförbar med den mänskliga organismen. Efter att ha talat om de olika gåvorna, säger Paulus: ’Men nu är ni Kristi kropp och var för sig lemmar. Gud har i sin församling för det första satt några till apostlar, för det andra några till profeter, för det tredje några till lärare, vidare andra till att utföra kraftgärningar, andra till att få gåvor att bota sjuka, till att hjälpa, att styra och att tala olika slags tungomål. Inte är väl alla lärare? Inte utför väl alla kraftgärningar? Inte talar väl alla tungomål? Inte kan väl alla uttyda?’ Det är uppenbart att de inte kan det, men ändå är de alla lemmar i samma kropp. Alla lemmar i människokroppen är inte öga, öra, huvud eller hand — ändå kan ögat inte säga till örat: Jag behöver dig inte, inte heller huvudet till fötterna: Jag behöver er inte. De är alla beståndsdelar i en fulländad maskin — i en kropp, och om en lem lider, så lider alla lemmarna med den, och om en lem gläder sig, så hedras de övriga med den. [Se 1 Kor 12:9–10, 18–21, 26–30.]

De är sålunda alla gåvor. De kommer från Gud, de är från Gud. De är alla den Helige Andens gåvor.”⁸

Vi får Andens gåvor genom tro och lydnad.

”Då tron saknas, uteblir frukterna. Ingen människa har sedan världen blev till haft tro utan att ha någonting mer. De gamla släckte rasande eld och undkom svärdsegg, kvinnor fick tillbaka sina döda o s v. Genom tron skapades världarna. [Se Hebr 11:3, 34–35.] En människa som inte har någon av gåvorna, har ingen tro. Hon bedrager sig själv, om hon tror, att hon har det. Tron har saknats inte bara bland hedningarna utan också i förklarad och uttalad kristendom, så att tungomålstalan, helbrägdagörelse, profetia, profeter och apostlar och alla gåvorna och välsignelserna har saknats.”⁹

”Den vintern [1832–1833] tillbringade vi med att översätta skrifterna, i profetskolan och i konferenser. Jag fick många underbara tillfällen att hämta ny kraft. De gåvor som följer dem som tror och lyder evangeliet som tecken på att Herren alltid förblir densamme i sitt handlande mot dem som ödmjukt älskar och följer sanningen, började flöda bland oss liksom i forna dagar.”¹⁰

Edward Stevenson var närvarande när Joseph Smith 1834 predikade i Pontiac i Michigan. Han minns dessa ord av profeten: ”Om ni lyder evangeliet med uppriktigt hjärta, lovar jag er i Herrens namn att de gåvor som vår Frälsare utlovade skall följa er. Genom detta kan ni bevisa att jag är en sann Guds tjänare.”¹¹

Andens gåvor ges vanligtvis i all stillhet och enskilt, utan yttre tecken.

”Människorna har många olika och motstridiga åsikter i fråga om den Helige Andens gåva. Somliga har haft för vana att kalla varje övernaturlig yttring en följd av Guds Ande, medan andra menar att det inte finns någon som helst yttring förknippad med den, att den endast är en ingivelse, en inre känsla, förnimmelse eller ett hemligt vittnesbörd eller bevis som människor har och att det inte finns något sådant som ett yttre tecken.

Det är inte att undra på att människorna är i hög grad okunniga om frälsningens principer, i all synnerhet om den Helige Andens gåvas karaktär, uppgift, kraft, påverkan, gåvor och välsignelser, när vi tänker på att människosläktet i århundraden varit insvept i töcken och okunnighet, utan uppenbarelse eller rättesnöre [med vilket] de kunde komma till kunskap om det som hör Gud till, vilket man enbart kan veta genom Guds Ande. Därför händer det ofta när denna kyrkas äldster predikar för världens invånare att om de följer evangeliet skall de få den Helige Andens gåva, att folket då förväntar sig att få se ett förunderligt tecken, en maktuppvisning eller ett stort under …

Den mänskliga familjen är benägen att gå till ytterligheter, särskilt i fråga om religion, och därför vill folk i allmänhet se något övernaturligt tecken, annars tror de inte på den Helige Andens gåva. Om en äldste lägger händerna på en person, tror många att personen genast måste resa sig upp och tala tungomål och profetera. Den föreställningen härrör från det faktum att Paulus lade händerna på vissa personer som tidigare (som de sade) hade blivit döpta med Johannes dop, och när han hade gjort det ’talade [de] med tungor och profeterade’. [Se Apg 19:1–6.] …

Vi tror att den Helige Anden ges genom handpåläggning av dem som har myndighet och att tungomålsgåvan och även profetians gåva är Andens gåvor och fås genom denne förmedlare, men att påstå att människor alltid profeterade och talade tungomål efter handpåläggning vore att påstå något som är osant och vore i strid med apostlarnas praxis och med skriftens ord …

Inte alla Andens gåvor är synliga för ögat eller förståndet, i själva verket ytterst få av dem … Endast få av dem är uppenbara för flertalet människor. Petrus och Johannes var apostlar, ändå lät judarnas råd prygla dem som bedragare. Paulus var både apostel och profet, ändå lät de stena honom och sätta honom i fängelse. Folket hade ingen aning om det, trots att han hade den Helige Andens gåva. Frälsaren ’[smordes med] glädjens olja mer än [sina] medbröder’, [Hebr 1:9] men i stället för att känna honom sade folket att han var Beelsebul och korsfäste honom som bedragare. Vem kan peka ut en herde, lärare eller evangelist efter deras utseende? Ändå hade de den Helige Andens gåva.

Men om vi kommer till de andra medlemmarna i kyrkan och granskar de gåvor som Paulus talade om, finner vi att världen vanligtvis inte kan veta någonting om dem. Det finns endast en eller två av dessa gåvor som skulle vara ögonblickligen uppenbara om de genast utgöts efter handpåläggning. I [1 Korintierbrevet 12:4–11] säger Paulus: ’Det finns olika slags nådegåvor, men Anden är densamme. Det finns olika slags tjänster, men Herren är densamme. Det finns olika slags kraftgärningar, men Gud är densamme, han som verkar allt i alla. Men hos var och en uppenbarar sig Anden så att det blir till nytta. Den ene får av Anden ord av vishet, den andre ord av kunskap genom samme Ande. En får tro genom samme Ande, en får gåvor att bota sjuka genom samme Ande, en annan att utföra kraftgärningar. En får gåvan att profetera, en annan att skilja mellan andar. En får gåvan att tala olika slags tungomål, en annan att uttyda tungomål. Men allt detta verkar en och samme Ande, som efter sin vilja fördelar sina gåvor åt var och en.’

Flera gåvor nämns här, men vilken av dem kan iakttas, då händers påläggning sker? Visdomens ord och kunskapens ord är gåvor, lika mycket som de andra gåvorna, men om en person ägde båda dessa gåvor, eller fick dem vid handpåläggningen, vem kunde veta det? En annan fick trons gåva, och man var lika ovetande. Anta att en människa hade gåvan att bota sjuka eller utföra kraftgärningar. Ingen skulle veta det då. Det krävs tid och omständigheter för att sätta dessa gåvor i verksamhet. Antag att någon hade gåvan att kunna skilja mellan andar, vem skulle märka det? Eller att någon hade gåvan att uttyda tungomål — om ingen talade tungomål skulle han ju vara tvungen att tiga. Det finns endast två gåvor som kan bli synliga: gåvan att tala olika slags tungomål och gåvan att profetera. Dessa gåvor är de mest omtalade, men ändå, om en person talade ett obekant språk, skulle han enligt Paulus vittnesbörd bli en främling för de närvarande. [Se 1 Kor 14:11.] De skulle säga att det var rotvälska, och om han profeterade skulle de kalla det struntprat. Gåvan att tala olika slags tungomål är kanske den ringaste av alla gåvor, men ändå är det den mest eftersökta gåvan.

Enligt skrifternas vittnesbörd och Andens yttringar i forna dagar visste folket runt omkring ytterst litet om gåvan, utom vid några särskilda tillfällen som på pingstdagen. En iakttagare kunde inte veta någonting om de största, de bästa och de nyttigaste gåvorna …

Yttringar av den Helige Andens gåva, änglabetjäning eller tecken på Guds makt, majestät eller ära gavs ytterst sällan offentligt och i så fall oftast för Guds folk, som israeliterna, men i de allra flesta fall när änglar har kommit eller Gud har uppenbarat sig var det till individer i enskildhet, på deras rum, i öknen eller ute på markerna och detta i allmänhet utan oväsen eller larm. Ängeln befriade Petrus ur fängelset mitt i natten, kom till Paulus utan att besättningen såg det, visade sig för Maria och Elisabet utan andras vetskap, talade till Johannes Döparen utan att folket omkring honom visste om det.

Elisa såg Israels vagnar och dess ryttare utan att andra gjorde det. När Herren visade sig för Abraham var det vid ingången till hans tält. När änglarna gick till Lot visste ingen utom han vilka de var, vilket förmodligen också var fallet med Abraham och hans hustru. När Herren visade sig för Mose var det i en brinnande buske, inne i tabernaklet eller på bergstoppen. När Elia for upp i en vagn av eld skedde det obemärkt av världen. Och när han befann sig i en klippskreva kom ett starkt dån, men Herren var inte i dånet; det kom en jordbävning, men Herren var inte i jordbävningen, och sedan kom en svag susning, vilket var Herrens stilla och milda röst som sade: ’Vad gör du här, Elia?’ [Se 1 Kung 19:11–13.]

Herren kan inte alltid ge sig tillkänna genom dånet av sin röst, genom att visa fram sin härlighet eller genom att uppenbara sin makt. De som är mest ivriga att se dessa ting är de som är minst förberedda på att uppleva dem. Skulle Herren uppenbara sin makt, vilket han gjorde för Israels barn, skulle dessa individer vara de första att säga: ’Låt inte Gud tala till oss mer, för då kommer vi, hans folk, att dö.’ [Se 2 Mos 20:19.]”¹²

Förslag till studier och diskussion

Fundera över dessa tankar när du studerar kapitlet eller när du förbereder dig för att undervisa. Se sidorna VII–XI för ytterligare hjälp.

Herren gav profeten Joseph Smith gåvan att kunna översätta guldplåtarna (s 115–116). När har Herren gett dig gåvor för att hjälpa dig att kunna delta i hans verk?
Vad lär vi oss av David Whitmers skildring på sidan 115? Vilka upplevelser i ditt liv har lärt dig att du måste vara värdig för att kunna använda dina andliga gåvor?
Gå igenom avsnittet som börjar på sidan 117. Hur drar kyrkan nytta av att ha medlemmar med olika Andens gåvor? Hur har du dragit nytta av andras andliga gåvor? Har du sett exempel på att medlemmar med olika gåvor samarbetat för att hjälpa varandra?
Läs avsnittet på sidan 118. Fundera på vilka andliga gåvor som skulle stärka dig personligen eller hjälpa dig att tjäna Herren och andra. Besluta dig för vad du skall göra för att ”[söka] efter de bästa gåvorna”. (L&F 46:8)
Gå igenom avsnittet som börjar längst ner på sidan 118. Fundera på eller diskutera vilka råd som ges för hur andliga gåvor visar sig. Varför är det viktigt att komma ihåg att andliga gåvor ”ytterst sällan [ges] offentligt” (s 120)? Varför tror du att många andliga gåvor ges i all stillhet och enskildhet? Varför är det viktigt att komma ihåg att det krävs ”tid och omständigheter för att sätta” många av ”dessa gåvor i verket”?
Vad tror du är syftet med andliga gåvor efter att ha läst detta kapitel?

Skriftställen som hör till detta ämne:1 Korintierbrevet 12:1–31; 3 Nephi 29:6; Moroni 10:6–23; L&F 46:8–33