De dödas återlösning

”Den store Jehova … känner både de levandes och de dödas ställning och har vidtagit tillräckliga åtgärder för deras återlösning.”

Ur Joseph Smiths liv

I början av profeten Joseph Smiths verksamhet hade han en upplevelse som hjälpte honom att förbereda sig för den tidpunkt då läran om de dödas frälsning skulle uppenbaras. I november 1823 blev Alvin Smith, Lucy Mack Smith och Joseph Smith den äldres äldsta barn, plötsligt allvarligt sjuk och låg på dödsbädden. Alvin var 25 år, en stark och duglig ung man vars hårda arbete storligen bidrog till familjens ekonomi. Hans mor beskrev honom som ”en ung man med osedvanligt god läggning”, vars ”ädelhet och generositet” välsignade hans omgivning ”varje timme av hans existens”.¹

Alvin visste att han var döende och kallade till sig sina bröder och systrar och talade till var och en av dem. Till Joseph, som var nästan 18 år och ännu inte hade tagit emot guldplåtarna, sade Alvin: ”Jag vill att du skall vara en bra pojke och göra allt du kan för att få uppteckningen. Var trofast i att ta emot undervisning och lyd varje befallning du får. Din bror Alvin måste nu lämna dig, men kom ihåg det exempel som han har givit dig, och var ett exempel för barnen som är yngre än du.”²

När Alvin dog bad familjen en presbyteriansk präst i Palmyra i New York att förrätta hans begravning. Eftersom Alvin inte hade varit medlem i prästens församling så påstod prästen i sin predikan att Alvin inte kunde bli frälst. William Smith, Josephs yngre bror, erinrade sig: ”[Prästen] … antydde mycket starkt att [Alvin] hade gått till helvetet, för Alvin var inte medlem i kyrkan, men han var en bra pojke och min far tyckte inte om det.”³

I januari 1836, många år efter Alvins död, fick Joseph Smith ta emot en syn om det celestiala riket där han såg att Alvin, såväl som hans mor och far, en dag skulle ärva detta rike. ”Jag [Joseph] förundrade mig över hur det var möjligt att han erhållit ett arv i detta rike, då jag visste, att han hade lämnat detta liv innan Herren hade satt sin hand till verket att samla Israel för andra gången och han icke hade blivit döpt till syndernas förlåtelse.” (L&F 137:6) Herrens röst kom då till Joseph och förkunnnade:

”Alla som hava dött utan kunskap om detta evangelium, vilka skulle hava mottagit det om de hade tillåtits att dröja kvar, skola bliva arvingar till Guds celestiala rike. Även alla som skola dö härefter utan kunskap därom, vilka skulle hava mottagit det av hela sitt hjärta, skola bliva arvingar till detta rike, ty jag, Herren, skall döma alla människor i enlighet med deras hjärtans önskningar.” (L&F 137:7–9)

Den 15 augusti 1840 predikade profeten Joseph Smith vid en begravning i Nauvoo och, för första gången offentligt, undervisade han om läran om de dödas frälsning. Enligt Simon Baker, som var närvarande, började profeten med att vittna om att ”Jesu Kristi evangelium kom med ett glatt budskap”. Han läste större delen av Första Korintierbrevet 15 och förklarade att ”aposteln talade till människor som förstod dop för de döda eftersom det tillämpades bland dem”. Han förkunnade sedan att ”människorna nu kunde vara ställföreträdare för sina vänner, som hade dött, och att frälsningsplanen var utformad för att frälsa alla som var villiga att lyda Guds lag”.⁴

En månad efter begravningstalet besökte profeten sin far, som var mycket sjuk och låg för döden. Profeten diskuterade med sin far läran om dop för de döda, och fader Smiths tankar vände sig till hans älskade son Alvin.”¹ Fader Smith bad att arbetet för Alvin skulle utföras ”omedelbart”. Bara några minuter före sin död betygade han att han såg Alvin.⁵ Under senare delen av 1840 gladde sig familjen Smith när Hyrum tog emot dopets förrättning för sin bror Alvin.

Joseph Smiths lärdomar

Gud älskar alla sina barn och kommer att döma alla människor i enlighet med de lagar som de har tagit emot.

”Guds stora avsikter rörande den mänskliga familjens frälsning är mycket lite förstådda av den så kallade kloka och intelligenta generation vi lever i. Olika och mot varandra stridande är människors uppfattningar om frälsningsplanen, den Allsmäktiges [krav], de nödvändiga förberedelserna för himlen, de avlidna andarnas tillstånd och den lycka eller det elände som följer utövandet av rättfärdighet och ogudaktighet enligt deras olika uppfattningar om dygd och last …

Medan ena hälften av mänskligheten skoningslöst dömer och fördömer den andra hälften, betraktar universums store Fader hela människosläktet med faderlig omtanke och uppmärksamhet. Han ser på människorna som sina barn, och utan de inskränkta känslor som påverkar människobarnen låter han ’sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga’. [Matt 5:45] Han håller domens tyglar i sina händer. Han är en vis laggivare och skall döma alla människor, inte enligt människors inskränkthet, utan enligt de gärningar de utfört i köttet, vare sig de är goda eller onda, eller om dessa gärningar utförts i England, Amerika, Spanien, Turkiet eller Indien. Han skall döma dem, inte enligt vad de inte har utan i enlighet med vad de har. De som har levt utan lag skall dömas utan lag, och de som har en lag skall dömas enligt den lagen. Vi behöver inte ifrågasätta den store Jehovas visdom och intelligens. Han skall utdela dom eller barmhärtighet till alla nationer enligt deras många förtjänster, deras medel att skaffa sig intelligens, de lagar enligt vilka de styrs, de möjligheter de haft att införskaffa rätta upplysningar och hans outgrundliga planer rörande den mänskliga familjen. När Guds planer skall kungöras och framtidens förlåt dras åt sidan skall vi alla slutligen erkänna, att hela jordens domare gjort rätt. [Se 1 Mos 18:25]”⁶

”Gud dömer människorna i enlighet med hur de använder det ljus som han ger dem.”⁷

”Människorna kommer att hållas ansvariga för det som de har och inte för det som de inte har … Allt det ljus och den intelligens som förmedlas dem från deras välvillige skapare, oavsett om det är mycket eller lite, genom detsamma kommer de att dömas med rättvisa, och … det krävs av dem att de skall visa lydnad mot och föröka det, och enbart det, som de får, för människan skall leva inte bara av bröd, utan av varje ord som utgår från Guds mun.”⁸

Frälsaren, Jesus Kristus, erbjuder möjlighet till förlåtelse och befrielse för både levande och döda.

”De kristna nationernas belägenhet efter döden är ett ämne som har tilldragit sig filosofens och prästens hela visdom och talang, och det är en uppfattning som är allmänt vedertagen att människans öde är oåterkalleligt fastställt vid hennes död och att hon får antingen evig lycka eller evigt elände, att om en människa dör utan kunskap om Gud så måste hon bli evigt fördömd utan någon mildring av straffet, lindring av smärtan eller det minsta hopp om befrielse medan oändliga tidsåldrar flyr bort. Hur ortodox denna princip än tycks vara så finner vi att den står i strid med den heliga skriftens vittnesbörd, ty vår Frälsare säger att alla synder och hädelser skall förlåtas människorna, hur de än hädar. Men den som hädar mot den helige Anden får aldrig någonsin förlåtelse, vare sig i den här tidsåldern eller i den kommande, vilket tydligt visar att det finns synder som skall kunna förlåtas i den kommande världen, även om hädelsens synd [emot den helige Anden] inte kan förlåtas. [Se Matt 12:31–32; Mark 3:28–29.]

Petrus säger också, då han talar om vår Frälsare, att ’han [gick] bort och utropade ett budskap för andarna i fängelset, för dem som den gången var olydiga när Gud tåligt väntade under Noas dagar’. (1 Petr 3:19–20) Här har vi alltså en skildring av hur vår Frälsare predikade för andarna i fängelset, till andar som varit fängslade sedan Noas tid, och vad predikade han för dem? Att de skulle stanna där? Förvisso inte! Låt hans egna ord vittna. ’Han har sänt mig för att förbinda dem som har ett förkrossat hjärta, för att ropa ut frihet för de fångna och syn för de blinda, för att ge de betryckta frihet.’ (Luk 4:18; se också Jes 61:1.) Jesaja säger: ’För att … föra fångar ut ur fängelset, ur fångenskapen dem som sitter i mörker.’ ( Jes 42:7) Av detta framgår det tydligt att han inte begav sig dit endast för att predika för dem utan också för att befria dem från fängelset …

Den store Jehova övervägde alla händelser som rörde jorden, vilka tillhörde frälsningsplanen, innan den blev till eller ’morgonstjärnorna tillsammans sjöng’ av glädje. [Job 38:7] Det förflutna, det nuvarande och det tillkommande var och är för honom ett evigt ’nu’. Han kände till Adams fall, antediluvianernas [de som levde före syndafloden] ogudaktighet, den oerhörda ogudaktighet som den mänskliga familjen skulle sjunka i, människornas svagheter och styrka, deras makt och härlighet, deras avfall och brott, deras rättfärdighet och ondska. Han förstod människans fall och hennes återlösning. Han kände till frälsningsplanen och pekade ut den. Han kände alla nationers ställning och deras öde. Han ordnade allt efter sin vilja. Han känner både de levandes och de dödas ställning och har vidtagit tillräckliga åtgärder för deras återlösning, enligt deras olika omständigheter och Guds rikes lagar, vare sig i denna värld eller i den kommande.”⁹

Gud är fullkomligt rättvis och barmhärtig mot alla människor, levande och döda.

”Den uppfattning som en del människor bildar sig om Guds rättvisa, dom och barmhärtighet är alltför dåraktig för en intelligent människa att föreställa sig. Det är till exempel vanligt att många av våra ortodoxa predikanter förmodar att om någon inte är vad de kallar för omvänd, och om han dör i detta tillstånd, så måste han förbli i helvetet i all evighet, utan något hopp. Han måste tillbringa obegränsade år i pina, som aldrig, aldrig, aldrig kommer till något slut, och likväl kan detta eviga elände ofta komma sig av en ren tillfällighet. Ett skosnöre som går sönder, en kappa eller rock som går sönder på dem som förrättar någon tjänst, eller just den plats där en person bor kan vara indirekta medel till hans fördömelse eller orsak till att han inte blir frälst.

Jag skall framställa ett fall som inte är ovanligt. Två män som har varit lika ogudaktiga, som har försummat religion, blir sjuka på samma gång. Den ene av dem har turen att få besök av en bedjande man, och han blir omvänd några minuter innan han dör. Den andre sänder efter tre olika bedjande människor — en skräddare, en skomakare och en plåtslagare. Plåtslagaren har ett handtag som han behöver löda fast på en panna, skräddaren måste sy ett knapphål i en kappa i all hast och skomakaren måste laga någons skosula. Ingen av dem kan komma i tid, mannen dör och går till helvetet. En av dem upphöjs till Abrahams sida, han sitter ner i Guds närhet och åtnjuter evig, oavbruten lycka, medan den andre, lika god som den förre, sjunker ner i evig fördömelse, oåterkallelig misär och hopplös förtvivlan, eftersom någon måste laga en sko, sy ett knapphål på en kappa eller löda fast ett handtag på en panna.

Jehovas planer är inte så orättvisa, den heliga skriftens uttalanden så [förvillande] eller frälsningsplanen för den mänskliga familjen så oförenlig med sunt förnuft. På sådant skulle Gud se ned med strängt ogillande, änglar skulle gömma sitt ansikte i skam och varje dygdig, intelligent människa rygga tillbaka.

Om de mänskliga lagarna ger varje människa efter förtjänst och straffar alla förbrytare i förhållande till brottet, så är förvisso Herren inte grymmare än människan, ty han är en vis lagstiftare, och hans lagar är mer rättrådiga, hans föreskrifter mer rättvisa och hans beslut mer fullkomliga än människans. Liksom mänskliga domare dömer sina medmänniskor enligt lagen, och ger dem straffet som lagen påbjuder, så dömer himlens Gud ’efter de gärningar, som gjorts i lekamen’. [Se Alma 5:15.] Att säga att hedningarna blir fördömda eftersom de inte trodde på evangeliet vore befängt, och att säga att alla judar som inte tror på Jesus blir fördömda skulle vara lika orimligt, för ’hur skulle de kunna tro på den som de inte har hört? Och hur skulle de kunna höra, om ingen predikar? Och hur skulle han kunna predika, om han inte blev utsänd?’ [Se Rom 10:14–15.] Följaktligen kan varken jude eller hedning vara straffvärd för att de förkastar de olika sekternas motstridiga uppfattningar, ej heller för att de förkastar något vittnesbörd — utom det som sänts av Gud — ty liksom predikaren inte kan predika utan att sändas ut, så kan åhöraren inte heller tro utan att han hör en utsänd predikare, och kan inte fördömas för vad han inte hört, och då han varit utan lagen kommer han inte att dömas enligt lagen.”¹⁰

Det är vår plikt och förmån att bli döpta och konfirmerade för dem som har gått bort utan kunskap om evangeliet.

”När vi talar om de välsignelser som tillhör evangeliet, och de följder som kommer av olydnad mot fordringarna, får vi ofta frågan: Vad har det blivit av våra fäder? Blir de alla fördömda för att inte ha åtlytt evangeliet, trots att de aldrig hörde det? Förvisso inte! De får åtnjuta samma förmån som vi har här, genom det eviga prästadömets förmedling, vilket inte endast betjänar här på jorden utan också i himlen och under den store Jehovas förutseende tidsutdelningar. Därför kommer de personer som Jesaja hänvisar till [se Jes 24:21–22] att få besök av prästadömet och befrias från sitt fängelse enligt samma princip som de som var olydiga i Noas dagar. De fick besök av Frälsaren [som bar det eviga melkisedekska prästadömet] och fick höra evangeliet av honom i fängelset. För att de skulle kunna uppfylla alla Guds [fordringar] döptes levande vänner för sina döda vänner och fullföljde således Guds krav, som säger: ’Den som inte blir född av vatten och Ande kan inte komma in i Guds rike.’ [Joh 3:5] Naturligtvis döptes de inte för egen del utan för sina döda … Paulus säger om denna lära: ’Vad uppnår annars de som döper sig för de dödas skull? Om döda inte alls uppstår, varför döper man sig då för deras skull?’ (1 Kor 15:29) …

Nu då Guds stora avsikter hastar mot sin fullbordan och det som profeterna talade om går i fullbordan, då Guds rike är upprättat på jorden och den forna ordningen återställd, har Herren för oss uppenbarat denna plikt och förmån, och vi har blivit befallda att låta döpa oss för våra avlidna, och därigenom uppfylla det som Obadja sade, då han talade om de sista dagarnas härlighet: ’Frälsare skall dra upp på Sions berg för att döma Esaus kvarleva, och riket skall tillhöra HERREN.’ [Se Ob 1:21.] En blick på dessa ting sammanjämkar sanningens skrifter, rättfärdigar Guds handlingssätt mot människan, sätter den mänskliga familjen på jämställd fot och harmonierar med rättfärdighetens, rättvisans och sanningens alla principer. Vi avslutar med Petrus ord: ’Det är nog med att ni förr levde på hedningarnas vis.’ ’Ty avsikten med att evangeliet predikades också för dem som nu är döda, var att de visserligen skulle dömas kroppsligen som människor döms, men leva andligen, liksom Gud lever.’ [1 Petr 4:3, 6]”¹¹

Förslag till studier och diskussion

Fundera över dessa tankar när du studerar kapitlet eller när du förbereder dig för att undervisa. Se sidorna VII–XI för ytterligare hjälp.

Gå igenom sidorna 399–401 och lägg märke till hur läran om frälsning för de döda påverkade Joseph Smith och hans familj. Hur har denna lära påverkat dig och din familj?
Gå igenom profeten Josephs lärdomar på sidorna 402–405 om Gud Fadern och Jesus Kristus. Hur påverkar dessa lärdomar dina tankar och känslor för vår Fader i himlen och Frälsaren? Vilket samband finns det mellan dessa lärdomar och de dödas frälsning?
Läs profetens lärdomar på sidorna 402–403 och 405–406. Hur dömer Gud sina barn?
Joseph Smith sade att dopet för de döda är en ”plikt och förmån” (s 407). På vilka sätt är detta arbete en plikt? Vilka upplevelser har du haft då du känt att det är en förmån? Vad kan du göra för att påskynda Herrens verk för dem som har dött? Hur kan föräldrar hjälpa sina barn att ta del av detta verk?
Hur visar läran om de dödas frälsning att Gud är rättvis? Hur visar den hans barmhärtighet? Hur skulle du, efter att ha läst det här kapitlet, förklara denna lära för någon av en annan trosåskådning?

Skriftställen som hör till detta ämne:Jesaja 49:8–9; 61:1–3; Johannes 5:25; L&F 138:11–37