Lyckan av trogna, rättrådiga och lojala vänner

”Vänskap är en av de stora fundamentala principerna i ’mormonismen’ … Den förenar den mänskliga familjen med sitt glada inflytande.”

Ur Joseph Smiths liv

I augusti 1842 försökte myndigheterna i Missouri gång på gång att gripa profeten Joseph Smith. Eftersom han fruktade att man skulle döda honom om han blev anhållen och förd till Missouri, valde profeten att gömma sig. Den 11 augusti skickade han bud till flera lojala familjemedlemmar och vänner att de skulle träffa honom på en ö i Mississippi-floden, inte långt från Nauvoo. Den natten samlades Emma Smith, Hyrum Smith, Newel K Whitney och andra nära flodbrädden och for i en liten båt till den avtalade mötesplatsen. Profeten blev glad och tog alla vid handen, tacksam för det bistånd och den tröst som sann vänskap ger. Han skrev senare utförligt i sin dagbok om sin tacksamhet mot familjemedlemmar och vänner. Några av dessa anteckningar ingår i detta kapitel. Flera veckor senare avslutade profeten ett brev till de heliga med ord som uttryckte hans känslor för dem: ”Jag är, såsom alltid, eder ödmjuke tjänare och trofaste vän.” (L&F 128:25)

De heliga besvarade profetens känslor och ansåg honom vara inte bara deras profet utan också deras vän. Benjamin F Johnson, en nära vän och privatsekretare, skrev: ” ’Profeten Joseph’ — som vän var han trofast, tålmodig, ädel och sann … som kamrat, i umgängeslivet, var han mycket begåvad — han var vänlig, generös, munter … för nöjes skull brukade han ibland brottas med en vän, eller ännu hellre pröva styrkan tillsammans med andra genom att de satte sig på golvet med fötterna mot varandra och greppade tag i en käpp mellan sig. Man han fann aldrig sin jämlike. Skämt, rebusar [bilder som framställer ord], verser på rim och så vidare hörde inte till ovanligheten. Men att sjunga en eller några av de sånger han tyckte bäst om, hände oftare … Och ändå, fastän han var så social och till och med sällskapskär ibland, tillät han aldrig någon arrogans eller otillbörliga friheter.”¹

Joseph Smith var lika ömsint som han var sällskaplig, som en ung man beskrev: ”Jag [stod] utanför Josephs hus. Han var hemma och flera män satt på staketet. Joseph kom ut och talade till oss alla. Ganska snart kom en man fram och sade att en fattig broder som bodde en bit utanför stan hade fått sitt hus nedbränt kvällen före. Nästan alla männen sade att de var ledsna för det som hänt mannen. Joseph stack handen i fickan, tog fram fem dollar och sade: ’Jag tycker synd om denne broder till ett belopp av fem dollar. Till vilket belopp tycker ni synd om honom?’ ”²

Kanske gjorde Joseph Smiths stora kärlek till sina vänner det särskilt svårt för honom att uthärda några av dessa vänners svek. I Nauvoo vände sig förtrogna vänner mot honom. Men många vänner återgäldade profetens lojalitet och höll fast vid honom in i det sista.

En sådan vän var Willard Richards, medlem i de tolvs kvorum, som spärrades in tillsammans med Joseph och Hyrum Smith och John Taylor i Carthage i Illinois. Medan männen satt fängslade tilläts de att flytta från cellen på bottenvåningen till ett bekvämare sovrum en trappa upp i fängelset. Senare, strax före martyrdöden, föreslog fångvaktaren att de skulle vara tryggare i en gallerförsedd cell bredvid sovrummet. Joseph frågade äldste Richards, som kallades ”doktorn” av sina vänner därför att han hade varit verksam som läkare: ” ’Om vi går in i cellen, följer du då med oss?’ Doktorn svarade: ’Broder Joseph, du bad mig inte gå över floden med dig — du bad mig inte komma till Carthage – du bad mig inte komma till fängelset med dig — tror du då att jag skulle överge dig nu? Jag skall säga dig vad jag skall göra. Om du döms att bli hängd för förräderi, skall jag bli hängd i ditt ställe, och du blir frigiven.’ Joseph sade: ’Det kan du inte.’ Doktorn svarade: ’Det skall jag.’ ”³

Joseph Smiths lärdomar

Sanna vänner lindrar varandras sorger och förblir trogna även i svåra tider.

Joseph Smith skrev följande om de familjemedlemmar och vänner som besökte honom den 11 augusti 1842 när han höll sig gömd: ”Så gott och härligt det är att finna rena och heliga vänner som är trogna, rättrådiga och lojala, vars hjärtan inte försmäktar och vars knän är starka och inte vacklar — vänner som hoppas på Herren och sörjde för mina behov den dag när mina fienders vrede utgöts över mig …

Vilken härlig känsla jag hade när jag på torsdagskvällen den elfte mötte denna vänliga och trogna skara på den ö som ligger i träskets mynning, mellan Zarahemla och Nauvoo. Och vilken outsäglig fröjd och vilken stor glädje som fick mitt bröst att svälla när jag tog min älskade Emma vid handen den kvällen. Hon som var min hustru, ja, min ungdoms hustru och mitt hjärtas utvalda. Många tankar kom till mitt sinne när jag för en stund begrundade allt det som vi kallats att gå igenom, strapatserna och allt slitet, sorgerna och lidandet samt den glädje och tröst som tid efter annan bestrött våra vägar och krönt vårt bord. O vilken samstämdhet som fyllde mitt sinne i denna stund. Åter var hon här … oförskräckt, fast och orubblig – oföränderliga, kärleksfulla Emma!

Där var broder Hyrum som sedan tog mig vid handen — min köttslige broder. Jag tänkte för mig själv: Broder Hyrum, vilket troget hjärta du har! Ack, må den evige Jehova kröna ditt huvud med eviga välsignelser som belöning för den omsorg du haft om min själ! Ack, hur många sorger i livet vi delat, och än en gång är vi fjättrade av förtryckets obevekliga hand. Hyrum, ditt namn skall skrivas i Herrens lagbok, för att de som kommer efter dig skall kunna se det, så att dina gärningar kan tjäna som förebild för dem.

Jag tänkte för mig själv: Här är också broder Newel K Whitney. Hur många bedrövelser har inte översållat vår gemensamma väg, men ändå träffas vi än en gång för att dela dem på nytt. Du är en trogen vän som hemsökta människor tryggt kan anförtro sig åt. Måtte den Eviges välsignelser även kröna hans huvud. Hur brinnande är inte det hjärtat, hur orolig är inte den själen för dens välgång som fördrivits och som hatas av nästan alla människor! Broder Whitney, du vet inte hur starka banden är som binder samman min själ och mitt hjärta med dig …

Jag tänker inte gå in på enskildheter i fråga om denna heliga natt, som jag aldrig skall glömma, men jag vill här skriva ner de trofastas namn. Jag träffade dem i medgång, och de var mina vänner, och nu träffar jag dem i motgång, och de är mina ännu varmare vänner. De älskar den Gud som jag tjänar, de älskar de sanningar som jag förkunnar, de älskar den rena och heliga lära som jag omhuldar i mitt bröst med hjärtats varmaste känslor och med den glöd som inte kan förnekas …

Jag hoppas att få träffa [mina vänner] igen, så att jag kan få verka för dem och sörja för deras välbefinnande. De skall aldrig sakna en vän så länge jag lever. Mitt hjärta skall älska dem, mina händer verka för dem som älskar och verkar för mig, och jag skall alltid vara mina vänner trogen. Ska jag vara otacksam? Nej! Gud förbjude!”⁴

Den 23 augusti 1842 fortsatte profeten: ”Jag finner att mina känslor … för mina vänner lever upp igen när jag tänker på de dygder och goda egenskaper och karaktärsdrag som detta fåtal trofasta har som jag nu skriver in i Herrens lagbok — dessa som alltid har stått vid min sida i farans stund under de gångna femton långa åren — ta till exempel min åldrige och älskade broder Joseph Knight den äldre, som var bland de första att sörja för mina behov när jag i begynnelsestadiet arbetade för att frambringa Herrens verk och lägga grunden till Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. I femton år har han varit lojal och trogen, rättvis och förebildlig, dygdig och vänlig, och han har aldrig avvikit vare sig till höger eller till vänster. Se, han är en rättfärdig man, och måtte Gud den Allsmäktige förlänga den gamle mannens dagar. Måtte hans skälvande, pinade, brutna kropp förnyas och hälsans kraft oavbrutet återvända till honom, om det är din vilja, o, Gud. Och Sions söner skall säga om honom, så länge det finns någon av dem kvar, att detta var en trofast man i Israel, och därför skall hans namn aldrig glömmas bort …

Samtidigt som jag minns det fåtal trofasta som nu lever, vill jag också minnas mina trogna vänner som är döda, ty de är många. Många är de vänliga handlingar — vare sig faderliga eller broderliga — som man ägnade mig. Och alltsedan missouriborna varit på jakt efter mig påminns jag om många av dessa handlingar …

Det finns många själar som jag har älskat med band starkare än döden. Jag har visat mig trogen dem — jag är fast besluten att visa mig trogen dem tills Gud kallar mig att ge upp andan.”⁵

Vänskap förenar den mänskliga familjen och fördriver hat och missförstånd.

”Jag bryr mig inte om vad slags karaktär en man har. Om han är min vän — en sann vän — skall jag vara hans vän och predika frälsningens evangelium för honom och ge honom goda råd och hjälpa honom ur hans svårigheter.

Vänskap är en av de stora fundamentala principerna i ’mormonismen’. [Den är avsedd] att revolutionera och kultivera världen och få krig och stridigheter att upphöra och människor att bli bröder och vänner …

Vänskap är som broder [Theodore] Turley i sin smedja som svetsar ihop järn med järn — den förenar den mänskliga familjen med sitt glada inflytande.”⁶

”Den vänskap som intelligenta varelser skulle godta som äkta vänskap måste uppstå ur kärlek, och den kärleken måste uppstå ur dygd, vilket hör lika mycket till religion som ljus hör till Jehova. Därav Jesu ord: ’Ingen har större kärlek än att han ger sitt liv för sina vänner.’ [Joh 15:13]”⁷

I mars 1839 när profeten Joseph Smith och flera följeslagare satt inspärrade i fängelset i Liberty i Missouri skrev profeten följande till medlemmar av kyrkan: ”Vi fick några brev i går kväll — ett från Emma, ett från Don C Smith [Josephs bror] och ett från biskop [Edward] Partridge — alla andades godhet och tröst. Vi fann stor glädje i deras innehåll. Vi hade länge varit utan underrättelser, och när vi läste dessa brev var de lika välgörande för våra själar som mild luft, men vår glädje blandades med sorg på grund av de fattiga och svårt kränkta heligas lidanden. Vi behöver väl inte säga att vårt hjärtas slussar öppnades, att våra ögon var en springbrunn av tårar. Ingen som inte utan skäl och grund har omgivits av fängelsemurar har någon aning om hur ljuv en väns röst är. Ett vänskapsbevis, varifrån det än må komma, väcker alla välvilliga känslor till liv och sätter dem i rörelse. Det hämtar ögonblickligen fram allt som är förgånget; det hugger tag i nuet med blixtens iver; det griper efter framtiden med en tigers häftighet. Det flyttar sinnet bakåt och framåt, från en sak till en annan, tills slutligen all fiendskap, all illvilja, allt hat och alla gångna meningsskiljaktigheter, missförstånd och all misskötsel ligger dräpta vid hoppets segerrika fötter.”⁸

Guds heliga är sanna vänner till varandra.

Profeten skrev följande korta brev i augusti 1835 till en medlem av kyrkan: ”Vi minns din familj, liksom vi minns de andra första familjerna i kyrkan, som först anslöt sig till sanningen. Vi minns era förluster och bedrövelser. Våra första band har inte brutits. Vi har del med er såväl i det onda som i det goda, såväl i bedrövelserna som i glädjeämnena. Vi är förvissade om att våra band är starkare än döden och aldrig skall klippas av.”⁹

Profeten sade om en middag som han hade varit på i januari 1836 i Kirtland: ”Var på en överdådig middag hemma hos biskop Newel K Whitney. Denna middag var i Guds Sons efterföljd — lama, halta och blinda blev inbjudna enligt Frälsarens anvisningar. [Se Luk 14:12–13.] … Det var ett stort sällskap, och innan vi åt sjöng vi några av Sions psalmer. Våra hjärtan livades upp av en försmak av den glädje som skall utgjutas över de heligas huvuden när de har samlats till Sions berg, för att där njuta av varandras sällskap för evigt, ja, alla himlens välsignelser, när det inte kommer att finnas någon som skall ofreda eller skrämma oss.”¹⁰

Syster Presendia Huntington Buell försökte besöka Joseph Smith när han satt inspärrad i Liberty fängelse 1839, men hon blev avvisad av fångvaktaren. Profeten skrev senare till henne: ”Å, vad vi hade glatt oss om vi hade fått träffa våra vänner! Det hade glatt mitt hjärta att få ha förmånen att samtala med dig, men tyranniets hand vilar på oss … Jag vill att [din make] och du skall veta att jag är er sanne vän … Ingen tunga kan uttala den obeskrivliga glädje man känner över att få se en väns ansikte efter att i fem månader ha varit omsluten av fängelsemurar. Det känns som om mitt hjärta hädanefter alltid skall vara mer ömsint än det någonsin varit. Mitt hjärta blöder oavbrutet när jag tänker på kyrkans nöd. Å att jag kunde vara hos dem! Jag skulle inte skygga för slit och strapatser för att skänka dem lättnad och tröst. Jag vill än en gång få välsignelsen att kunna höja min röst bland de heliga. Jag skulle utgjuta min själ till Gud för deras undervisning.”¹¹

I Nauvoo i Illinois, dit många av kyrkans medlemmar hade kommit med få jordiska ägodelar, sade profeten: ”Vi bör utveckla medkänsla med de betryckta bland oss. Om det finns en plats på jorden där människor bör utveckla denna anda och hälla olja och vin i de betrycktas hjärtan, är det på denna plats. Den andan är påtaglig här: även om [en person är] en främling och betryckt när han anländer, finner han en broder och vän som är redo att sörja för hans behov.

Jag skulle anse det som en av de största välsignelserna, om jag måste vara betryckt i denna värld, att få slå mig ner där jag har bröder och systrar runtomkring mig.”¹²

Profetens kusin George A Smith berättade: ”Mot slutet av samtalet slog Joseph armarna om mig och tryckte mig till sitt bröst och sade: ’George A, du är mig lika kär som livet.’ Jag var så rörd att jag knappt fick fram ett ord.”¹³

Förslag till studier och diskussion

Fundera över dessa tankar när du studerar kapitlet eller när du förbereder dig för att undervisa. Se sidorna VII–XI för ytterligare hjälp.

Gå igenom det första stycket på sidan 453. Gå därefter till sidorna 456–457 och lägg märke till de karaktärsdrag som Joseph Smith uppskattade hos Emma Smith, Hyrum Smith, Newel K Whitney och Joseph Knight den äldre. Varför tror du att deras vänskap var till sådan tröst för honom i svåra tider? Hur har goda vänner stöttat dig när du har haft motgångar? Vad kan vi göra för att stödja andra när de har prövningar?
De flesta av berättelserna i detta kapitel handlar om värdet av sann vänskap i svåra tider. Men i stycket som börjar längst ner på sidan 453 berättar Benjamin F Johnson om Joseph Smiths vänliga sätt i lugna tider. Vad lär du dig av denna beskrivning? Hur vinner våra relationer till familj och vänner på att vi tar oss tid att skratta och ha roligt tillsammans?
Studera det fjärde hela stycket på sidan 458. Varför tror du att Joseph Smith sade att vänskap är ”en av de stora fundamentala principerna i ’mormonismen’ ”? Hur kan det återställda evangeliet hjälpa människor att betrakta varandra som vänner? Hur har andra presidenter för kyrkan varit exempel på vänskap med alla människor?
Gå igenom det femte hela stycket på sidan 458. På vilket sätt kan vänskap liknas vid att svetsa ihop järn med järn?
Läs andra stycket på sidan 460 samt följande stycke. Lägg märke till omnämnandet av ”olja och vin”, från liknelsen om den barmhärtige samariten. (Luk 10:34) Vad kan vi göra för att följa profetens råd? för att följa den barmhärtige samaritens exempel?

Skriftställen som hör till detta ämne: 1 Samuelsboken 18:1; Ordspråksboken 17:17; 2 Nephi 1:30; Mosiah 18:8–10; Alma 17:2; L&F 84:77; 88:133