Tappra för Kristi sak

”Jag älskar Kristi sak.”

Ur Joseph Smiths liv

I oktober 1838 hade konflikten mellan de heliga som bodde i norra Missouri och de lokala pöbelhoparna och milisen nått en kritisk punkt. Den 27:e i den månaden utfärdade guvernören i Missouri, Lilburn W Boggs, en skändlig order till en befälhavare i statens milis: ”Mormonerna måste behandlas som fiender och måste utrotas eller drivas ut ur staten, om nödvändigt för den allmänna freden. Deras illgärningar trotsar all beskrivning.”¹ Tre dagar senare slog en stor beväpnad milisgrupp läger i närheten av Far West i Missouri, platsen för kyrkans högkvarter, och förberedde sig för att angripa staden.

Allvarligt bekymrad över de sista dagars heligas säkerhet samtyckte Joseph Smith och andra ledare i kyrkan till att den 31 oktober träffa befäl i milisen för att förhandla om fred. Men när de närmade sig milisens läger blev profeten och hans följeslagare plötsligt arresterade. De fördes in i lägret där de tvingades att ligga ner hela natten på den kalla marken i det iskalla regnet, medan vakterna skrek åt och förbannade dem. När befälen beslutade sig för att föra fångarna till Independence i Missouri vädjade Joseph och hans följeslagare om att få träffa sina familjer.

”Jag fann min hustru och mina barn i tårar”, skrev profeten. ”De hade varit rädda att vi blivit skjutna av dem som svurit att ta våra liv, och att de inte skulle få träffa mig mer … Vem kan förstå vilka känslor som fyllde mig vid detta tillfälle, att på detta sätt ryckas loss från min följeslagerska, och lämna henne omgiven av monster i mäns skepnad, och mina barn likaså, utan att veta hur deras behov skulle bli omhändertagna, medan jag skulle föras långt bort ifrån dem för att mina fiender skulle kunna förgöra mig när de tyckte att det var lämpligt att göra det. Min livskamrat grät, mina barn klängde sig fast vid mig, tills de stöttes bort av vakternas svärd.”²

Efter ett kort uppehåll i Independence fördes profeten och flera andra ledare i kyrkan till Richmond i Missouri, där de spärrades in i ett gammalt timmerhus, fastkedjade vid varandra under uppsikt av en tungt beväpnad vakt. Profeten skulle förbli fängslad i Richmond i ungefär tre veckor innan han fördes till fängelset i Liberty i Missouri. Trots de svåra omständigheterna skrev profeten till Emma strax efter ankomsten till Richmond: ”Vi är fångar i bojor och satta under tung bevakning, för Kristi skull och av ingen annan orsak … Broder [George W] Robinson sitter fastkedjad bredvid mig, han har ett trofast hjärta och ett ståndaktigt sinne. Därefter kommer i tur och ordning broder [Lyman] Wight, broder [Sidney] Rigdon, Hyrum [Smith], Parley [P Pratt] och Amasa [Lyman], och sålunda är vi bundna tillsammans med såväl kedjor som med den eviga kärlekens band. Vi är på gott humör och glada över att räknas värdiga att bli förföljda för Kristi skull.”³

Under en av de kalla, tröttsamma kvällarna låg männen på golvet till efter midnatt, oförmögna att sova på grund av vakternas skryt om sina nyligen utförda angrepp på de heliga, bland annat stöld, våldtäkt och mord. Äldste Parley P Pratt erinrade sig: ”Jag hade lyssnat tills jag blivit så äcklad, chockerad, förfärad och fylld av rättfärdig harm att det var svårt att låta bli att stiga upp och tillrättavisa vakterna. Men jag sade inget till vare sig Joseph eller någon annan, fastän jag låg närmast honom och visste att han var vaken. Plötsligt reste han sig och talade med tordönsstämma, eller som ett rytande lejon, och yttrade, såvitt jag minns, följande ord:

’TYSTA … I Jesu Kristi namn varnar jag er och befaller er att tiga. Jag vägrar leva en minut till och uthärda sådant språk. Hör upp med detta tal, annars skall ni eller jag dö I DETTA ÖGONBLICK!’

Han tystnade. Han stod upprätt i fruktansvärt majestät. Kedjad och utan vapen, lugn, obeveklig och värdig som en ängel såg han på de skälvande vakterna, vars vapen sänkts eller fallit till golvet. Deras knän skallrade och de ryggade tillbaka in i ett hörn eller kröp ihop vid hans fötter och bad om förlåtelse. Det var därefter stilla fram till vaktombytet.”⁴

Joseph Smiths lärdomar

De tappra gör med glädje allt de kan, även under svåra tider.

I september 1839, då de heliga påbörjade det besvärliga arbetet med att bygga staden Nauvoo i Illinois, skrev profeten till en medlem i kyrkan i Kirtland i Ohio: ”Angående kyrkans situation här går det så bra för oss som man rimligen kan förvänta sig … Redan har ett betydande antal familjer samlats och vi förväntar oss att det skall fortsätta på samma sätt, särskilt som vi vid efterforskningar har upptäckt att vi inte haft mer än [vanligt] av sjukdomar här, oaktat de prövningar och umbäranden vi utsatts för. Eftersom vi räknar med att Gud skall välsigna oss med sin barmhärtighet och kraft är det vår förhoppning att vi skall förbli ståndaktiga i varje gott och nyttigt arbete ända till slutet, så att vi när vi vägs på vågen inte skall befinnas vara för lätta.”⁵

I september 1842 skrev profeten följande i ett brev till kyrkan, vilket senare nedtecknades i Läran och förbunden 128:19, 22: ”Vad höra vi nu i detta evangelium vi mottagit? ’En glad röst! En röst om barmhärtighet från himlen och en röst om sanning utur jorden! Ett glatt budskap för de döda, en glädjeröst för både levande och döda, ett glatt budskap om stor fröjd!’ … Bröder, skola vi icke fortsätta i denna stora sak! Gån framåt och ej tillbaka! Mod bröder! Framåt, framåt till seger! Edra hjärtan fröjde sig och vare övermåttan glada!”⁶

Profeten hade följande att säga om kyrkans tillväxt 1831: ”Det var helt uppenbart att Herren har gett oss makt i förhållande till det verk som skulle utföras och styrka för de utmaningar som låg framför oss samt nåd och hjälp enligt våra behov.”⁷

De tappra älskar Kristi sak och strävar efter att utveckla kristuslika egenskaper.

”Jag älskar Kristi sak, dygden, kyskheten och ett rättskaffens stabilt uppträdande och en vandring i helighet.”⁸

”Jag tror på att leva ett dygdigt, rakryggat och heligt liv inför Gud och anser det vara min plikt att övertyga så många människor som möjligt om detsamma, att de må upphöra med att göra ont och lära sig att göra gott, och göra sig fria från sina synder genom att göra gott.”⁹

”Vi måste styrka vår tro genom att tillfoga varje god egenskap som pryder de välsignade Jesu barn. Vi kan be när tiden är inne att be, vi kan älska vår nästa som oss själva och vara trofasta under prövningar, väl vetande att en sådan människas belöning är större i himmelriket. Vilken tröst! Viken glädje! Låt mig leva den rättfärdiges liv och låt min belöning bli lik hans …

Rättfärdighet måste bli de heligas målsättning i allt, och när [Läran och förbunden] publicerats lär de sig att stora ting måste förväntas av dem. Gör gott och utöva rättfärdighet med blicken endast på Guds ära. Då får ni skörda er belöning när Herren belönar var och en efter hans gärningar … I Jesu Kristi namn bönfaller vi er om att leva värdiga de välsignelser som följer på mycken bedrövelse, vilka mättar deras själar som i trofasthet håller ut intill änden.”¹⁰

”Låt hädanefter sanning och rättfärdighet råda och överflöda i er, och var måttliga i allting, avstå från dryckenskap och från svordomar och från allt världsligt tal, från allt som är orättfärdigt eller oheligt, dessutom från fiendskap, hat, lystnad och från varje ohelig önskan. Var ärliga mot varandra, för det verkar som om somliga har visat brist på detta, och en del har varit obarmhärtiga och visat prov på girighet … Sådana egenskaper hatar Gud — och de skall få sin beskärda del av sorg när det stora hjulet rullar fram, för det rullar och inget kan förhindra det. Sion skall leva även om det verkar som om hon är död.”¹¹

”Som en som storligen åstundar människornas frälsning, låt mig påminna er alla om att med gudaktigt nit sträva efter dygd, helighet och Herrens befallningar. Var goda, var visa, var rättvisa, var vidsynta, och framför allt, var kärleksfulla, alltid överflödande i alla goda gärningar. Och må hälsa, frid och Gud vår Faders kärlek, och vår Herre Jesu Kristi nåd, vara med och förbli hos er alla, är den uppriktiga bönen från er hängivne broder och vän i det eviga evangeliet.”¹²

”Var ödmjuk och mild i hjärtat, ståndaktig och ren; återgälda ont med gott … Vad ödmjuk och tålmodig under livets skiftande omständigheter, för då skall vår seger bli desto härligare.”¹³

”Vi känner att vi bör uppmuntra våra bröder med djärvhet att vara ödmjuka och bedjande, att verkligen vandra som ljusets och dagens barn, att de skall ha nåd att motstå varje frestelse och övervinna varje ont ting i vår Herre Jesu Kristi värdiga namn.”¹⁴

De tappra strävar efter att förbättra sig under detta livet.

”Tanken att alla skall erhålla i enlighet med den flit och uthållighet som de verkar med i vingården, borde inspirera var och en som är kallad att förmedla dessa glada nyheter att så utveckla sin gåva att han kan få andra gåvor, att när Mästaren sitter ner för att göra räkenskap över sina tjänare det kan sägas: ’Bra, du gode och trogne tjänare. Du har varit trogen i det lilla. Jag skall sätta dig över mycket. Gå in i din herres glädje!’ [Matt 25:21] …

Inga som helst överväganden borde avskräcka oss från att visa oss godkända i Guds ögon, enligt hans gudomliga fordringar. Folk glömmer ofta att de är beroende av himlen för varje välsignelse som de får njuta av, och att de måste avlägga räkenskap för varje tillfälle eller möjlighet som de ges. Ni vet, bröder, att då herren i Frälsarens liknelse om talenterna kallade till sig sina tjänare så gav han dem olika talenter, vilka de skulle utveckla medan han var utomlands under en tid, och när han återvände krävde han redovisning av dem. [Se Matt 25:14–30.] Det är likadant nu. Vår Mästare är borta endast under en kort tid och när den tiden är över skall han kräva redovisning av oss alla. Där fem talenter gavs kommer tio att utkrävas. Den som inte har utökat sin talent kommer att kastas ut som en oduglig tjänare, medan den trofaste skall åtnjuta evig ära. Därför ber vi enträget om att vår Faders nåd skall vila på er, genom Jesus Kristus, hans Son, att ni inte skall svikta i frestelsens stund, ej heller övervinnas då förföljelser rasar.”¹⁵

”Efter denna undervisning är ni ansvariga för era egna synder. Det är en önskvärd heder att så vandra inför er himmelske Fader att ni blir frälsta därigenom. Vi är alla ansvariga inför Gud för det sätt på vilket vi utökar det ljus och den visdom vår Herre gett oss för vår frälsning.”¹⁶

De tappra härdar ut trofast intill änden och får ta emot en krona av celestial härlighet.

”Vår lit står till Gud, och vi är beslutna att genom hans hjälpande nåd stå fasta och härda ut trofast intill änden, att vi må krönas med kronor av celestial härlighet och inträda i den vila som är förberedd för Guds barn.”¹⁷

”Kämpa trons goda kamp så att ni får ta emot den krona som väntar dem som trofast uthärdar till slutet av sin prövotid. [Se 2 Tim 4:7–8.] Håll därför fast vid det som ni så frikostigt har fått ta emot av Guds hand, att när tider av vederkvickelse kommer så har ni inte arbetat förgäves, utan får vila er från alla era ansträngningar och får en fullhet av glädje i Guds rike.”¹⁸

”Ni kan inte vara för goda. Tålamod är himmelskt, lydnad är ädelt, förlåtelse är barmhärtigt, och upphöjelse är gudalikt, och den som härdar ut trofast intill änden skall på intet sätt gå miste om sin lön. En god man uthärdar allting för att hedra Kristus, avstår till och med från hela världen och allt i den, för att rädda sin själ.”¹⁹

Förslag till studier och diskussion

Fundera över dessa tankar när du studerar kapitlet eller när du förbereder dig för att undervisa. Se sidorna VII–XI för ytterligare hjälp.

Läs berättelsen på sidan 349 om hur Joseph Smith tillrättavisar vakterna. Hur påverkar denna berättelse hur du känner inför Joseph Smith?
Joseph Smith sade att evangeliet är en ”glad röst” och förkunnade: ”Edra hjärtan fröjde sig och vare övermåttan glada” (s 350). På vilka sätt kan vår kunskap om evangeliet bidra till att vi fröjdar oss och är ”övermåttan glada” även under svåra tider?
Läs det tredje stycket på sidan 350. Vad tror du det innebär att få ”makt i förhållande till det verk som [ska] utföras”? Vilka exempel kan du komma på som åskådliggör denna sanning?
Gå igenom det fjärde stycket på sidan 350. Nämn några av de egenskaper som du förväntar dig hos någon som säger att han ”älskar Kristi sak”. (Se exempel på s 350–352.)
Fundera, medan du studerar profeten Josephs råd på sidorna 352–353, över någonting i ditt liv som behöver förbättras. Bestäm dig för vad du skall göra för att ta ansvar för denna förbättring.
Läs de två sista styckena i kapitlet (s 354). Nämn några av deras belöningar som ”kämpar trons goda kamp”. Hur försöker en del människor övertyga oss om att inte vara ”för goda”? Hur kan vi bemöta ett sådant tryck?

Skriftställen som hör till detta ämne: 5 Mosebok 31:6; 2 Timoteusbrevet 1:7–8; 2 Nephi 31:19–20; Mosiah 5:15; L&F 59:23