Familjen: Den ljuvaste förbindelsen för tid och evighet

”Den ljuvligaste sammanhållning och lycka vilade över huset. Ingen irritation eller oenighet störde vår frid, och ro och stillhet rådde bland oss.” (Lucy Mack Smith)

Ur Joseph Smiths liv

År 1843, innan templet i Nauvoo stod färdigt, hade profeten Joseph Smith redan tillkännagivit läran om frälsning för de döda och förrättat tempelbegåvningen åt en grupp trofasta heliga. Men det återstod en viktig del av den heliga tjänsten i templet. Den 16 maj 1843 reste profeten från Nauvoo till Ramus i Illinois, där han bodde hos sin gode vän Benjamin F Johnson. Den kvällen undervisade han broder och syster Johnson och några nära vänner om det ”nya och eviga äktenskapsförbundet”. Han förklarade för dem att detta förbund var den ”prästadömets orden” som krävdes för att uppnå den högsta graden i det celestiala riket. (Se L&F 131:1–4.) Han sade att såvida inte en man och en kvinna inträder i det eviga äktenskapsförbundet ”kommer de att upphöra att föröka sig, då de dör. Detta innebär, att de inte kommer att få några barn efter uppståndelsen”. De som inträder i detta förbund och förblir trofasta ”kommer att fortsätta att tillväxa och få barn i den celestiala härligheten”.¹

Två månader senare, den 12 juli 1843, på övervåningen i profetens röda tegelaffär, dikterade han en uppenbarelse för William Clayton om läran om evigt äktenskap. (Se L&F 132.) Profeten hade känt till och undervisat om denna lära under en tid. I denna uppenbarelse tillkännagav Herren att om man och hustru inte blir beseglade med det heliga prästadömets kraft ”kunna de icke hava efterkommande utan måste förbliva ensamma och ogifta utan upphöjelse i sitt frälsta tillstånd i all evighet”. (Se L&F 132:15–18.) För att män och hustrur skall få upphöjelse måste de beseglas med prästadömets makt och vara trogna sina förbund:

”Åter, sannerligen säger jag dig: Om en man äktar en hustru genom mitt ord, vilket är min lag, och igenom det nya och eviga förbundet och det beseglas på dem genom löftets helige Ande genom honom, som är smord och har fått den makten och detta prästadömets nycklar … så skall det ske dem i allt som min tjänare har stadfäst för dem i tid och i all evighet, och det skall hava gällande kraft, när de hava lämnat denna värld. De skola passera änglarna och gudarna, som där äro satta till deras upphöjelse och härlighet i allt, såsom det har blivit beseglat på deras huvuden, och denna härlighet skall vara en fullhet och en fortsättning på släkten från evighet till evighet.

Då skola de vara gudar, emedan de äro oändliga; därför skola de vara från evighet till evighet emedan de förbliva. Då skola de vara över alla, emedan allting är dem underlagt. Då skola de vara gudar, emedan de hava all makt, och änglarna äro dem underdåniga. Sannerligen, sannerligen säger jag dig: Om du icke åtlyder min lag, kan du icke erhålla denna härlighet.” (L&F 132:19–21)

Äldste Parley P Pratt i de tolvs kvorum skrev att kunskapen om denna lära fördjupade hans kärlek till sin familj: ”Det var Joseph Smith som lärde mig att värdera de ömma relationerna mellan far och mor, make och hustru, bror och syster, son och dotter. Det var av honom jag lärde mig att min egen kära hustru kan tillförsäkras mig för tid och all evighet och att de rena känslor och den tillgivenhet som förde oss samman, kommer från den eviga kärlekens gudomliga källa. Det var av honom jag lärde mig att vi kan förädla dessa känslor och utvecklas i desamma i all evighet, samtidigt som följden att vår eviga förening blir en avkomma lika talrik som stjärnorna på himlen eller sanden på havets strand … Jag älskade redan innan, men jag visste inte varför. Men nu älskade jag — med en renhet — och med en intensiv, upphöjd känsla som lyfter min själ från det timliga i denna jämmerliga tillvaro och breder ut den som havet … Jag kunde nu älska även med anden och med förståndet.”²

Joseph Smiths lärdomar

Man och hustru ärar varandra genom att vara kärleksfulla, vänliga och tillgivna.

”Äktenskapet [är] en himlens förordning och instiftades i Edens lustgård.”³

”Det är en makes skyldighet att älska, hålla kär och sörja för sin hustru och hålla sig till henne och ingen annan. [Se L&F 42:22.] Han bör ära henne som sig själv, och han bör ta hänsyn till hennes känslor, för hon är hans kött och ben avsedd att vara honom till hjälp både i timliga och andliga ting, en person i vars famn han kan lämna alla sina sorger utan reservation, en person som är villig (hon avsågs till det) att dela hans börda, lindra och uppmuntra hans känslor med sin milda röst.

Det är mannens uppgift att stå i ledningen för sin familj … inte att härska över sin hustru som en tyrann, och inte heller vara svartsjuk eller rädd för att hans hustru lämnar sin plats och hindrar honom från att utöva sin myndighet. Det är hans plikt att vara en Guds man (ty en Guds man är en visdomens man), alltid beredd att ta emot från skrifterna, uppenbarelserna och från himlen sådan undervisning som är nödvändig för hans hushålls uppbyggelse och frälsning.”⁴

Vid ett möte för Hjälpföreningens systrar sade Joseph Smith: ”Ni behöver inte tjata på era män för det de gör. Låt i stället er oskuld, vänlighet och hängivenhet komma fram, vilket är kraftfullare än en kvarnsten som hängs om halsen. Inte strid, inte bråk, inte motsägelse eller gräl, utan ödmjukhet, kärlek, renhet — det är detta som bör upphöja er i alla goda mäns ögon …

När en man tyngs av bekymmer, när han är rådlös på grund av omsorger och svårigheter, om han då får möta ett leende istället för invändningar och klagomål — om han möts av mildhet, lugnar det hans själ och känslor. När sinnet håller på att förtvivla behöver det tröst i form av tillgivenhet och vänlighet … När ni går hem, säg då aldrig ett ont eller ovänligt ord till era makar, utan låt hädanefter vänlighet, barmhärtighet och kärlek kröna ert verk.”⁵

Eliza R Snow sade: ”[Profeten Joseph Smith] uppmanade systrarna att alltid inrikta sin tro och sina böner och lita på sina makar, som Gud har utsett åt dem att ära.”⁶

Barn ärar sina föräldrar genom att uttrycka tacksamhet för dem och vårda sig om dem i hela sitt liv.

Under flera dagar i oktober 1835 besökte profeten sin svårt sjuke far dagligen och skötte om honom ”med stor oro”. Profeten skrev i sin dagbok: ”Skötte om min far igen, som var mycket sjuk. I enskild bön i morse sade Herren: ’Min tjänare, din far kommer att leva.’ Jag skötte om honom hela denna dag med mitt hjärta lyft mot Gud i Jesu Kristi namn, att han skulle göra honom frisk, så att jag kunde välsignas med min fars sällskap och råd. Jag betraktar det nämligen som en av de största jordiska förmånerna att få umgås med föräldrar, vars mogna ålder och erfarenhet gör dem kapabla att ge nyttiga råd. På kvällen kom David Whitmer. Vi anropade Herren i mäktig bön i Jesu Kristi namn, och lade våra händer på min far och näpste sjukdomen. Och Gud hörde och besvarade våra böner — till våra själars stora glädje och tillfredsställelse. Vår åldrige far steg upp och klädde på sig, ropade samt prisade Herren.”⁷

”Salig är min mor, ty hennes själ är alltid uppfylld av välvilja och givmildhet, och trots sin ålder skall hon få kraft på nytt, skall hon få tröst i sitt hus, och hon skall få evigt liv. Salig är min far, ty Herrens hand är över honom, ty han skall få se hur hans barns bedrövelser förgår, och när hans huvud har nått sin fulla mognad skall han betrakta sig själv som ett olivträd vars grenar är nedtyngda av rik frukt, och han skall även få en boning i himlen.”⁸

”Jag har dragit mig till minnes händelser i min barndom. Jag har tänkt på min far som är död … Han hade ädel hållning och ett upphöjt och heligt och dygdigt sinne. Hans själ svävade högt ovanför alla dessa lumpna och lågsinnade principer som är så naturliga för människohjärtat. Jag säger nu att han aldrig, såvitt jag vet, gjorde någonting elakt i sitt liv som man skulle kunna påstå vara lågsinnat. Jag älskar min far och minnet av honom, hågkomsten av hans ädla handlingar är för alltid inpräntade i mitt sinne, och många av hans vänliga och faderliga ord till mig är skrivna på mitt hjärtas minnestavlor.

Heliga är de tankar jag omhuldar från hans livs historia, som har trängt in i mitt sinne, som inympats där genom mina egna iakttagelser sedan jag föddes. Heligt för mig är hans stoft och platsen där han ligger. Helig är den grav som jag lät innesluta ovanför hans huvud. Må minnet av min far leva för evigt … Må den Gud jag älskar blicka ned från ovan och rädda mig från mina fiender här och ta mig vid handen så att jag får stå på Sions berg och tillsammans med min far där krönas för evigt.

Ord kan inte uttrycka den tacksamhet jag är skyldig Gud för att han gett mig så hedervärda föräldrar.

Min mor är en av de ädlaste och bästa av alla kvinnor. Gud give att hennes och mina dagar förlängs, så att vi får leva och länge njuta av varandras sällskap.”⁹

”När vi tänker på med vilken omsorg och med vilken outtröttlig flit våra föräldrar ansträngt sig för att vaka över oss, hur många oroliga och ängsliga timmar de tillbringat vid vår vagga och vid sängkanten när vi var sjuka, hur måna borde vi då inte vara om deras känslor på deras ålderdom! Det kan inte vara en källa till ljuva tankar för oss om vi gör eller säger någonting som för deras gråa hår med sorg ner i graven.”¹⁰

Kärlek mellan bröder och systrar kan vara ljuv och bestående.

Profeten skrev följande om två av sina bröder som dog i unga år: ”Alvin, min äldste bror — jag minns mycket väl sorgens kval som fyllde mitt unga bröst och nästan fick mitt hjärta att brista, när han dog. Han var den äldste och den ädlaste i min fars familj. Han var en av de ädlaste bland människors barn … Det fanns inget svek hos honom. Han levde ett fläckfritt liv alltifrån sin barndom … Han tillhörde de mest seriösa, och när han dog besökte Herrens ängel honom i hans sista stund …

Min bror Don Carlos Smith … var också en ädel pojke. Jag fann aldrig några fel och brister hos honom. Jag såg aldrig en första omoralisk gärning, såg aldrig någon första tendens till gudlöshet eller gemenhet hos honom från den dag han föddes tills den dag han dog. Han var älskvärd, godmodig och vänlig, ett dygdigt och trofast och rättskaffens barn. Måtte min själ få komma dit han har gått.”¹¹

Joseph Smith skrev följande i ett brev till sin äldre bror Hyrum: ”Min högt älskade bror Hyrum, jag har varit så orolig för dig, men jag kommer alltid ihåg dig i mina böner och ber till Gud att han skall bevara dig trots människor och djävlar … Gud beskydde dig.”¹²

Profeten skrev om Hyrum: ”Jag kunde be i mitt hjärta att alla mina bröder skulle likna min älskade bror Hyrum, som besitter ett lamms mildhet och Jobs redbarhet, Kristi saktmod och ödmjukhet, och jag älskar honom med den kärlek som är starkare än döden.”¹³

Föräldrar som älskar, stöttar och ber för sina barn skänker sina barn omätliga välsignelser.

Efter att i september 1823 ha varit på kullen Cumorah skildrade Joseph Smith sina upplevelser där för sin familj och fortsatte sedan att skildra sina upplevelser för dem. Profetens mor skrev: ”Varje kväll samlade vi våra barn. Vi torde ha utgjort den mest säregna anblick bland alla familjer som någonsin levt på jordens yta. Vi satt alla i en ring, far, mor, söner och döttrar, och lyssnade i andlös spänning när en pojke på [sjutton år] undervisade om religiösa lärdomar …

Vi var övertygade om att Gud snart tänkte uppenbara något som vi skulle kunna ta fasta på, någonting som vi bättre skulle kunna förstå än det som man tidigare hade undervisat oss om. Det gav oss stor glädje. Den ljuvligaste sammanhållning och lycka vilade över huset. Ingen irritation eller oenighet störde vår frid, och ro och stillhet rådde bland oss.”¹⁴

Mot slutet av Sions lägers marsch i juni 1834 insjuknade Joseph och Hyrum tillsammans med många andra i kolera. Deras mor berättade följande om deras upplevelser: ”Hyrums och Josephs … glädje över att träffa oss igen vid hälsa kände inga gränser på grund av de faror de hade undkommit under sin bortovaro. De satte sig ner på var sin sida om mig, Joseph höll min ena hand och Hyrum den andra, och berättade följande …

’Sjukdomen tog genast tag i oss och några minuter senare led vi svåra kval. Vi gav stumma tecken åt varandra och lämnade huset i avsikt att gå till någon avskild plats och tillsammans be till Gud att han skulle befria oss från denna fruktansvärda inverkan. Men innan vi hade hunnit tillräckligt långt bort för att vara säkra på att inte bli störda, kunde vi knappt stå på benen, och vi var djupt oroliga och befarade att vi skulle dö i denna västliga vildmark långt bort från våra familjer, utan att ens ha förmånen att välsigna våra barn eller ge dem ett sista ord på vägen. Hyrum utropade: ”Joseph, vad skall vi ta oss till? Ska vi utplånas från jorden av denna rysliga förbannelse?” ”Låt oss falla på knä”, sade [Joseph], ”och be till Gud att ta bort krampen och kvalen och återge oss hälsan, så att vi får återvända till våra familjer.” Vi gjorde detta utan någon gynnsam verkan, tvärtom, vårt tillstånd förvärrades ytterligare …

Vi fattade snart beslut att på nytt vädja till Gud om barmhärtighet och att inte resa oss upp förrän en av oss hade fått ett vittnesbörd om att vi skulle bli botade … Vi bad någon tid, först den ene av oss och sedan den andre, och märkte snart att kramperna började släppa taget. Och en kort tid senare for Hyrum upp och utbrast: ”Joseph, vi skall återvända, för jag såg i en syn mor på knä under ett äppelträd och hon bad för oss, och hon ber just nu i tårar till Gud att han skall skona vårt liv så att hon får träffa oss igen. Och Anden vittnar för mig att hennes och våra böner skall besvaras.” Och från det ögonblicket var vi botade och gick glada vår väg.’

’Åh, mor’, sade Joseph, ’hur ofta har inte dina böner varit till hjälp för oss när dödsskuggan omslutit oss.’ ”¹⁵

Lucy Mack Smiths kärlek till sina söner kommer till uttryck i hennes skildring av hur profeten och hans bror Hyrum i november 1838 fördes fångna från Far West i Missouri till Independence och sedan till Richmond i Missouri, där de skulle sättas i fängelse. Familjen fruktade att Joseph och Hyrum skulle bli dödade: ”När vi mottog nyheten om att mina söner skulle föras bort, sade budbäraren att om vi ville se våra söner i livet igen, måste vi gå till dem, för de satt i vagnen som skulle köra i väg och vara borta inom några få minuter. Min make var för sjuk för att kunna gå dit, men jag och Lucy [en dotter] gick ensamma, för vi var de enda som var friska i familjen.

När vi var ungefär 350 meter från vagnen kom vi inte längre på grund av männen som omringade den. ’Jag är profetens mor’, ropade jag. ’Finns det ingen gentleman här som vill hjälpa mig genom folksamlingen så att jag får kasta en sista blick på mina barn och tala med dem innan de dör?’ Någon erbjöd sig att bana sig fram genom armén, och vi fortsatte mellan svärd, musköter, pistoler och bajonetter och hotades med döden för varje steg vi tog tills vi äntligen kom fram dit. Mannen som åtföljde mig talade med Hyrum, som satt längst fram, och sade att hans mor var där och ville att han skulle räcka ut handen till henne. Det gjorde han, men jag tilläts inte se dem, för vagnkapellet var gjort av mycket tjockt tyg och fastbundet längst fram och igenspikat i sidorna …

Vår vän förde oss sedan till bakre delen av vagnen, där Joseph var, och sade: ’Herr Smith, din mor och syster är här och vill ta dig i hand.’ Joseph pressade ut handen mellan vagnen och kapellet där det var igenspikat. Vi tog tag i hans hand, men han talade inte med oss. Jag uthärdade inte tanken på att lämna honom utan att ha hört hans röst. ’Joseph’, sade jag, ’tala med din stackars mor ännu en gång. Jag kan inte gå förrän jag har hört din röst.’

’Gud bevare dig, mor’, sade han, och sedan hördes ett rop och vagnen körde i väg och slet bort min son från oss just som Lucy tryckte hans hand till sig för att skänka den en systers sista kyss, för vi visste att de hade dömts till döden och skulle arkebuseras.

Vi lyckades ta oss tillbaka till huset igen, trots att vi knappt kunde hålla oss upprätta … Under en tid hördes bara suckar och jämmer i huset, för vi visste inte annat än att vi hade sett Joseph och Hyrum för sista gången. Men mitt i denna sorg fann jag tröst som överträffade all jordisk lättnad. Jag uppfylldes av Guds Ande och fick följande genom profetians gåva: ’Var vid gott mod när det gäller dina barn, ty man kommer inte att kröka ett hår på deras huvuden’ … ’Mina barn’, sade jag, ’gråt inte längre. Pöbeln skall inte döda dem, för Herren har talat om för mig att han skall befria dem ur fiendens hand.’ Detta var till stor tröst för oss alla, och vi var inte lika oroliga efteråt att man skulle ta livet av dem.”¹⁶

Förslag till studier och diskussion

Fundera över dessa tankar när du studerar kapitlet eller när du förbereder dig för att undervisa. Se sidorna VII–XI för ytterligare hjälp.

Gå igenom äldste Parley P Pratts skildring av hur kunskapen om läran om evigt äktenskap blev till välsignelse för honom (s 476). På vilka sätt kan denna lära påverka våra känslor för vår familj? Påverka hur vi behandlar varandra hemma?
Läs Joseph Smiths råd till män och hustrur (s 477–478). Fundera över de aspekter av det som gäller både män och kvinnor. Varför är det viktigt att både fäder och mödrar studerar skrifterna och får uppenbarelse till familjens vägledning? Vad kan en make göra när han ser att hustrun är ”nedtyngd av bekymmer”? Varför skall både makar och hustrur undvika ”ett ont eller ovänligt ord”?
I vuxen ålder fortsatte profeten Joseph Smith att njuta av att vara tillsammans med sina föräldrar, be dem om råd och ära dem (s 478–480). Vilket av profetens ord om sina föräldrar gjorde störst intryck på dig? Vilka exempel har du sett på det bestående goda inflytande föräldrar kan ha på sina barn? Tänk på vad du kan göra för att bättre ära dina föräldrar.
Gå igenom profetens ord om sina bröder Alvin, Don Carlos och Hyrum (s 480–481). Varför tror du att relationen mellan bröder och systrar kan vara så bestående och stark? Vad kan föräldrar göra för att uppmuntra sina söner och döttrar att vara goda vänner? Hur kan bröder och systrar stärka vänskapen till varandra?
Gå igenom Lucy Mack Smiths hågkomst av hur hennes son Joseph undervisade familjen (s 481). Vilka upplevelser har du haft av ”sammanhållning och lycka” tillsammans med andra familjemedlemmar? Vad kan föräldrar lära sig av den upplevelse Joseph och Hyrum hade av att botas från kolera? (Se s 481–483.)

Skriftställen som hör till detta ämne: 2 Mosebok 20:12; 1 Korintierbrevet 11:11; Efesierbrevet 6:1–4; Mosiah 4:14–15; Moses 3:18, 21–24