Ord av hopp och tröst i dödens stund

”Vad kan vi trösta oss med när det gäller de döda? Vi har mer skäl att hysa de största förhoppningar och den största tröst för våra döda än något annat folk på jorden.”

Ur Joseph Smiths liv

Sorg över nära och käras död var något som upprepade gånger berörde profeten Joseph Smiths liv. Den 15 juni 1828, i Harmony i Pennsylvania, avled Josephs och Emmas förste son Alvin en kort tid efter födseln. När Joseph och Emma flyttade från New York till Kirtland i Ohio i februari 1831 var Emma åter igen gravid, denna gång med tvillingar. Strax efter Josephs och Emmas ankomst till Kirtland flyttade de till en stuga på medlemmen Isaac Morleys gård. Där, den 30 april, föddes Thadeus och Louisa, men de överlevde inte länge, de dog inom några timmar efter födelsen.

Samma dag i den närliggande staden Warrensville i Ohio förlorade broder John Murdock sin hustru Julia, som just hade fött två friska tvillingar. Med en familj som nu bestod av fem barn kände sig broder Murdock oförmögen att ta hand om nykomlingarna och han bad Joseph och Emma att adoptera dem. Detta gjorde Joseph och Emma och med tacksamhet tog de emot de två spädbarnen, som hette Joseph och Julia, till sin familj. Tragiskt nog avled lille Joseph 11 månader senare i mars 1832, till följd av att ha utsatts för den kyliga kvällsluften medan han var sjuk i mässlingen när profeten tjärades och fjädrades av en fientlig pöbelhop. I och med denna död hade de sörjande föräldrarna nedlagt fyra av sina fem första barn i gravens vila, bara Julia överlevde.

Av Josephs och Emmas elva barn — nio föddes till dem och två adopterades — var det bara fem som levde till vuxen ålder: Julia, som föddes 1831; Joseph III, som föddes 1832; Frederick, som föddes 1836; Alexander, som föddes 1838 och David, som föddes i november 1844, fem månader efter sin fars död. Josephs och Emmas son på 14 månader, Don Carlos, avled år 1841 och en son som föddes 1842 avled samma dag som han föddes.

Under sin livstid förlorade Joseph Smith också tre bröder i förtid. Ephraim dog strax efter födseln år 1810. Josephs äldre bror Alvin avled år 1823 vid 25 års ålder och hans yngre bror Don Carlos avled år 1841, också vid 25 års ålder.

Profeten drabbades av en annan stor förlust när hans far, som han förlitade sig på för att få råd och kraft, avled i Nauvoo i Illinois 1840. När fader Smith insåg att hans död var nära förestående kallade han familjen till sin sjukbädd. Han sade till sin hustru: ”När jag ser på mina barn och inser att de, trots att de uppfostrats till att utföra Herrens verk, ändå måste gå igenom svårigheter och prövningar så länge de lever på jorden, svämmar mitt hjärta över och jag bävar för att lämna er omgivna av fiender.”¹

Därefter talade han till var och en av sina söner och döttrar och gav dem sin sista välsignelse. Enligt profetens mors uppteckningar uttalade han dessa uppmuntrande ord till profeten Joseph:

” ’Joseph, min son, du är kallad till en hög och helig kallelse. Du är kallad att utföra Herrens verk. Håll ut troget, så skall du bli välsignad och dina barn efter dig. Du skall få leva tills du har fullbordat ditt verk.’

Vid dessa ord utropade Joseph, gråtande: ’O, min far, skall jag det?’ ’Ja’, sade hans far, ’du skall få leva och framlägga planen för allt det arbete som Gud kräver av din hand. Detta är min döende välsignelse på ditt huvud i Jesu namn.’ ”²

Utifrån dessa svåra erfarenheter från sitt eget liv och sin inspirerade förståelse för Frälsarens försoning kunde profeten Joseph Smith ge välbehövlig tröst till många sörjande heliga.

Joseph Smiths lärdomar

När en kär familjemedlem eller vän går bort finner vi stor tröst i att veta att vi skall träffa dem igen i den kommande världen.

Profeten talade vid en kyrkans konferens i Nauvoo den 7 april 1844. Han talade om sin vän King Follett, som nyligen hade avlidit: Kära heliga! Jag skulle vilja rikta er uppmärksamhet på ämnet om de döda under detta tal. Vår älskade broders, äldste King Folletts, död, han som dödades i en brunn av en fallande sten, har föranlett mig till det. Hans vänner och släktingar har bett mig tala, men eftersom det finns många i denna församling som bor i denna stad och på andra ställen, vilka har förlorat vänner, så vill jag tala om ämnet i allmänhet och delge er min uppfattning, så långt jag förmår och så långt som jag inspireras av den Helige Anden att dröja vid detta ämne. Jag önskar era böner och er tro, att jag må ha den Allsmäktige Gudens lärdom och den Helige Andens gåva, så att jag kan framlägga det som är sant och som lätt kan förstås av er och att vittnesbördet må överföra övertygelse till era hjärtan och sinnen om sanningen i det jag skall säga …

Jag vet att mitt vittnesbörd är sant och när jag därför talar till dessa sörjande, vad har de förlorat? Deras släktingar och vänner är endast skilda från sina kroppar för en kort tid. Deras andar, som existerade hos Gud, har liksom bara lämnat det jordiska tabernaklet för ett ögonblick, och de finns nu på en annan plats, där de samtalar med varandra på samma sätt som vi gör här på jorden …

Vad kan vi trösta oss med när det gäller de döda? Vi har mer skäl att hysa de största förhoppningar och den största tröst för våra döda än något annat folk på jorden, för vi har sett dem vandra värdigt i vår mitt och sett dem somna in i Jesu armar …

Ni som sörjer har skäl att glädjas då vi talar om äldste King Folletts död, ty er make och far har gått bort för att vänta till de dödas uppståndelse — tills återstoden skall fullkomnas, ty vid uppståndelsen skall er vän uppstå till fullkomlig lycka och gå till celestial härlighet …

Jag har bemyndigats att säga, genom den Helige Andens auktoritet, att det inte finns någon orsak för er att frukta, för han har gått till de rättfärdigas hem. Sörj inte, gråt inte. Jag vet detta genom den Helige Andens vittnesbörd som är i mig, och ni kan förvänta er att era vänner kommer fram för att möta er i den celestiala världens gryning …

Jag har en far, bröder, barn och vänner som har gått till andevärlden. De är borta endast ett ögonblick. De är i anden och vi skall snart mötas igen. Tiden är snart inne då basunen skall ljuda. Då vi går hädan får vi möta våra mödrar, fäder, vänner och alla som vi älskar, vilka har insomnat i Jesus. Där råder ingen rädsla för pöbelhopar, förföljelse eller oberättigade anklagelser och arresteringar, i stället råder där evig lycka.”³

Äldste Lorenzo D Barnes avled medan han verkade som missionär i England. Profeten talade om hans bortgång vid ett möte som hölls i det ofullbordade templet i Nauvoo: ”Jag skall säga er vad jag önskar. Om jag i morgon kallas att ligga i den där graven, låt mig då på uppståndelsens morgon få ta min far i hand och utropa ’min far’, och han skall svara ’min son, min son’ så snart klippan rämnar och innan vi kommer ut ur våra gravar.

Och är inte detta något som vi bör överväga? Jo, vi bör lära oss hur vi skall leva och hur vi skall dö. När vi lägger oss ner så tänker vi på hur vi skall gå upp på morgonen och det är behagligt för vänner att lägga sig ner tillsammans, slutna i kärlekens armar, för att sova och vakna upp i varandras famn och fortsätta samtalet.

Skulle ni anse det märkligt om jag berättade vad jag sett i en syn som rör detta intressanta ämne? De som har dött i Jesus Kristus kan i uppståndelsen förvänta sig att inträda i fullheten av den glädje som de hade eller förväntade sig här.

Så tydlig var synen att jag faktiskt såg människor innan de uppstigit ur graven, som om de långsamt var på väg upp. De tog varandra i hand och sade till varandra: ’Min far, min son, min mor, min dotter, min bror, min syster.’ Och när rösten kallar de döda att stå upp, vilken vore då, om vi antar att jag lagts bredvid min far, mitt hjärtas första glädje? Att möta min far, min mor, min bror, min syster. Och när de står bredvid mig omfamnar jag dem och de mig …

För mig är tanken på tillintetgörelse värre än döden. Om jag inte kan hoppas på att åter få se min far, mor, bror, syster och mina vänner igen, skulle mitt hjärta brista, och jag gå ner i min grav. Förväntningen att få se mina vänner igen på uppståndelsens morgon gläder min själ och håller mig uppe i livets besvärligheter. Den är som om de hade företagit en lång resa och att vid deras återkomst få träffa dem igen med förökad glädje …

Jag vill trösta Marcellus Bates [en medlem i kyrkan vars hustru hade avlidit]. Du skall snart i en härlig värld få umgås med din kamrat. Det gäller också vännerna till broder Barnes och alla de heliga som sörjer. Detta har varit en varnande röst för oss alla att vara allvarsamma och flitiga och lägga bort uppsluppenhet, fåfänga, stoj och dårskap och vara beredda på att dö i morgon.”⁴

Föräldrar som förlorar sina barn får ta emot dem i uppståndelsen på samma sätt som de lagt ner dem.

Vid tvååriga Marian Lyons begravning sade profeten: ”Återigen ljuder den varnande rösten i vår mitt, vilket visar det mänskliga livets osäkerhet. På mina lediga stunder har jag funderat över ämnet och ställt frågan hur det kommer sig att små barn, oskyldiga barn, tas ifrån oss, särskilt de som tycks vara de mest intelligenta och intressanta. De starkaste skäl jag kan finna är dessa: Den här världen är en mycket ogudaktig värld, och … den blir alltmer ogudaktig och fördärvad … Herren tar bort många, även i späd ålder, så att de må undgå människans missunnsamhet och den nuvarande världens sorger och ondska. De var alltför rena och alltför älskliga att bo på jorden. Om vi därför ser på saken ur rätt perspektiv så har vi skäl att fröjdas istället för att sörja eftersom de befriades från det onda, och vi skall snart ha dem igen …

Den enda skillnaden mellan dem som dör unga och dem som dör gamla är att de unga lever längre i himlen och i evigt ljus och härlighet och blir lite fortare befriade från denna eländiga och ogudaktiga värld. Oaktat all denna härlighet förlorar vi den för ett ögonblick ur sikte och sörjer förlusten, men vi sörjer inte som de utan hopp.”⁵

”En fråga kan ställas — ’Kommer mödrar att ha sina barn i evigheten?’ Ja! Ja! Mödrar, ni skall ha era barn, för de skall ha evigt liv, för deras skuld är betald.”⁶

”Barn … måste uppstå på samma sätt som de var när de dog. Vi kan där möta våra ljuvliga barn med samma härlighet — samma ljuvlighet i det celestiala riket.”⁷

Joseph F Smith, kyrkans sjätte president, berättade: ”Joseph Smith lärde att det lilla barnet som lades ner i graven skulle komma fram som ett barn vid uppståndelsen. Han pekade på modern till ett livlöst barn och sade till henne: ’Du skall få glädjen, nöjet och tillfredsställelsen att efter uppståndelsen fostra detta barn, tills det når sin andes fulla gestalt.’ …

År 1854 träffade jag min faster [Agnes Smith], hustru till min farbror Don Carlos Smith. Hon var mor till denna lilla flicka [Sophronia] som Joseph Smith, profeten, talade om när han berättade för modern att hon skulle få glädjen, nöjet och tillfredsställelsen att efter uppståndelsen fostra detta barn, tills det når sin andes fulla gestalt, och att det skulle vara med en långt större glädje än hon möjligtvis kunde ha under jordelivet, därför att hon skulle vara fri från dödlighetens sorg, rädsla och begränsningar, och hon skulle veta mer än hon kunde veta i detta liv. Jag träffade denna änka, modern till detta barn, och hon berättade om denna omständighet och bar vittnesbörd för mig om att detta var vad profeten Joseph Smith sade när han talade på hennes lilla dotters begravning.”⁸

Mary Isabella Horne och Leonora Cannon Taylor förlorade båda ett litet barn. Syster Horne erinrade sig att profeten Joseph Smith gav de två systrarna dessa tröstande ord: ”Han sade till oss att vi får ta emot dessa barn i uppståndelsens morgon på samma sätt som vi lade ner dem, i renhet och oskuld, och vi får ta hand om dem som deras mödrar. Han sade att barn skall uppstå på samma sätt som de lades ner, och att de får all nödvändig intelligens för att inneha troner, herradömen och makter.”⁹

Även om vi sörjer när våra nära och kära går bort så kan vi förlita oss på att ”hela jordens Gud gör det som är rätt”.

Vid begravningen av 24-årige Ephraim Marks förkunnade profeten: ”Detta är en mycket allvarlig och hemsk tid; jag har aldrig känt mig mer allvarsam. Den påminner mig om när min äldste bror, Alvin, dog i New York, och om min yngste bror, Don Carlos Smith, som dog i Nauvoo. Det har varit svårt för mig att leva på jorden och se dessa unga män, som vi vänt oss till för att få stöd och tröst, bli borttagna från oss mitt i sin ungdomstid. Ja, det har varit svårt för mig att förlika mig med dessa ting. Jag har ibland tänkt att jag skulle ha känt det lättare om jag själv blivit bortkallad om det hade varit Guds vilja, men jag vet att vi bör vara stilla och veta att det kommer från Gud, och förlika oss med hans vilja. Allt är väl. Det dröjer inte länge förrän vi alla kallas på ett liknande sätt: det gäller både mig och er.”¹⁰

Joseph Smith skrev till Emma Smith den 6 juni 1832: ”Det smärtade mig att höra att Hyrum hade förlorat sitt lilla barn. Jag tror att vi i viss mån kan förstå hur han känner, men vi måste alla förlika oss med vår lott och säga att Herrens vilja må ske.”¹¹

Joseph Smith skrev till Emma Smith den 20 januari 1840: ”Jag fick ett brev från Hyrum som gladde mitt hjärta, för jag fick veta att min familj levde. Dock sörjer mitt hjärta över dem som har tagits ifrån oss, men inte utan hopp, för jag skall se dem igen och vara tillsammans med dem. Därför kan vi förlika oss mer med Guds handlingssätt.”¹²

”Med avseende på de döda i Sion så vill vi sörja med dem som sörjer, men kom ihåg att hela jordens Gud gör det som är rätt.”¹³

”Många dödsfall har lämnat efter sig en melankolisk eftersmak, men vi kan inte undvika dem. När Gud talar från himlarna och kallar oss dit måste vi underkasta oss hans befallning.”¹⁴

Vid James Adams begravning sade profeten: ”Jag såg honom för första gången i Springfield [i Illinois] när jag var på väg från Missouri till Washington. Han sökte upp mig som främling, tog mig till sitt hem, uppmuntrade mig och gav mig stöd och gav mig pengar. Han har varit en mycket nära vän … Han har haft uppenbarelser om sin bortgång och har gått till ett viktigare arbete. När människor är förberedda är det bättre för dem att gå vidare. Broder Adams har gått för att öppna en ännu vidare dörr för de döda. De rättfärdigas andar är upphöjda till ett större och härligare verk, sålunda är deras hädanfärd till andarnas värld till välsignelse för dem.”¹⁵

Förslag till studier och diskussion

Fundera över dessa tankar när du studerar kapitlet eller när du förbereder dig för att undervisa. Se sidorna VII–XI för ytterligare hjälp.

Vad tänker eller känner du när du läser redogörelserna på sidorna 171–173? Hur kan dessa upplevelser ha bidragit till profeten Josephs sätt att undervisa om döden och uppståndelsen?
Detta kapitel innehåller budskap från Joseph Smith till dem som sörjde nära och käras död (s 172–177). I dessa budskap gav profeten hopp och tröst genom att undervisa om evangeliets lära och visa sina åhörare hur de kunde tillämpa dessa lärdomar. När du funderar över nära och kära som har gått bort eller kanske snart kommer att göra det, vilka evangeliesanningar är till tröst för dig? Varför är dessa sanningar viktiga för dig?
Läs rådet som Joseph Smith gav när han talade vid äldste Barnes’ död, bland annat om ”hur vi skall leva och hur vi skall dö” (s 173–174). Vad innebär detta råd för dig? Fundera över hur ditt liv kan förändras om du följer hans råd.
Gå igenom profetens ord till föräldrar vars små barn har gått bort (s 174–176). Hur kan dessa lärdomar ge hopp till sörjande föräldrar?
Studera Joseph Smiths råd om att förlika oss med Guds vilja när nära och kära går bort (s 176–177). Hur påverkas våra känslor av att vi beslutar oss för att acceptera Guds vilja? våra ord och våra handlingar? På vilka sätt kan vårt beslut hjälpa andra?

Skriftställen som hör till detta ämne:Johannes 20:1–29; Mosiah 16:7–8; Alma 40:11–12; Moroni 8:11–20; L&F 42:45–46