Martyrdöden: Profeten beseglar sitt vittnesbörd med sitt blod

”Han var stor i livet och stor i döden i Guds folks ögon.”

Ur Joseph Smiths liv

Vintern och våren 1843–1844 i Nauvoo kännetecknades av stora spänningar då Joseph Smiths fiender ökade sina ansträngningar att tillintetgöra honom och kyrkan. Profeten visste att hans jordiska verksamhet närmade sig slutet och höll därför ofta möten med de tolv apostlarnas kvorum för att instruera dem och ge dem de prästadömsnycklar som de behövde för att kunna leda kyrkan. Dessa förberedelser nådde sin kulmen i mars 1844 i ett möte med apostlarna och några andra nära medarbetare. Vid detta särskilda rådsmöte gav profeten de tolv i uppdrag att leda kyrkan efter hans död och klargjorde att han hade gett dem alla förrättningar, all myndighet och alla nycklar som krävdes för att de skulle kunna göra detta. ”Jag för över bördan och ansvaret för att leda denna kyrka från mina axlar till era”, sade han. ”Ta nu på er detta ansvar och bär det som män, för Herren tänker låta mig vila en tid.”¹

Den 10 juni 1844 gav Joseph Smith, som var Nauvoos borgmästare, och Nauvoos stadsfullmäktige anvisningar om att förstöra Nauvoo Expositor och dess tryckpress. Nauvoo Expositor var en antimormonsk tidning som förtalade profeten och andra heliga och krävde upphävandet av Nauvoos stadsrättigheter. Stadens myndigheter befarade att tidningen skulle leda till pöbelvåld. Till följd av borgmästarens och stadsfullmäktiges åtgärd väckte myndigheterna i Illinois åtal mot profeten, hans bror Hyrum och andra befattningshavare i Nauvoo. Illinois guvernör Thomas Ford befallde att männen skulle ställas inför rätta i centralorten Carthage i Illinois och utlovade beskydd. Joseph visste att han skulle sväva i livsfara om han begav sig till Carthage, för pöbeln hotade honom.

I tron att pöbeln bara ville åt dem beslutade sig Joseph och Hyrum för att fara västerut och sätta sig i säkerhet där. Den 23 juni tog de sig över Mississippi-floden, men senare den dagen fann bröder från Nauvoo profeten och sade att trupper skulle besätta staden om han inte överlämnade sig åt myndigheterna i Carthage. Profeten gick med på att göra detta i hopp om att kunna blidka myndigheterna och pöbeln. Den 24 juni tog Joseph och Hyrum Smith farväl av sina familjer och red tillsammans med andra befattningshavare i Nauvoo till Carthage för att dagen därpå självmant överlämna sig åt myndigheterna där. Efter att ha blivit frigivna mot borgen för den ursprungliga anklagelsen, blev de med orätt anklagade för förräderi mot staten Illinois, häktades och sattes i fängelset i Carthage för att invänta prövning. Äldste John Taylor och äldste Willard Richards, de enda medlemmarna i de tolv som då inte var ute på missionsfältet, följde självmant med dem.

Den 27 juni 1844 satt den lilla gruppen bröder tysta och bedrövade i fängelset. En av männen bad äldste Taylor, som hade en fyllig tenorröst, att sjunga för dem. Han började snart sjunga: ”En sorgbetyngd och fattig man mig ofta mötte på min stig, och när han ödmjukt bad om hjälp hans armod alltid rörde mig.”² Äldste Taylor sade senare att psalmen ”uttryckte vad vi då kände, ty vi var alla nedstämda och dystra”.³

Strax efter klockan fem den eftermiddagen stormade en grupp angripare fängelset och sköt mot männen där inne. Inom loppet av några minuter hade man utfört sitt nidingsdåd. Hyrum Smith träffades först och dog nästan ögonblickligen. Genom ett under fick äldste Richards endast ett ytligt sår, och äldste Taylor överlevde trots att han var svårt sårad. Han blev senare kyrkans tredje president. Profeten Joseph Smith sprang till fönstret, där han blev ihjälskjuten. Återställelsens profet och hans bror Hyrum hade beseglat sina vittnesbörd med sitt blod.

Joseph Smiths lärdomar

Gud beskyddade Joseph Smith tills han hade utfört sin jordiska kallelse.

I augusti 1842 sade Joseph Smith: ”Jag känner att eftersom Herren, den Allsmäktige, har bevarat mig tills nu, skall han fortsätta att bevara mig — genom de heligas gemensamma tro och böner — till dess jag tillfullo har fullbordat min mission i detta liv och fast grundat prästadömets fullhets utdelning i de sista dagarna, så att jordens och helvetets alla krafter inte skall få makt över den.”⁴

I oktober 1843 sade profeten: ”Jag skulle vilja se den i världen som kan tillintetgöra Guds verk, och jag profeterar att man aldrig skall ha makt att döda mig, förrän mitt verk är utfört och jag är redo att dö.”⁵

I maj 1844 sade profeten: ”Gud kommer alltid att beskydda mig tills jag har fullbordat min kallelse.”⁶

I juni 1844 sade profeten: ”Jag bryr mig inte om mitt eget liv. Jag är redo att frambäras som offer för detta folk, ty vad kan våra fiender göra? Endast döda kroppen och sedan är deras makt slut. Stå fasta, mina vänner, svikta aldrig. Sök inte att rädda ert liv, ty den som fruktar att dö för sanningen kommer att mista det eviga livet. Håll ut intill slutet så uppstår vi och blir som Gudarna är och regerar i celestiala riken, furstendömen och eviga herradömen.”⁷

På morgonen den 27 juni 1844 i Carthage fängelse skrev Joseph Smith ett hastigt brev till Emma Smith: ”Jag har funnit mig i mitt öde eftersom jag vet att jag är rättfärdiggjord och att jag har gjort det bästa som kunde göras. Hälsa så hjärtligt till barnen och alla mina vänner … och vad beträffar förräderiet vet jag att jag inte har begått något, och de kan inte bevisa någonting av det slaget, så du behöver inte vara rädd för att vi skall komma till skada på den punkten. Må Gud välsigna er alla. Amen.”⁸

Före sin död gav Joseph Smith de tolv apostlarna alla de prästadömets nycklar och all den prästadömsmakt som Herren hade beseglat på honom.

Wilford Woodruff, kyrkans fjärde president, sade: ”[Joseph Smith] tillbringade den sista vintern i sitt liv, ungefär tre eller fyra månader, med de tolv apostlarnas kvorum, och undervisade dem. Det handlade inte bara om att utföra evangeliets förrättningar för dem under några timmar, utan han tillbringade dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad, med att undervisa dem och några andra om det som hör Guds rike till.”⁹

Wilford Woodruff sade följande om Joseph Smiths möte med apostlarna i mars 1844: ”Jag minns det sista tal som [Joseph Smith] höll för oss före sin död … Han stod upp i ungefär tre timmar. Det tycktes som om rummet var fyllt med en förtärande eld, hans ansikte var klart som bärnsten och han var iklädd Guds makt. Han framlade våra plikter för oss. Han lade fram för oss fullheten i detta Guds storslagna verk, och bland annat sade han till oss: ’Jag har fått beseglat på mitt huvud varje nyckel, varje kraft, varje princip om liv och frälsning som Gud har gett någon människa som har levat på jordens yta. Och dessa principer och detta prästadöme och denna kraft hör till denna stora och sista tidsutdelning som himlens Gud har satt sin hand till att upprätta på jorden. Nu’, sade han när han talade till de tolv, ’har jag beseglat på era huvuden varje nyckel, varje kraft och varje princip som Herren har beseglat på mitt huvud.’ Han fortsatte med att säga: ’Jag har levt så länge — ända tills nu — jag har levt bland detta folk och varit mitt inne i det stora återlösningsverket. Jag har önskat att leva så länge att jag skulle få se detta tempel byggas. Jag kommer inte att få leva och se det stå färdigt, men ni kommer att göra det — ni kommer att göra det’ …

Efter att ha talat till oss på detta sätt sade han: ’Nu säger jag er att detta rikes tyngd nu vilar på era axlar, ni måste föra ut det till världen, och om ni inte gör det skall ni bli fördömda.’ ”¹⁰

Medlemmar i de tolvs kvorum skrev: ”Vi, de [tolv] … var närvarande vid ett rådsmöte i slutet av mars månad [1844] som hölls i staden Nauvoo …

Vid detta rådsmöte tycktes Joseph Smith något nedstämd och tog sig friheten att öppna sitt hjärta för oss … ’Bröder, Herren bjuder mig påskynda verket i vilket vi är engagerade … Något betydelsefullt kommer snart att hända. Det kan ske att mina fiender dödar mig. Och om de skulle lyckas, och om de nycklar och den makt som vilar på mig inte överlämnas till er, så går de förlorade från jorden. Men om jag lyckas förläna dem på era huvuden, så kan jag falla offer för mördarna om Gud tillåter det, och jag kan lämna er med glädje och tillfredsställelse i vetskapen om att mitt verk är utfört och grunden lagd, på vilken Guds rike skall byggas i tidernas fullhets tidsutdelning.

På de tolvs axlar måste ansvaret för ledningen av denna kyrka framgent vila tills ni utser andra att efterträda er. Era fiender kan inte döda er alla på en gång, och om någon av er skulle bli dödad, kan ni lägga händerna på andra och fylla på ert kvorum. Och på så vis kan denna makt och dessa nycklar bestå på jorden’ …

Vi skall aldrig glömma hans känslor eller hans ord vid detta tillfälle. Efter att ha sagt detta fortsatte han att gå av och an på golvet. Han sade: ’När jag nu har rullat bort bördan från mina axlar känner jag mig lätt som en fjäder. Jag känner att jag är fri. Jag tackar min Gud för denna befrielse.’ ”¹¹

Parley P Pratt, en medlem i de tolvs kvorum, skrev: ”Denne store och gode man inspirerades att från tid till annan före sin död kalla samman de tolv och ge dem anvisningar om allt som hörde till riket, förordningarna och Guds styre. Han påpekade ofta att det var han som lade grunden, men att det återstod för de tolv att färdigställa byggnaden. Han sade: ’Jag vet inte varför, men av något skäl känner jag mig tvungen att påskynda mina förberedelser och förläna de tolv prästadömets alla förrättningar, nycklar, förbund, begåvningar och beseglande förrättningar och på så vis ge dem ett mönster i allt som rör helgedomen [templet] och begåvningen där inne.’

Efter att ha gjort detta gladde han sig storligen, ty, sade han, Herren står i begrepp att lägga ansvaret på era axlar och låta mig få vila ett tag, och om de dödar mig, fortsatte han, kommer Guds rike att rulla vidare eftersom jag nu har fullbordat det verk som lades på mig, genom att åt er överlämna allt så att ni kan bygga upp riket i enlighet med den himmelska synen och det mönster som visades mig från himlen.”¹²

Brigham Young, kyrkans andre president, lärde: ”Joseph förlänade på våra huvuden alla de nycklar och krafter som tillhör apostlaskapet, vilka han själv hade innan han togs bort, och ingen människa eller grupp av människor kan komma emellan Joseph och de tolv i denna värld eller i den tillkommande. Hur ofta har inte Joseph sagt till de tolv: ’Jag har lagt grunden och ni måste bygga på den, för på edra skuldror vilar riket.’ ”¹³

Profeten Joseph Smith och hans bror Hyrum var stora i livet och stora i döden i sitt vittnesbörd om evangeliet.

John Taylor skrev följande som medlem i de tolvs kvorum, nu i Läran och förbunden 135:1–6: ”För att besegla denna boks vittnesbörd, såväl som Mormons boks, tillkännagiva vi profeten Joseph Smiths och patriarken Hyrum Smiths martyrdöd. De ihjälskötos i fängelset i Carthage den 27 juni 1844, ungefär klockan fem om eftermiddagen, av en beväpnad pöbelhop, bestående av emellan 150 och 200 personer med svärtade ansikten. Hyrum träffades först och föll lugnt, utropande: ’Jag är en död man!’ Joseph hoppade ut genom fönstret och sköts ihjäl under försöket, utropande: ’O Herre, min Gud!’ De blevo båda skjutna på det brutalaste sätt, sedan döden inträtt, och de fingo vardera ytterligare fyra kulor i kroppen.

John Taylor och Willard Richards, två av de Tolv, voro de enda personer, som vid tillfället voro närvarande i rummet. Den förre sårades barbariskt av fyra kulor, men har sedan kommit sig av sina sår. Den senare undkom genom Guds förunderliga försyn utan så mycket som ett hål i rocken.

Joseph Smith, Herrens profet och siare, har gjort mera — Jesus allena undantagen — för människornas frälsning i denna världen än någon annan människa, som levat här. Under den korta tiden av tjugo år bragte han Mormons bok i ljuset, vilken han översatte genom Guds gåva och kraft, och genom honom har den blivit offentliggjord på två kontinenter. Han har sänt evangeliets fullhet, som finnes i den, till jordens fyra väderstreck. Han har bragt i ljuset de uppenbarelser och befallningar, som innehållas i denna bok, ’Läran och förbunden’, jämte många andra visa dokument och lärdomar till människornas nytta. Han har samlat många tusen Sista Dagars Heliga och grundlagt en stor stad. Han har lämnat efter sig namn och rykte, vilka icke kunna [utplånas]. Han var stor i livet och stor i döden i Guds folks ögon, och liksom de flesta av Herrens smorda i forna dagar har han beseglat sin mission och sitt verk med sitt eget blod. Så har ock hans broder Hyrum. I livet voro de icke söndrade och i döden voro de ej åtskilda.

När Joseph begav sig till Carthage för att överlämna sig åt lagens föregivna fordringar, sade han, två eller tre dagar före sitt lönnmord: ’Jag går som ett lamm till slaktbänken, men jag är lugn som en sommarmorgon. Jag har ett oskyldigt sinne inför Gud och alla människor. Jag skall dö oskyldig och likväl skall det sägas om mig — han blev mördad kallblodigt.’ Samma morgon när Hyrum var färdig att gå — skola vi säga till slaktbänken? Ja, ty så var det — läste han följande stycke i slutet av Ethers tolfte kapitel i Mormons bok och gjorde ett veck på bladet:

Och det begav sig, att jag bad Herren om att giva folken nåd, så att de kunde få barmhärtighet. Och det begav sig, att Herren sade till mig: Om de icke hava barmhärtighet, så gör det dig intet, ty du har varit trofast, och därför skall dina kläder bliva rentvagna. Emedan du har erkänt din svaghet, skall du göras stark, så att du kan intaga den plats, som jag berett för dig i din Faders boningar. Nu bjuder jag, … , eder, I folk, farväl, och likaledes mina bröder, vilka jag älskar, till dess vi möta varandra inför Kristi domstol, då alla människor skola veta, att mina kläder icke äro befläckade med edert blod. [Ether 12:36–38.] Testatorerna äro nu döda; deras testamente äger laga kraft.

Hyrum Smith var 44 år gammal i februari månad 1844 och Joseph Smith var 38 år gammal i december 1843. Hädanefter skola deras namn bliva funna på listan över religionsmartyrerna, och läsarna i alla länder skola minnas om att det kostade det nittonde seklets ädlaste blod att bringa Mormons bok och denna kyrkas Läran och förbunden i dagen till den fallna världens frälsning; och att om elden kan skada det gröna trädet till Guds ära, hur lätt kan den då icke bränna upp de torra träden, när vingården skall rensas från allt som är fördärvat? — De levde i ära, de dogo med ära och ära är deras eviga belöning. Från tidsålder till tidsålder skola deras namn gå till eftervärlden såsom ädelstenar ibland de helgade.”¹⁴

Joseph Smith fullbordade sin jordiska kallelse och beseglade sitt vittnesbörd med sitt blod.

Brigham Young sade: ”Även om fienden hade makt att döda vår profet, det vill säga döda hans kropp, utförde han inte ändå allt som han hade i sinnet att utföra under sin livstid? Det vet jag med bestämdhet att han gjorde.”¹⁵

Brigham Young lärde också: ”Vem var det som hade räddat Joseph Smith från alla hans fienders hand fram till den dag han dog? Det var Gud, fastän han gång på gång fördes fram mot dödens rand och vad människor beträffar inte kunde räddas och det inte fanns någon sannolikhet för att han skulle räddas. Då han satt i fängelse i Missouri och ingen väntade sig att han skulle bli befriad, hade jag Abrahams tro och sade till bröderna att så visst som Herren Gud lever, skall han bli befriad från deras hand. Trots att han hade profeterat att han inte skulle leva tills han blivit fyrtio år gammal, hoppades vi alla att det skulle vara en felaktig profetia, så att vi alltid fick ha honom hos oss. Vi trodde att vår tro skulle göra så att han fick leva längre, men vi hade fel — slutligen föll han som martyr för sin religion. Jag sade att det var i sin ordning. Nu är hans vittnesbörd fullt giltigt. Han hade beseglat det med sitt blod.”¹⁶

Wilford Woodruff vittnade: ”Jag brukade grunna över hans död och hur man tog livet av honom. Jag tänkte att om … Joseph hade fått som han ville, skulle han ha banat väg till Klippiga bergen. Men jag har sedan dess helt och hållet förlikat mig med det faktum att det var i enlighet med planen, att det krävdes av honom, som stod i spetsen för denna tidsutdelning, att han skulle besegla sitt vittnesbörd med sitt blod och med de nycklar han hade till denna tidsutdelning gå till andevärlden och inleda det arbete som nu utförs där genom att man predikar evangeliet för ’andarna i fängelset’.”¹⁷

Joseph F Smith, kyrkans sjätte president, lärde: ”Vad lär vi oss av [Joseph och Hyrum Smiths] martyrskap? Vi lär oss framför allt att ’där det finns ett testamente, måste det tillkännages att den som har upprättat det är död’, (Hebr 9:16) för att det skall äga giltighet. Dessutom lär vi oss att martyrers blod i sanning är kyrkans frö. Herren tillät offret så att dessa dygdiga och rättfärdiga mäns vittnesbörd skulle vittna mot en fördärvad och orättfärdig värld. De var vidare exempel på den förunderliga kärlek som Återlösaren talar om: ’Ingen har större kärlek än att han ger sitt liv för sina vänner.’ ( Joh 15:13) En sådan förunderlig kärlek visade de till de heliga och till världen, ty båda insåg de och gav uttryck för sin övertygelse, innan de påbörjade resan till Carthage, att de gick mot en säker död … Deras mod, deras tro, deras kärlek till folket kände inga gränser, och de gav allt de hade för sitt folk. En sådan hängivenhet och kärlek lämnade inga tvivel hos dem som ledsagades av den Helige Anden om att dessa goda och trofasta män i sanning var Herrens bemyndigade tjänare.

Detta martyrskap har alltid varit en inspirationskälla för Herrens folk. Det har hjälpt dem i deras prövningar, har givit dem mod att leva rättfärdigt, att förstå och leva efter sanningen. Det måste alltid hållas i helig åminnelse av de sista dagars heliga som har fått höra de stora sanningar som Gud uppenbarade genom sin tjänare Joseph Smith.”¹⁸

George Albert Smith, kyrkans åttonde president, sade: ”Joseph Smith fullgjorde sin kallelse, och när han stod öga mot öga med döden, sade han: ’Jag går som ett lamm till slaktbänken, men jag är lugn som en sommarmorgon. Jag har ett oskyldigt sinne inför Gud och alla människor. Om de tar livet av mig, skall jag dö oskyldig, och mitt blod skall ropa på hämnd från marken, och likväl skall det sägas om mig — han blev mördad kallblodigt.’ [Se L&F 135:4.] Han var inte rädd för att stå till svars inför vår Faders behagliga domarskrank för sina handlingar här i livet. Han var inte rädd för att bemöta de anklagelser som riktades mot honom, att han förde folket bakom ljuset och handlade orätt mot dem. Han var inte rädd för frukten av sitt livskall och det verks slutgiltiga seger som han visste var av gudomligt ursprung och för vilket han gav sitt liv.”¹⁹

Gordon B Hinckley, kyrkans femtonde president, vittnade: ”Så förvissad var [Joseph Smith] om den sak han stod i spetsen för, så säker på sin gudomligt givna kallelse, att han värdesatte den mer än sitt eget liv. Med förhandskunskap om sin förestående död överlämnade han sig till dem som skulle lämna honom försvarslös i pöbelhopens händer. Han beseglade sitt vittnesbörd med sitt livs blod.”²⁰

Förslag till studier och diskussion

Fundera över dessa tankar när du studerar kapitlet eller när du förbereder dig för att undervisa. Se sidorna VII–XI för ytterligare hjälp.

Strax innan Joseph och Hyrum Smith blev dödade sjöng äldste John Taylor ”En sorgbetyngd och fattig man” (s 524). Läs eller sjung psalmen (Psalmer, nr 18) och fundera över vilket samband den har med profeten Joseph Smiths liv. Varför var det en lämplig psalm under dessa omständigheter?
Gå igenom uttalandena som vittnar om att Joseph Smith förlänade de tolv prästadömets nycklar (s 526–528). Varför tror du att apostlarna ansåg det viktigt att vittna om dessa upplevelser? Vilket vittnesbörd har du om successionen i kyrkans presidentskap?
Studera John Taylors skildring av Joseph och Hyrum Smiths martyrdöd (s 529–530). Hur skulle du försvara påståendet att Joseph Smith ”har gjort mera — Jesus allena undantagen — för människornas frälsning i denna världen än någon annan människa, som levat här”? Innan de gav sig i väg till fängelset i Carthage läste Hyrum Ether 12:36–38 och gjorde ett veck på bladet. Hur tror du att detta ställe kan tillämpas på Joseph och Hyrum? Vilka känslor har du när du tänker på de offer som Joseph och Hyrum Smith gjorde för sitt vittnesbörd om Jesus Kristus?
Läs vittnesbörden från de sista dagarnas profeter på sidorna 530–533. Hur skulle du uttrycka din tacksamhet och ditt vittnesbörd?

Skriftställen som hör till detta ämne: Hebreerbrevet 9:16–17; L&F 5:21–22; 98:13–14; 112:30–33; 136:37–40