Ta er tillvara för avfallets bittra frukter

”Under alla era prövningar, vedermödor och sjukdomar, i alla era svårigheter, ja, ända till döds, var noga med att inte förråda Gud … var noga med att inte avfalla.”

Ur Joseph Smiths liv

Under veckorna före och efter det att templet i Kirtland var färdigbyggt under våren 1836 upplevde de heliga en tid av harmoni och rikt utgjutande av Andens gåvor. Men profeten Joseph Smith varnade de heliga att om de inte fortsatte leva rättfärdigt så skulle inte deras glädje och enighet bestå. Daniel Tyler sade om denna tid: ”Alla kände att de fått en försmak av himlen. Faktum är att det gick flera veckor innan vi frestades av djävulen, och vi undrade om tusenårsriket hade inletts. Vid [ett möte för prästadömsbröder] talade profeten Joseph till oss. Bland annat sade han: ’Bröder, under en tid har Satan inte haft makt att fresta er. En del har trott att det inte skall komma fler frestelser. Men det motsatta kommer att ske och om ni inte närmar er Herren kommer ni att övervinnas och avfalla.’ ”¹

Under det året växte en avfallets anda bland de heliga i Kirtland. En del medlemmar blev högmodiga, giriga och olydiga mot befallningarna. Somliga beskyllde kyrkans ledare för ekonomiska problem som orsakats av att en ekonomisk institution i Kirtland som upprättats av medlemmar i kyrkan gick i konkurs. Konkursen ägde rum 1837, samma år som en bankkris svepte över Förenta staterna och förvärrade de heligas ekonomiska problem. Så många som två till tre hundra medlemmar avföll från kyrkan i Kirtland, och förenade sig ibland med dem som förföljde kyrkan för att plåga och till och med fysiskt hota de heliga. En del avfällingar påstod öppet att profeten var fallen och försökte få andra män insatta i hans ställe. Syster Eliza R Snow erinrade sig: ”Många som hade varit ödmjuka och trofasta och utfört varje plikt — redo att utföra varje kallelse från prästadömet — fick en högmodig anda och var upphöjda i sina hjärtans stolthet. Allteftersom de heliga insöp världslig kärlek och anda drog sig Herrens Ande bort ifrån deras hjärtan.”²

Om kyrkans situation i maj 1837 sade profeten sorgset: ”Det verkade som alla jordens och helvetets krafter förenade sig på ett speciellt sätt för att kullkasta kyrkan en gång för alla … Fiender utanför kyrkan och avfällingar i vår mitt gick samman … och många blev missnöjda med mig, som om jag var hela orsaken till de missförhållanden som jag högst ihärdigt kämpade mot.”³

Trots dessa prövningar förblev den stora majoriteten av kyrkans ledare och medlemmar trofasta. Brigham Young, en medlem av de tolv apostlarnas kvorum under denna osäkra period, mindes ett möte under vilket en del medlemmar i kyrkan diskuterade hur de skulle avsätta profeten Joseph: ”Jag reste mig upp och på ett enkelt men kraftfullt sätt talade jag om för dem att Joseph var en profet och att jag visste det. De kunde smäda och förtala honom hur mycket de ville, men de skulle i alla fall inte kunna omintetgöra Guds profets utnämning. De kunde bara förstöra sin egen auktoritet, klippa av den tråd som förband dem med profeten och Gud och sänka sig själva ner till helvetet. Många blev mycket arga över mitt bestämda motstånd mot deras förslag …

Detta möte avbröts utan att avfällingarna var i stånd att enas om några motståndsåtgärder. Detta var en kris då jord och helvete tycktes förena sig för att tillintetgöra profeten och Guds kyrka. Tron hos många av de starkaste männen i kyrkan sviktade. Under denna mörkrets belägring stod jag vid Josephs sida, och med all den visdom och kraft som Gud förlänat mig gjorde jag mitt yttersta för att stödja Guds tjänare och ena kyrkans kvorum.”⁴

Joseph Smiths lärdomar

Att förlora tilliten till kyrkans ledare, kritisera dem och försumma de plikter som Gud kräver leder till avfall.

”Jag skall ge er en av nycklarna till rikets hemligheter. Det är en evig princip, som har existerat hos Gud från all evighet. Om en person står upp och dömer andra, finner fel med kyrkan, säger att den är på helt fel väg medan han själv är rättfärdig, så vet då med säkerhet, att han är långt gången mot avfall. Om han inte omvänder sig kommer han att avfalla så sant Gud lever.”⁵

Heber C Kimball, under sin tid som rådgivare till president Brigham Young, berättade: ”Jag skall ge er en nyckel som broder Joseph Smith brukade ge i Nauvoo. Han sade att avfallets steg påbörjades med förlorat förtroende för ledarna i denna kyrka och i detta rike, och närhelst man urskiljer denna anda kan man veta att den leder innehavaren därav på vägen till avfall.”⁶

Wilford Woodruff sade under sin tid som medlem i de tolvs kvorum: ”Broder Joseph brukade råda oss på detta sätt: ’I det ögonblick man tillåter sig att lägga åt sidan en plikt som Gud kallar en att utföra för att istället tillfredsställa sina egna önskningar, det ögonblick man tillåter sig att bli vårdslös, lägger man grunden till sitt avfall. Var försiktiga, inse att ni är kallade att utföra ett verk, och när Gud kallar er att utföra detta verk så gör det.’ Han sade ännu en sak: ’Under alla era prövningar, vedermödor och sjukdomar, i alla era svårigheter, ja, ända till döds, var noga med att inte förråda Gud … var noga med att inte avfalla.’ ”⁷

Wilford Woodruff sade också: ”Jag minns hur broder Joseph Smith besökte mig, broder [John] Taylor, broder Brigham Young och ett flertal andra missionärer, när vi stod i begrepp att fara på mission till England. Vi var sjuka och plågade, många av oss. Samtidigt kände vi att vi ville ge oss av. Profeten välsignade oss, liksom våra hustrur och familjer … Han lärde oss en del mycket viktiga principer, varav jag här skall nämna några. Broder Taylor, jag själv, George A Smith, John E Page och andra hade kallats att fylla de [apostlars] platser som hade avfallit. Broder Joseph angav för oss orsaken till att dessa män hade vänt sig bort från Guds befallningar. Han hoppades att vi skulle lära visdom av det vi såg med våra ögon och hörde med våra öron, och att vi skulle kunna urskilja andra människors andar utan att vara tvingade att lära genom egna sorgliga erfarenheter.

Han påpekade sedan att varje man, varje äldste i denna kyrka och i detta rike, som följde en inriktning som innebar att han ignorerade, eller med andra ord, vägrade att lyda någon känd lag eller befallning eller plikt — närhelst någon gjorde detta, försummade någon plikt som Gud krävde av hans hand när det gällde att närvara vid möten, uppfylla missioner eller lyda råd, lade han en grund som ledde honom till avfall och detta var anledningen till att dessa män hade fallit. De hade missbrukat det prästadöme som beseglats på deras huvuden. De hade försummat att ära sina kallelser som apostlar, som äldster. De hade använt detta prästadöme till att försöka bygga upp sig själva och utföra något annat verk än att bygga upp Guds rike.”⁸

År 1840 fortsatte en liten organiserad grupp av kyrkans medlemmar att bo i Kirtland i Ohio, även om de flesta av de heliga hade samlats i Nauvoo i Illinois. Som svar på nyheten att en medlem i kyrkan i Kirtland försökte förgöra de heligas förtroende för första presidentskapet och andra auktoriteter i kyrkan, skrev profeten till en ledare i kyrkan i Kirtland: ”För att leda rikets angelägenheter i rättfärdighet är det av största vikt att den mest fullkomliga harmoni, goda känsla, goda förståelse och tillit skall finnas i alla bröders hjärtan, samt att sann kärlek, kärlek till varandra, bör känneteckna alla deras förehavanden. Om det finns några ovänliga känslor, någon brist på tillit, så kommer högmod, arrogans och avundsjuka snart att visa sig. Förvirring måste oundvikligen bli följden och kyrkans auktoriteter aktas för intet …

Om de heliga i Kirtland anser mig ovärdig deras böner när de samlas tillsammans, och underlåter att föra mig inför den himmelska nådens tron, är det ett starkt och övertygande bevis för mig om att de inte har Guds Ande. Om de uppenbarelser vi har tagit emot är sanna, vem skall då leda folket? Om rikets nycklar har överlämnats i mina händer, vem skall då öppna hemligheterna däri?

Så länge som mina bröder står vid min sida och uppmuntrar mig kan jag bekämpa världens fördomar och stå ut med förödmjukelser [hård behandling] och hån med glädje. Men när mina bröder håller sig undan, när de börjar svikta och försöker förhindra min utveckling och mina gärningar, då känner jag mig sorgsen, men inte mindre besluten att genomföra min uppgift, eftersom jag är övertygad om att även om mina jordiska vänner må falla, och till och med vända sig emot mig, kommer min himmelske Fader att i triumf bära mig igenom det.

Men jag hoppas att det till och med i Kirtland finns några som inte snärjer en människa för ett ords skull, [se Jes 29:21] utan är benägna att stå upp till försvar för rättfärdighet och sanning, och utföra varje plikt som ålagts dem. Att de har visdom att vända sig mot varje rörelse eller inflytande som är avsett att bringa förvirring och oenighet i Israels läger, och att skilja mellan sanningens ande och lögnens ande.

Det vore en glädje för mig att se de heliga i Kirtland blomstra, men jag tror att tiden ännu inte kommit, och jag försäkrar er att den aldrig kommer förrän en annorlunda ordning upprättas och en annorlunda anda visar sig. När tilliten är återställd, när högmodet faller och varje ärelystet sinne ikläds ödmjukhetens klädnad, när själviskhet ger vika för välvilja och kärlek och en gemensam ansträngning att leva av varje ord som utgår från Herrens mun är märkbar, då, och inte förrän då, kan frid, ordning och kärlek råda.

Det är till följd av ärelystna män som Kirtland har övergetts. Hur ofta har icke er ödmjuke tjänare avundats i sitt ämbete av sådana människor som strävat efter att höja upp sig själva till makt på hans bekostnad, och när de sett att det var omöjligt att göra det, hängett sig åt skvaller och smädelser, och andra sätt att få honom på fall. Sådana karaktärer har alltid varit de första att rasa mot presidentskapet och offentliggöra deras tillkortakommanden och svagheter för himlens fyra vindar.”⁹

De som avfaller förlorar Guds Ande, bryter sina förbund och förföljer ofta kyrkans medlemmar.

”Det kan vid en första anblick tyckas märkligt, men likväl är det så, att trots all uppgiven beslutsamhet att leva gudfruktigt, faller avfällingar, efter det att de vänt sig bort från Kristi tro och inte snabbt omvänder sig, förr eller senare i den ondes snaror och lämnas utan Guds Ande och lägger sin ogudaktighet i dagen inför människornas ögon. De svåraste förföljelserna som de trofasta har utsatts för har kommit från avfällingar. Judas blev tillrättavisad och förrådde genast sin Herre åt fienderna, eftersom Satan for in i honom.

De människor som med uppriktigt hjärta åtlyder evangeliet förlänas en högre intelligens som, om den syndas emot, lämnar avfällingen naken och berövad Guds Ande, och han är i sanning nära förbannelsen, och hans öde är att brinna. När en gång det ljus som var i dem tas ifrån dem blir de lika förmörkade som de tidigare var upplysta, och då är det inte märkligt om alla deras krafter riktar sig mot sanningen och de, liksom Judas, söker utrota dem som varit deras största välgörare.

Vilken närmare vän på jorden eller i himlen hade Judas än Frälsaren? Och hans främsta mål var att förgöra honom. Vem bland alla de heliga i dessa sista dagar kan betrakta sig som lika god som vår Herre? Vem är lika fullkomlig? Vem är lika ren? Vem är lika helig som han var? Finns det några sådana? Han varken överträdde eller bröt en befallning eller himmelsk lag — det fanns inte svek i hans mun eller lögn i hans hjärta. Likväl var en som åt med honom, som ofta drack ur samma kopp, den förste att lyfta sin häl emot honom. Var finns det någon som Kristus? En sådan kan inte bli funnen på jorden. Varför skulle då hans efterföljare klaga om de skulle bli förföljda av dem som de en gång kallade bröder och som de stod så nära i det eviga förbundet?

Från vilken källa härstammar den princip som alltid gjort sig gällande bland avfällingar från den sanna kyrkan, att med dubbelt nit förfölja, och med dubbel ihärdighet söka tillintetgöra dem som de en gång bekände sig älska, som de en gång kom samman med och med vilka de en gång slöt förbund att sträva i all rättfärdighet och med all makt att uppnå Guds vila? Kanske våra bröder säger att det är samma källa som fick Satan att försöka störta Guds rike, eftersom han själv var ond och Guds rike är heligt.”¹⁰

”Det har alltid funnits, i varje tidsålder i kyrkan, de som motsatt sig dygdens principer, som har älskat denna världens rikedomar, följt orättfärdighetens principer och varit sanningens fiender … De som har umgåtts med oss och som främst betygat sin vänskap, har ofta varit våra värsta fiender och våra mest ihärdiga motståndare. Om de blev impopulära, om man ifrågasatte deras intressen eller värdighet, eller om de avslöjades i sin ogudaktighet, var de alltid de första att höja förföljarens hand, att nedsvärta [falskt beskylla] och förtala sina bröder, och eftersträva sina vänners undergång och fördärv.”¹¹

”Avfälliga ’mormoner’ rusar runt i världen och sprider felaktiga och ärekränkande rapporter om oss, i förhoppning om att de därigenom skall vinna världens vänskap, eftersom de vet att vi inte är av världen, och att världen hatar oss. Därför gör de [världen] dessa personer [avfällingarna] till ett redskap, och genom dem försöker de åstadkomma all den skada de kan, och när de gjort detta hatar de dem ännu mer än oss, eftersom de ser dem som förrädare och sykofanter [lismare].”¹²

Wilford Woodruff berättade: ”Jag var närvarande vid ett möte i templet [i Kirtland den 9 februari 1837]. President Joseph Smith hade varit ute på affärer för kyrkan, men inte hälften så länge som Mose hade varit borta från Israel på berget. [Se 2 Mos 32:1–8.] Men många av människorna i Kirtland, även om de inte göt en guldkalv att tillbe som israeliterna, vände sina hjärtan bort från Herren och från hans tjänare Joseph, och hängav sig åt spekula tioner och falska andar tills deras sinnen var förmörkade. Många var motståndare till Joseph Smith och en del ville utse David Whitmer till att leda kyrkan i hans ställe. Mitt i detta moln av mörka andar återvände Joseph till Kirtland och ställde sig denna morgon i talarstolen. Han verkade mycket nedslagen, men snart vilade Guds Ande på honom och han talade till församlingen med stor tydlighet i omkring tre timmar och tystade sina fiender.

När han reste sig upp sade han: ’Jag är fortfarande profet, siare, uppenbarare och ledare för Jesu Kristi kyrka. Gud och inte människor har utsett och placerat mig i denna position, och ingen man eller grupp av män har makt att avlägsna mig eller utse någon annan i mitt ställe, och de som försöker göra det kommer, om de inte snabbt omvänder sig, att bränna fingrarna och gå till helvetet.’ Han tillrättavisade människorna skarpt för deras synder, mörker och otro. Guds kraft vilade på honom och bar vittne om att det han sade var sant.”¹³

Wilford Woodruff berättade: ”President Smith talade på eftermiddagen [den 9 april 1837] och sade i Herrens namn att Guds domar skulle vila över de män som hade betygat att de var hans vänner, och vänner till mänskligheten, och till att bygga upp Kirtland, en Sions stav, men som hade vänt sig mot honom och förrått honom och Guds rikes intressen, och som gett makt i våra fienders händer mot oss. De hade förtryckt de fattiga heliga och gjort dem betryckta och brutit sina förbund, för vilket de kommer att känna av Guds vrede.”¹⁴

Daniel Tyler erinrade sig: ”Strax efter profetens ankomst till Commerce (sedermera Nauvoo) från ett fängelse i Missouri, besökte broder Isaac Behunin och jag honom i hans bostad. Vårt samtal handlade om hans förföljelser. Han upprepade många falska, inkonsekventa och motsägande uttalanden av avfällingar, rädda medlemmar i kyrkan och utomstående. Han berättade också om hur de myndighetspersoner som gärna skulle ha velat ta livet av honom, när han var arresterad, hade ändrat inställning när de lärde känna honom. Han lade skulden på falska bröder …

När profeten berättat om hur han blivit behandlad, anmärkte broder Behunin: ’Om jag skulle lämna den här kyrkan skulle jag inte göra som de där männen har gjort, jag skulle bege mig till någon avlägsen plats där man aldrig hört talas om mormonismen, bosätta mig där, och ingen skulle någonsin få reda på att jag visste något om den.’

Den store siaren svarade omedelbart: ’Broder Behunin, du vet inte vad du skulle göra. Utan tvivel tänkte de här männen likadant som du gör. Innan du blev medlem i den här kyrkan stod du på neutral mark. När evangeliet predikades lades det goda och det onda fram inför dig. Du kunde välja det ena eller det andra. Två motsatta herrar inbjöd dig att tjäna dem. När du blev medlem i den här kyrkan förpliktigade du dig att tjäna Gud. När du gjorde detta lämnade du neutral mark, och du kan aldrig komma tillbaka till den. Om du överger den Herre som du förbundit dig att tjäna, så sker det på uppmaning av den onde, och du följer då hans påbud och blir hans tjänare.’ ”¹⁵

Om vi följer profeterna och apostlarna och kyrkans uppenbarelser kommer vi inte att ledas vilse.

Orson Hyde, en medlem av de tolv apostlarnas kvorum, berättade: ”Joseph, profeten … sade: ’Bröder, kom ihåg att flertalet av detta folk aldrig kommer att gå vilse, och så länge som ni håller er till flertalet kan ni vara säkra på att inträda i det celestiala riket.’ ”¹⁶

William G Nelson berättade: ”Jag har hört profeten tala offentligt vid många tillfällen. På ett möte hörde jag honom säga: ’Jag skall ge er en nyckel som aldrig rostar — om ni håller er till flertalet av de tolv apostlarna och kyrkans uppteckningar, kommer ni aldrig att ledas vilse.’ Kyrkans historia har bevisat sanningen i detta.”¹⁷

Ezra T Clark erinrade sig: ”Jag hörde profeten Joseph säga att han skulle ge de heliga en nyckel varigenom de aldrig skulle ledas bort eller bli bedragna, och den löd: Herren skulle aldrig tillåta att flertalet av detta folk skulle ledas bort eller låta sig luras av bedragare, ej heller skulle han tillåta att kyrkans uppteckningar skulle falla i fiendens händer.”¹⁸

Förslag till studier och diskussion

Fundera över dessa tankar när du studerar kapitlet eller när du förbereder dig för att undervisa. Se sidorna VII–XI för ytterligare hjälp.

Gå igenom redogörelsen på sidorna 313–315. Varför tror du att människor kan gå från rättfärdighet till avfall på så kort tid? Vilka är några inflytanden som får människor att falla av idag? Vad kan vi göra för att vara på vår vakt mot sådana inflytanden?
Kan du nämna några faror med att mista förtroendet för våra ledare i kyrkan och kritisera dem? (Se exempel på s 316–318.) Vad kan vi göra för att bibehålla en känsla av respekt och uppskattning för våra ledare? Hur kan föräldrar uppmuntra sina barn att respektera kyrkans ledare?
Profeten lärde: ”I det ögonblick man tillåter sig att lägga åt sidan en plikt som Gud kallar en att utföra, för att i stället tillfredsställa sina egna önskningar … lägger man grunden till avfall” (s 316). Vad innebär detta uttalande för dig?
Återge berättelsen av Daniel Tyler (s 322). Varför tror du att de som har fallit av från kyrkan ofta kämpar så ihärdigt mot den? (Se exempel på s 318–322.) Hur tycker du att vi bör bemöta sådana människors ord och handlingar?
Läs de tre sista styckena i kapitlet (s 322–323). Varför är det viktigt för oss att förstå och använda denna ”nyckel” som gavs av Joseph Smith?

Skriftställen som hör till detta ämne:1 Nephi 8:10–33; Helaman 3:33–35; L&F 82:3, 21; 121:11–22