Kapitel 1

Brigham Youngs verksamhet

Brigham Young var den andre presidenten för Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga, en kolonisatör och uppbyggare av ett stort samhälle med sista dagars heliga i den amerikanska västern och en hängiven make och far. Han var en trogen lärjunge och apostel till Herren Jesus Kristus. ”Jesus är vår härförare och ledare”, vittnade han (DNW, 24 maj 1871, 5). ”Min tro vilar på Herren Jesus Kristus och den kunskap som jag har fått från honom”, betygade han (DNW, 21 nov 1855, 2). Hans liv kretsade kring att bygga upp och upprätthålla Herren Jesu Kristi rike på jorden.

Erfarenheter från Brigham Youngs liv

Att skaffa sig kunskaper genom hårt arbete.

Brigham Young föddes i Vermont 1801 som det nionde av elva barn till John och Abigail Howe Young. Han växte upp i de tätt skogbevuxna områdena i staten New Yorks centrala delar, där hemmet och den närmaste omgivningen blev hans klassrum (se DNW, 22 april 1857, 4). Hans föräldrar var fattiga, berättade han senare. ”Vi hade aldrig möjlighet att få någon utbildning i vår ungdom, men vi fick uppleva mycket annat, som att röja sly, hugga ner träd, rulla timmerstockar och arbeta bland rötterna, och få blåmärken på smalbenen, fotterna och tårna” (DNW, 12 augusti 1857, 4). Den unge Brigham arbetade hårt med att röja mark, bruka jorden och utföra sysslor i hemmet. Han glömde aldrig sin fars stränga sedelärande fostran eller att hans mor ”ständigt lärde sina barn att ära Faderns och Sonens namn och att vörda Bibeln. Hon sade: Läs den, lev efter dess lärdomar och tillämpa dem så långt ni kan. Gör allt som är gott, gör inget som är ont, och om ni ser människor i nöd, så sörj för deras behov” (MSS, 1853, 55). Brighams mor dog då han var 14 år gammal.

16 år gammal hade Brigham blivit snickar-, målar- och glasmästarlärling. Han var stolt över sitt arbete och sade att han ansåg ”ärligt, väl utfört arbete, som är bestående för dem som anlitar mig” som ”en del av min religion” (Brigham Young till George Hickox, 19 februari 1876, BYP).

Vid 23 års ålder gifte han sig med Miriam Angeline Works. Det unga paret fick två döttrar. Brigham försörjde sin familj genom att tillverka och reparera stolar, bord och skåp och sätta in fönster, dörrar, trappor och spiselhyllor. På sin fars gård i Mendon i New York upprättade han en verkstad för husbygge och finsnickeri intill ett litet vattendrag och använde ett vattenhjul för att driva maskineriet.

Då Miriam fick tuberkulos skötte Brigham många av hennes sysslor förutom sina egna. Då hon hela tiden blev mer sängbunden lagade han regelbundet frukost åt familjen, klädde på sina döttrar, städade huset och ”bar sin hustru till gungstolen vid öppna spisen och lämnade henne där tills han kunde komma tillbaka på kvällen”, då han lagade kvällsmat, fick barnen i säng och gjorde klart hushållssysslorna (LSBY, 5). Erfarenheterna under ungdomstiden och första tiden som gift, då han tog hand om barnen och hemmet, lärde honom mycket om samarbete inom familjen och om hemmets skötsel. Många år senare gav han de heliga råd i dessa saker och skröt lite skämtsamt om att han kunde slå ”de flesta kvinnorna i trakten när det gällde att sköta ett hushåll” (DNW, 12 augusti 1857, 4).

Att få ett vittnesbörd från Anden

Brigham och Miriam blev medlemmar i metodistkyrkan samma år de gifte sig, men Brigham fortsatte att brottas med religiösa frågor. Han sökte efter en kyrka som var organiserad efter det mönster som Jesus hade upprättat, efter mönstret i Nya testamentet med ett ”system av förordningar” (DNW, 19 juli 1866, 3) och alla evangeliets gåvor. Tack vare Joseph Smiths bror Samuels missionsansträngningar fick Brigham Youngs familj två exemplar av Mormons bok i april 1830, bara en månad efter det att boken getts ut. Några av Brighams bröder och systrar läste den och vittnade om dess äkthet, men Brigham själv accepterade den inte med en gång (se LL, 33). ”’Sakta i backarna’, säger jag … ’Vänta ett tag. Vilka är lärdomarna i boken och i uppenbarelserna som Herren har gett? Låt mig allvarligt begrunda och rannsaka dem.’ … Jag utforskade det hela noga, i två år, innan jag bestämde mig för att acceptera denna bok. Jag visste att den var sann, lika väl som jag visste att jag kunde se med mina ögon, eller känna med mina fingrar eller förnimma med vilket som helst av de olika sinnena. Om så inte hade varit fallet skulle jag än i dag inte ha accepterat den” (MSS, 15:45).

Brigham Young måste själv få visshet. Han lärde senare de heliga att det inte är Guds avsikt att de ”bara ska ledas av någon annan människa och sätta sin lit till henne” (DNW, 24 augusti 1854, 1). ”Det är min plikt att veta Herrens vilja med mitt liv”, sade han till dem (DNW, 22 september 1875, 4). ”Det är er förmån och er plikt att leva så att ni vet när Herrens ord talas till er och när Herrens vilja uppenbaras för er” (DNW, 22 september 1875, 4).

Missionärer från en gren i Columbia i Pennsylvania färdades genom Mendon 1831. De predikade att himlarna hade öppnats och att evangeliet och det heliga prästadömet hade återställts genom Joseph Smith. Efter det att Brigham och andra i familjen samt några vänner besökt Columbia gren, trodde han att han funnit den religion han så länge sökt, men han hade svårt att bestämma sig för om han verkligen var beredd att offra allt för den. Men när en av missionärerna bar vittnesbörd ”upplyste den Helige Anden som kom från honom mitt förstånd, och ljus, härlighet och odödlighet var inför mig”, minns han. Han sade att han omslöts och uppfylldes av detta, och han visste att mannens vittnesbörd var sant (DNW, 9 februari 1854, 4). Den 15 april 1832, en kall och snöig dag, döptes Brigham Young i sin egen kvarnbäck och konfirmerades och ordinerades till äldste (se DNW, 2 april 1862, 1). ”I enlighet med Frälsarens ord kände jag mig ödmjuk som ett barn och mottog vittnesbördet om att mina synder var förlåtna”, berättade han (MHBY–1, 3). Miriam steg ned i dopets vatten omkring tre veckor senare (MHBY–1, 3). Alla i Brigham Youngs familj döptes, och de förblev trofasta sista dagars heliga.

Sedan Brigham på sensommaren 1832 återkommit från missionsresor på den omgivande landsbygden, skötte han Miriam under de sista veckorna av hennes sjukdom. Hon dog i september 1832.

Att offra för att bygga upp och försvara Guds rike.

Brigham Young koncentrerade alla sina tankar och krafter på kyrkan. Ivrig att få träffa profeten Joseph Smith gav han sig omedelbart av till Kirtland i Ohio tillsammans med sin bror Joseph och sin nära vän Heber C Kimball. De fann Joseph Smith hugga ved tillsammans med sina bröder. Brighams ”glädje var fullständig då han fick förmånen att skaka hand med Guds profet” och få ”ett fast vittnesbörd, genom profetians ande, om att han var allt vad en människa kunde tro att han var, som en sann profet” (MHBY–1, 4). Detta var början på ett av Brigham Youngs viktigaste vänskapsband. När han kom tillbaka till staten New York gav han bort mycket av det han ägde och drog ner på sin affärsverksamhet för att kunna ägna mer tid åt kyrkan. Trygg i förvissningen om att Vilate Kimball, Hebers hustru, skulle ta hand om hans döttrar, utförde han ett flertal missioner. Han höll möten och döpte på landsbygden runt omkring Mendon. Han reste också till norra New York och till delar av staten Ontario i Canada och predikade evangeliet och bar vittnesbörd om att Joseph Smith var en Guds profet.

I september 1833 flyttade Brigham Young, som ville lyda profetens uppmaning att samlas med de heliga, sin familj från Mendon till Kirtland. Där ”fick Brigham förmånen att lyssna till profetens lärdomar och njuta av samvaron med de heliga och arbeta hårt i sitt tidigare yrke” (MHBY–1, 7). Han hjälpte till med att bygga bostadshus, templet i Kirtland och flera offentliga byggnader.

Den 18 februari 1834 gifte han sig med Mary Ann Angell. Under de närmaste 10 åren föddes sex barn in i familjen. Brigham berättade: ”Mary Ann arbetade troget för familjens och rikets bästa” (MHBY–1, 8).

Under sina år i Kirtland (1833–1838), lärde sig Brigham att uppbyggandet av Guds rike kräver lydnad och offer. Våren 1834 anmälde han sig frivilligt till Sions läger, en grupp på 205 män som rekryterats av Joseph Smith för att föra hjälp och proviant till de heliga som hade tvingats från sina hem i Jackson County i Missouri. ”Vi gick 320 mil till fots”, erinrade sig Brigham (DNW, 8 oktober 1856, 2). Han mindes att de svåra umbäranden och sjukdomar som ”denna grupp” fick genomgå födde ”en del kverulanter”. Männen behövde lära sig tålamod och samarbete och därför, sade Brigham, ”ledde, manade och vägledde Joseph Smith gruppen”, särskilt de män som var ”oroliga, motspänstiga och missnöjda” (DNW, 3 december 1862, 1). Den svåra färden stärkte Brighams lojalitet mot Joseph Smith och gav ovärderlig skolning i lydnad mot Gud och hans profet (se DNW, 3 augusti 1854, 2).

Nio veteraner från Sions läger, däribland Brigham Young, utvaldes till att bli medlemmar i det första kvorumet av tolv apostlar vid en särskild konferens den 14 februari 1835 (se L&F 18:26–32). Brigham Young ordinerades genom handpåläggning och välsignades ”för att gå ut och samla in de utvalda, som förberedelse för Herrens stora tillkommelses dag”. Han och andra medlemmar av kvorumet, ”kallade att predika Guds Sons evangelium för jordens nationer” (HC, 2:196), gav sig av i maj 1835 på en fyramånaders mission till de östra staterna. Han återvände som missionär till de östra staterna somrarna 1836 och 1837.

Äldste Young ledde arbetet med att måla och färdigställa templet i Kirtland. Han var närvarande då profeten Joseph introducerade förberedande förordningar där, och han var med vid invigningsceremonierna i mars 1836 jämte hundratals heliga som hade gjort stora uppoffringar för att kunna bygga det första templet i denna tidshushållning (se MHBY–1,12; HC, 2:428).

Innan äldste Young tillfullo kunde njuta av den enighet som åstadkommits genom sådana erfarenheter blev flera opponenter så högljudda i sin kritik mot profeten att de med våld försökte ta ifrån honom ledarskapet för kyrkan. I januari 1838 bemötte äldste Young dessa avfällingar i templet i Kirtland: ”Jag reste mig upp och sade tydligt och med eftertryck till dem att Joseph var en profet, att jag visste det, och att de kunde smäda och förtala honom så mycket de ville. De kunde dock inte ogiltigförklara Guds profets kallelse, utan bara omintetgöra sin egen auktoritet och klippa av tråden som band dem vid profeten och vid Gud och sänka sig själva ner i helvetet” (MHBY–1, 16).

Att axla ansvar.

Brigham Young minns hur han tillsammans med Joseph Smith väntade ”många, många nätter för att slå tillbaka pöbeln som traktade efter profetens liv” (DNSW, 15 maj 1877, 1). Han berättade att han var så kompromisslös i sitt stöd till profeten att avfällingarna ”hotade att döda mig” (MHBY–1, 23–24). Han flydde till Kirtland och begav sig till västra Missouri och förenade sig med Joseph Smith och andra ledare i kyrkan som också var hotade till livet. Men allteftersom stora skaror sista dagars heliga fortsatte flytta till västra Missouri blev andra bosättare där oroliga och rädda för att de heliga skulle komma att dominera politiskt och ekonomiskt. Det uppstod spänningar sommaren och hösten 1838, vilka kulminerade då guvernören beordrade statsmilisen att utrota de sista dagars heliga eller driva ut dem från staten. Fängslandet av Joseph Smith och andra ledare i nyckelposition samt det faktum att ett antal medlemmar av de tolvs kvorum avfallit eller dött lade ett nytt ansvar på Brigham Young, nu president för kvorumet. Han och aposteln Heber C Kimball var de enda medlemmarna av kyrkans presiderande kvorum som fanns på plats och kunde vägleda och hjälpa de heliga under deras svåra vinteruttåg från Missouri. Under deras ledning slöt de heliga förbund att hjälpa de fattiga, att föra ut varje sista dagars helig ur staten och att bereda sig för att samlas än en gång.

De fördrivna heliga byggde en ny stad i Commerce i Illinois, som de senare gav namnet Nauvoo. Men president Young stannade där bara några månader, på grund av att profeten Joseph fick en uppenbarelse i vilken de tolvs kvorum kallades att utföra missioner i England. Våren 1839 lämnade president Young Illinois fast besluten att ta på sig den nya uppgiften trots att han och hans familj var mycket sjuka. Senare berättade han att han inte kunde gå särskilt långt utan hjälp och att hans syster Fanny vädjade till honom att inte ge sig av. Han svarade: ”’Syster Fanny! Jag har aldrig mått bättre.’ Hon var en mycket ovanlig kvinna och med tårar i ögonen såg hon på mig och sade: ’Du ljuger.’ Jag sade ingenting, men jag var fast besluten att åka till England även om det blev min död. Det var mitt fasta beslut att jag skulle göra vad livets och frälsningens evangelium fordrade av mig även om det blev min död” (DNSW, 2 augusti 1870, 1).

Åtta medlemmar av de tolvs kvorum utförde missioner på Brittiska öarna under 1840 och 1841, och som kvorumpresident ledde Brigham Young deras arbete. Under dessa mycket betydelsefulla år fick de tolv enastående framgång. Då president Young gjorde sig klar för att lämna Liverpool i april 1841 tänkte han med tacksamhet tillbaka på Guds ”välsignelser över mig och mina bröder i de tolv under det senaste året av mitt liv … Skillnaden mellan hur det var när vi kom till Liverpool och när vi åkte därifrån var verkligen som ett underverk. Vi kom på våren 1840 som främlingar i ett land som inte var vårt, och utfattiga, men genom Guds nåd har vi fått många vänner, upprättat församlingar i nästan varje känd stad i Storbritannien, döpt mellan sju och åtta tusen, tryckt 5 000 Mormons bok, 3 000 psalmböcker, 2 500 volymer av Millenial Star och 50 000 broschyrer, och hjälpt 1 000 själar att emigrera till Sion, … och har sått den eviga sanningens frön i många tusen människors hjärtan, vilka frön kommer att bära frukt till Guds härlighet och ära, och ändå har vi inte saknat mat, dryck eller kläder: i allt detta erkänner jag Guds hand” (MHBY–1, 96–97).

Genom att helhjärtat axla nya ansvarsuppgifter hade president Young och hans apostlabröder inte bara ökat sin egen förmåga utan också kvorumets förmåga att effektivt arbeta tillsammans för kyrkan. Joseph Smith litade på deras ”förenade visdom” och tillkännagav i Nauvoo i augusti 1841 ”att tiden hade kommit då de tolv behövde inta sin plats närmast efter första presidentskapet” (HC, 4:403). De tolv fick större ansvarsuppgifter, bland annat att predika evangeliet, hjälpa immigranterna att komma i ordning, köpa mark och bygga templet i Nauvoo.

Innan templet var färdigt undervisade Joseph Smith helt privat president Young och andra medlemmar av de tolv om templets förordningar, däribland dop för de döda, tempelbegåvningen och beseglingen av familjen, och räknade med att de tolv skulle undervisa kyrkans medlemmar om dessa förordningar. Profeten sammankallade de tolv våren 1844 och förlänade dem alla nycklar och befogenheter som var nödvändiga för att föra arbetet med riket framåt. ”Jag för över bördan och ansvaret för att leda denna kyrka från mina axlar till era”, förkunnade profeten. ”Ta nu på er detta ansvar och bär det som män, för Herren tänker låta mig vila en tid” (odaterat Certificate of the Twelve, BYP).

Tre månader senare var profeten Joseph Smith död. Medan president Young utförde en sommarmission i trakterna kring Boston fick han höra att Joseph och Hyrum Smith hade blivit mördade av en pöbelhop i Carthage i Illinois. Då han fick budet frågade han sig själv ”om Joseph hade tagit med sig rikets nycklar från jorden”, men kände sig genast förvissad om att rikets nycklar fanns hos de tolv (MHBY–1, 171). Efter sin omedelbara ankomst till Nauvoo fann han att Josephs förste rådgivare, Sidney Rigdon, hade erbjudit sig att ta över ledarskapet för kyrkan, och att man redan sammankallat ett allmänt möte för de heliga för att inrösta en ny ledare. President Young talade med stor kraft och tydlighet till de heliga:

”För första gången i mitt liv, för första gången i era liv, för första gången i Guds rike under 1800-talet, och utan en profet som leder oss, träder jag fram för att verka i min kallelse i anslutning till de tolvs kvorum, som är Jesu Kristi apostlar för detta släkte – apostlar vilka Gud har kallat genom uppenbarelse genom profeten Joseph och vilka ordinerats och smorts till att ha ansvaret för Guds rikes nycklar i hela världen.

… Om ni nu vill att Sidney Rigdon eller William Law eller någon annan ska leda er, så får ni vända er till dem. Men jag säger till er i Herrens namn att ingen människa kan ställa en annan människa mellan de tolv och profeten Joseph. Varför inte? Därför att Joseph var den som gick främst i deras led, och han har gett dem rikets nycklar i denna sista tidshushållning, för hela världen” (HC, 7:232, 235).

Många vittnen konstaterade att president Young såg ut som och lät som profeten Joseph då han talade, en mäktig manifestation av gudomligt bifall. De närmare 5 000 heliga som var församlade inröstade de tolv som kyrkans styrande kvorum. Tre dagar efter mötet där president Young hade sagt till de heliga att han ”ville ha rätt att gråta och sörja åtminstone en månad” (HC, 7:232), uttryckte han tyst sin sorg: ”Det har varit en tid av sorg sedan den dagen Joseph och Hyrum fördes från Carthage till Nauvoo. Många, både i och utanför kyrkan, sade att mer än 600 liter tårar hade utgjutits. Jag står inte ut med att tänka på det” (MHBY–1, 177).

Under närmare ett decennium av tjänande som en Jesu Kristi apostel hade Brigham Young lärt sig Herrens vägar. Hans villighet att arbeta hårt, lyda, offra och axla ansvar och hans förmåga att ta emot och följa Andens maningar beredde honom för att presidera över de sista dagars heliga, först som president för de tolvs kvorum och efter december 1847 som president för kyrkan. Under hans utomordentliga ledarskap, som sträckte sig över 33 år, lärde han de heliga att bygga Sion i den amerikanska västern och i sina egna hjärtan, familjer och församlingar. ”Broder Joseph, profeten, har lagt grunden till ett stort verk, och vi ska bygga vidare på detta”, lovade han de heliga i augusti 1844. ”Vi kan bygga ett rike vars like aldrig funnits på jorden” (HC, 7:234). Med sin orubbliga tro på Gud, sin hängivenhet, erfarenhet och humor, sin kärlek till evangeliets lärdomar och förordningar, och sin insikt i prästadömets ordning och kyrkans organisation kunde han hjälpa de heliga att i större mått bli ett i hjärta och sinne.

Att samla de heliga för att bygga Guds rike.

President Young ledde de sista dagars heligas uttåg från Nauvoo till Saltsjödalen bland Klippiga bergen. Därmed kunde de heliga insamlas på ett sätt som inte hade varit möjligt i Ohio, Missouri eller Illinois. Då president Young blickade ut över dalen vid Stora Saltsjön den 24 juli 1847 var han säker på att han funnit den fristad för de heliga som Joseph Smith förutsagt och som han själv i en syn hade sett vara den rätta platsen. ”Ljusets ande vilade över mig och svävade över dalen, och jag kände att de heliga där skulle finna skydd och trygghet”, skrev Brigham (MHBY–2, 564). Här kunde de heliga få tid och rum att etablera sig som ett folk avskilt från världen.

Insamlingen i väst, som började med president Youngs och pionjärkompaniets ankomst i juli 1847, fortsatte i årtionden. Åttio tusen heliga företog den svåra resan västerut före 1869 då järnvägen gjorde det lättare att ta sig fram. Även därefter fortsatte de heliga att lämna sina hem och ofta sina familjer för att samlas till Sion. Deras geografiska förflyttning var en symbol för deras andliga förflyttning bort från världen. President Young förkunnade att Gud hade kallat heliga ”samman från jordens yttersta gränser … för att bli av ett hjärta och ett sinne i all vår verksamhet och strävan för att upprätta Kristi andliga och timliga rike på jorden, som förberedelse för Människosonens ankomst i makt och stor härlighet” (DNSW, 21 januari 1868, 2). Han förväntade och krävde mycket av sitt folk i byggandet av det timliga och andliga Sion. De inte bara reste till platsen överst uppe i bergen utan gav också av sina medel för att hjälpa andra heliga att följa dem och insamlas.

Under president Youngs ledning lämnade heliga Saltsjödalen för att kolonisera ungefär 400 bosättningar i den amerikanska västern. De arbetade med att odla sin egen föda, tillverka sina egna kläder och upprätta lokala industrier så att de kunde bli ekonomiskt självförsörjande. De lärde sig att lita till Herren och till varandra.

Det var inte alla affärsföretag under president Youngs ledning som blev framgångsrika. Ekonomisk framgång var dock inte det viktigaste för honom. Av allt att döma var han mindre angelägen om att få fram gröda och pengar än att hjälpa sitt folk att bli ett heligt folk. Han visste av erfarenhet att de skulle tillväxa av att arbeta hårt och axla ansvar. ”Det här är en bra plats för att göra människor till heliga”, sade han 1856 till en skara medlemmar i Salt Lake City (DNW, 10 september 1856, 5).

I flera år tjänstgjorde Brigham Young som territoriell ledare och ansvarig för indianfrågor i det område som hette Deseret (sedermera staten Utah). Så småningom ersattes han av män utsedda av landets regering. Han försökte i många år lösa konflikter mellan sista dagars heliga och Förenta staternas regering om de heligas önskan att få politisk självständighet. Han utstod kritik och hån från ministrar, journalister, reformivrare och politiker som angrep honom och hans folk för deras religiösa tro och deras sociala, ekonomiska och politiska sedvänjor. Dessa utmaningar påverkade dock inte hans klara blick för behovet av att ”göra människor till heliga” och därigenom bygga Sion. President Young förkunnade: ”Jag har sett de sista dagars heligas skara i en syn, och sett dem organiserade som en stor himmelsk familj, där varje person utför sina uppgifter inom sitt arbetsområde, arbetar mer för allas bästa än för att upphöja sig själva. Och i detta har jag skådat den vackraste ordning som människan kan tänka sig, och de mest lysande resultaten för uppbyggandet av Guds rike och spridandet av rättfärdighet på jorden” (DNSW, 21 januari 1868, 2).

Att bygga Sion genom prästadömets förordningar och organisation.

President Young förstod att Sion inte kunde byggas bara genom hårt arbete. Sion måste ledas genom prästadömet, som han visste var ”Guds Sons regeringsmakt” (DNW, 10 augusti 1864, 2). Han visste att de heliga bara kunde ”bli av ett hjärta och ett sinne i all … verksamhet och strävan” (DNSW, 21 januari 1868, 2), enligt ett ”rent och heligt styrelseskick” (DNSW, 8 november 1870, 3). Han undervisade kyrkans medlemmar om att det var endast genom att delta i prästadömsförordningar som de kunde helgas. Följaktligen var prästadömets förordningar och organisation centrala i hans undervisning och ledarskap.

Från 1844 till 1846 gav president Young och de tolv färdigställandet av templet i Nauvoo högsta prioritet. Begåvningar och beseglingar utfördes där till och med innan man hade byggt klart. ”De heliga har uppvisat en sådan iver att ta emot förordningarna och vi har känt en sådan iver att betjäna dem att jag går helt upp i Herrens verk i templet, natt och dag. Jag sover inte mer än cirka fyra timmar per dygn, och går hem bara en gång i veckan”, skrev president Young i sin dagbok (MHBY–2, 10). Mellan 10 december 1845 och 7 februari 1846 tog ungefär 5615 heliga emot sin begåvning och många familjer beseglades. Bara ett drygt år senare, tre dagar efter ankomsten till Saltsjödalen, såg president Young ut platsen där Salt Lake-templet skulle byggas. Det skulle ha en central plats i staden och i de heligas liv. Det stora templet, som tog 40 år att bygga, stod inte klart förrän efter president Youngs död, men han utsåg andra heliga platser där tempelbegåvningar och beseglingar kunde utföras för levande medan man väntade på att templet skulle bli klart. Vid invigningen av de nedersta etagen i templet i S:t George den 1 januari 1877, några månader före president Youngs död, talade han kraftfullt om att återuppta förordningsarbetet för de döda: ”När jag tänker på detta vill jag att en tordönsröst ska väcka folket till liv. Kan våra förfäder bli frälsta utan oss? Nej. Kan vi bli frälsta utan dem? Nej” (MS, 39:119).

Tempelförordningarna var absolut nödvändiga för att sammanlänka generationerna och för att föra heliga sanningar vidare från generation till generation. Sista dagars heliga födda eller omvända under andra hälften av 1800-talet hade inte upplevt förföljelserna i Missouri och hade inte egna hågkomster av Joseph Smith. Med tiden skulle allt färre av dem få erfarenheter som pionjärer eller kolonisatörer, men heliga sanningar om uppbyggandet av Sion behövde också de lära sig. President Young uppmuntrade ansträngningar för att undervisa kyrkans ungdom om evangeliet och arbetade för att förbättra kyrkans organisation, med en uttalad önskan att ”uppfostra en generation av män och kvinnor som ska älska och upprätthålla sanning och rättfärdighet på jorden” (MFP, 2:288). Söndagsskolor för barnen i församlingarna hade man redan 1849, men 1867 inleddes arbetet för Söndagsskolan under en central styrelse. På president Youngs begäran, och begynnande med hans egna döttrar, organiserades föreningar 1869 för att stärka unga kvinnor i deras evangeliekunskap och hängivenhet till förtänksamt leverne. 1875 bildades liknande föreningar för att undervisa unga män och ge dem erfarenhet av ledarskap.

Medveten om att Sion inte kan byggas utan systrarna, upprättade president Young 1867 på nytt Hjälpföreningen, som den tidigare hade organiserats i Nauvoo av profeten Joseph Smith. Kvinnorna bistod biskoparna med att hjälpa de fattiga och betryckta, uppmuntrade familjerna att i hemmet tillverka vad de behövde, undervisade varandra om evangeliet och ledde undervisningen av yngre kvinnor och barn.

Under sitt sista levnadsår satte president Young prästadömets kvorum i ordning. Han delade och omorganiserade stavarna så att antalet stavar ökade från åtta till arton. Han ledde organiserandet av äldsternas kvorum och undervisade äldsterna om deras timliga och andliga åligganden. Han framhöll församlingen som den primära lokala enheten i kyrkans verksamhet och utvidgade biskopens roll som församlingens överhuvud. Medlemmar av de tolvs kvorum som hade presiderat över lokala enheter avlöstes från dessa uppgifter så att de kunde uppfylla sina kallelser som särskilda vittnen om Jesus Kristus för nationerna. Vid hans död den 29 augusti 1877 var kyrkan organiserad som de flesta heliga känner igen den i dag.

President Youngs beslutsamhet att bygga Sion genom kolonisation, affärsverksamhet, heliga tempelförordningar och prästadömets organisation genomsyrar hans predikningar. Hans omfattande vision rymdes inte i en enda predikan. ”Jag har bara något lite berört hela evangelieplanen”, sade han i slutet av en predikan (MSS, 15:49). Han var övertygad om att evangeliets fullhet bara kunde läras ut lite i taget, rad på rad. ”Guds Sons evangelium”, sade han, ”… är från evighet till evighet. När ens andliga ögon är öppnade kan man se en stor del av det, men man ser det på samma sätt som en talare ser församlingens ansikten. Att se på och tala med alla på tu man hand och tro att man därigenom helt skulle lära känna dem, då det skulle gå för mycket tid bara genom att man tillbringade fem minuter med var och en, skulle inte vara så lätt. På samma sätt förhåller det sig med evighetens visioner. Vi kan se och förstå, men det är svårt att beskriva” (DNW, 26 oktober 1854, 2). Genom sin undervisning och sitt ledarskap försökte president Young alltid att hjälpa de heliga att både se och förstå evangeliets eviga sanningar.

Brigham Youngs liv kretsade kring att undervisa om evangeliet och bygga upp och upprätthålla Guds rike. ”Himmelriket är det allra viktigaste för oss”, sade han till de heliga (DNW, 27 juli 1864, 2).

President Youngs ledarskap har kanske bäst beskrivits av de apostlar som verkade vid tiden för hans död: ”Under de trettio år som han har presiderat över kyrkan, sedan profeten Josephs martyrdöd, har han aldrig sviktat, vacklat eller vikit undan. Hur hotfulla omständigheterna än varit, har han aldrig blivit bestört. Snarare har han vid dessa tillfällen visat en sådan ogrumlad tillit och tro och yttrat sådana ord av uppmuntran att han tröstat och stärkt alla medlemmar och vunnit deras kärlek och beundran. Herren välsignade honom emellertid inte bara med mod, utan han förlänade honom också stor visdom. Hans råd och uppmaningar har, då de följts, skänkt frälsning. Och som organisatör och administratör har han ingen överman …

Hans arbete har Herren krönt med utomordentlig framgång, hans ord har han infriat och uppfyllt, och de som följt hans råd och uppmaningar har Herren välsignat och bevarat. Också i framtiden kommer den tidsperiod då han presiderade över Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga att framstå som en tid då många underbara händelser ägde rum” (MFP, 2:298).

Studieförslag

Hur fick Brigham Young veta att kyrkan är sann?
Brigham Youngs villighet att lyda och offra hjälpte honom att bygga upp och försvara Guds rike. Hur?
Vad kan kyrkans medlemmar i dag lära sig av Brigham Youngs ständiga stöd till profeten Joseph Smith?
Kan ni nämna några händelser i Brigham Youngs liv som beredde honom för att presidera över kyrkan? Hur bereder Herren var och en av oss för att verka i Guds rike?
Vilken var enligt president Young den bestämda avsikten med att insamla de heliga? På vilka sätt byggde president Young upp Guds rike?
Vad är enligt Brigham Young ”Guds Sons regeringsmakt”? Hur ärade president Young sitt prästadöme?
Vad krävs för att ”uppfostra en generation av män och kvinnor som ska älska och bevara sanning och rättfärdighet på jorden”? Vad gjorde Brigham Young för att åstadkomma detta? Varför är detta så viktigt i dag?
Hur hjälpte president Young de heliga att se och förstå evangeliets eviga sanningar? Varför tror du att det skulle vara bra att studera och begrunda Brigham Youngs lärdomar under de närmaste två åren?