Alma 19
Hämtade filer
Hela boken (pdf)
Fotnoter
Tema

Kapitel 19

Lamoni tar emot det eviga livets ljus och ser Återlösaren – Hans hushåll faller i dvala och många ser änglar – Ammon bevaras genom ett under – Han döper många och upprättar en församling bland dem. Omkring 90 f.Kr.

1 Och det hände sig att de efter två dagar och två nätter skulle ta hans kropp och lägga den i en gravkammare som de hade iordningställt för att begrava sina döda i.

2 Nu hade drottningen hört om Ammons ryktbarhet, och därför sände hon bud och begärde att han skulle komma in till henne.

3 Och det hände sig att Ammon gjorde som han blev befalld och gick in till drottningen och önskade få veta vad hon ville att han skulle göra.

4 Och hon sa till honom: ”Min makes tjänare har låtit mig veta att du är en helig Guds aprofet, och att du har förmåga att utföra många kraftgärningar i hans namn.

5 Om så är fallet vill jag därför att du går in och ser på min make, för han har legat på sin bädd i två dagars och två nätters tid. Och några säger att han inte är död, men andra säger att han är död och att han luktar, och att han borde läggas i gravkammaren, men själv tycker jag inte att han luktar.”

6 Detta var nu vad Ammon önskade, för han visste att kung Lamoni var i Guds makt. Han visste att aotrons mörka slöja höll på att dras bort från hans sinne och att bljuset som upplyste hans sinne, vilket var Guds härlighets ljus, vilket var hans godhets förunderliga ljus, ja, det ljuset hade ingjutit stor glädje i hans själ sedan mörkrets moln hade skingrats och det eviga livets ljus hade tänts i hans själ, ja, han visste att detta hade överväldigat hans naturliga kropp, och att han var bortförd i Gud.

7 Det som drottningen önskade att han skulle göra var därför hans egen enda önskan. Därför gick han in för att se på kungen såsom drottningen begärt, och han såg kungen, och han visste att han inte var död.

8 Och han sa till drottningen: ”Han är inte död, utan han sover i Gud, och i morgon ska han stå upp igen. Begrav honom därför inte.”

9 Och Ammon sa till henne: ”Tror du detta?” Och hon sa till honom: ”Jag har inte haft några bevis utom ditt ord och våra tjänares ord. Ändå tror jag att det ska ske såsom du har sagt.”

10 Och Ammon sa till henne: ”Välsignad är du för din stora tros skull. Jag säger dig kvinna, att så stor atro inte har funnits bland hela Nephis folk.”

11 Och det hände sig att hon vakade vid sin makes bädd från den stunden till samma tid nästa dag, då Ammon hade sagt att han skulle stå upp.

12 Och det hände sig att han steg upp enligt Ammons ord, och då han steg upp sträckte han fram sin hand till kvinnan och sa: ”Välsignat vare Guds namn, och välsignad är du.

13 För se, så sant du lever har jag sett min Återlösare. Och han ska komma fram och afödas av en bkvinna, och han ska återlösa alla människor som tror på hans namn.” Och när han hade sagt dessa ord svällde hjärtat inom honom, och han segnade åter ner av glädje, och även drottningen segnade ner, överväldigad av Anden.

14 När nu Ammon såg att Herrens Ande enligt hans aböner var utgjuten över lamaniterna, hans bröder, som hade orsakat så mycket sorg bland nephiterna eller bland allt Guds folk till följd av sin ondska och sina btraditioner, föll han på knä och började utgjuta sin själ i bön och tacksägelse till Gud för vad han hade gjort för hans bröder, och även han överväldigades av cglädje, och sålunda hade de alla tre dsegnat till marken.

15 När nu kungens tjänare sett att de hade fallit, började även de att anropa Gud. För Herrens fruktan hade även kommit över dem, för det var ade som hade stått inför kungen och vittnat för honom om Ammons stora kraft.

16 Och det hände sig att de åkallade Herrens namn av alla krafter, ända till dess de hade fallit till marken allesammans utom en av de lamanitiska kvinnorna, vars namn var Abish, och hon hade varit omvänd till Herren i många år på grund av en märkvärdig syn som hennes far hade haft.

17 Eftersom hon hade varit omvänd till Herren och aldrig hade låtit någon veta det, visste hon, när hon såg att alla Lamonis tjänare hade fallit till marken, och att även hennes härskarinna drottningen och kungen och Ammon låg utsträckta på marken, att det var Guds makt. Och i tron att detta var ett tillfälle att tala om för folket vad som hade skett ibland dem, och att åsynen av denna syn skulle a dem att tro på Guds makt, sprang hon därför från hus till hus och kungjorde detta för folket.

18 Och de började samlas vid kungens hus. Och det kom en stor skara, och till sin förvåning såg de kungen och drottningen och deras tjänare utsträckta på marken, och de låg där alla som om de vore döda, och de såg också Ammon, och se, han var nephit.

19 Och nu började folket knota sinsemellan. Några sa att en stor olycka hade drabbat dem, eller kungen och hans hus, eftersom han hade tillåtit nephiten att astanna i landet.

20 Men andra tillrättavisade dem och sa: ”Kungen har dragit denna olycka över sitt hus genom att han dräpte sina tjänare som hade fått sina hjordar skingrade vid aSebus vatten.”

21 Och de tillrättavisades även av de män som hade stått vid Sebus vatten och askingrat de hjordar som tillhörde kungen, för de vredgades på Ammon för att han hade dräpt flera av deras bröder vid Sebus vatten medan han försvarade kungens hjordar.

22 Och en av dessa, vars bror hade blivit adräpt av Ammons svärd och som var mycket vred på Ammon, drog sitt svärd och gick fram för att låta det falla på Ammon och dräpa honom. Och då han lyfte svärdet för att dräpa honom, föll han ner död.

23 Nu ser vi att ingen kunde dräpa Ammon, för aHerren hade sagt till Mosiah, hans far: ”Jag ska skona honom, och det ska ske honom enligt din tro” – därför banförtrodde Mosiah honom åt Herren.

24 Och det hände sig att när mängden såg att den man som lyfte svärdet för att dräpa Ammon hade fallit ner död kom fruktan över dem alla, och de vågade inte räcka ut handen för att röra vid honom eller någon av dem som hade fallit. Och de började åter undra sinsemellan vad orsaken kunde vara till denna stora kraft, eller vad allt detta kunde betyda.

25 Och det hände sig att det fanns många bland dem som sa att Ammon var den aStore Anden, och andra sa att han var sänd av den Store Anden.

26 Men andra tillrättavisade alla dessa och sa att han var ett odjur som hade sänts från nephiterna för att pina dem.

27 Och det fanns några som sa att Ammon hade sänts av den Store Anden för att plåga dem för deras ondskas skull, och att det var den Store Anden som alltid hade varit med nephiterna och som alltid hade befriat dem ur deras händer. Och de sa att det var denne Store Ande som hade förgjort så många av deras bröder lamaniterna.

28 Och på så sätt började tvisten bli mycket bitter bland dem, och medan de sålunda tvistade med varandra kom den atjänarinna som hade fått mängden att samlas, och när hon såg tvisten bland mängden blev hon så djupt bedrövad att hon grät.

29 Och det hände sig att hon gick fram och tog drottningen vid handen för att kanske kunna lyfta upp henne från marken, och så snart hon rörde vid hennes hand, reste hon sig och kom på fötter och ropade med hög röst och sa: ”O välsignade Jesus, som har frälst mig från ett ahemskt helvete! O välsignade Gud, bförbarma dig över detta folk!”

30 Och när hon hade sagt detta knäppte hon händerna fylld av glädje, och hon talade många ord som ingen förstod. Och när hon hade gjort detta tog hon kung Lamoni vid handen, och se, han reste sig och kom på fötter.

31 Och när han märkte tvisten bland sitt folk, gick han omedelbart fram och började tillrättavisa dem och undervisa dem om de aord som han hade hört av Ammons mun. Och alla som lyssnade på hans ord trodde och omvändes till Herren.

32 Men det fanns många bland dem som inte ville lyssna på hans ord, varför de gick sin väg.

33 Och det hände sig att när Ammon hade rest sig upp talade även han till dem, och det gjorde även alla Lamonis tjänare, och allesamman förkunnade detsamma för folket – att deras hjärtan hade aförändrats och att de inte längre hade någon önskan att göra bont.

34 Och se, många förkunnade för folket att de hade sett aänglar och hade talat med dem, och dessa hade sålunda berättat för dem om Gud och om hans rättfärdighet.

35 Och det hände sig att det fanns många som trodde på deras ord, och alla som verkligen trodde lät adöpa sig, och de blev ett rättfärdigt folk, och de upprättade en församling bland sig.

36 Och på så sätt påbörjades Herrens verk bland lamaniterna. På så sätt började Herren utgjuta sin Ande över dem, och vi ser att hans arm är utsträckt till aalla människor som omvänder sig och tror på hans namn.