Alma 22
Hämtade filer
Hela boken (pdf)
Fotnoter
Tema

Kapitel 22

Aron undervisar Lamonis far om skapelsen, Adams fall och återlösningsplanen genom Kristus – Kungen och hela hans hushåll omvänds – Uppdelningen av landet mellan nephiterna och lamaniterna förklaras. Omkring 90–77 f.Kr.

1 Medan Ammon sålunda ständigt undervisade Lamonis folk återvänder vi nu till berättelsen om Aron och hans bröder. För sedan han lämnat Middonis land aleddes han av Anden till Nephis land, ja, till hans hus som var kung över hela landet butom Ismaels land. Och han var Lamonis far.

2 Och det hände sig att han gick in till kungen i hans palats med sina bröder och bugade sig för kungen och sa till honom: ”Se, o konung, vi är Ammons bröder, som du har abefriat ur fängelset.

3 Och nu, o konung, om du vill skona våra liv ska vi bli dina tjänare.” Och kungen sa till dem: ”Stå upp, för jag ska låta er leva, och jag vill inte tillåta att ni ska vara mina tjänare. I stället vill jag att ni undervisar mig, för jag har varit något orolig till sinnes på grund av er broder Ammons storsinthet och betydelsen av hans ord, och jag önskar få veta orsaken till att han inte kom upp från Middoni med er.”

4 Och Aron sa till kungen: ”Se, Herrens Ande har kallat honom att gå en annan väg. Han har gått till Ismaels land för att undervisa Lamonis folk.”

5 Nu sa kungen till dem: ”Vad är detta som ni har sagt om Herrens Ande? Se, det är detta som oroar mig.

6 Och likaså, vad betyder detta som Ammon sa: ’aOm du omvänder dig ska du bli frälst, och om du inte omvänder dig ska du bli förskjuten på den yttersta dagen?’”

7 Och Aron svarade honom och sa till honom: ”Tror du att det finns en Gud?” Och kungen sa: ”Jag vet att amalekiterna säger att det finns en Gud, och jag har gett dem tillåtelse att bygga helgedomar så att de kan samlas för att tillbe honom. Och om du nu säger att det finns en Gud, se, då ska jag atro.”

8 Och när nu Aron hörde detta började hans hjärta fröjdas, och han sa: ”Se, lika säkert som att du lever, o konung, finns det en Gud.”

9 Och kungen sa: ”Är Gud denne aStore Ande som förde våra fäder ut ur Jerusalems land?”

10 Och Aron sa till honom: ”Ja, han är denne Store Ande, och han askapade allting, både i himlen och på jorden. Tror du detta?”

11 Och han sa: ”Ja, jag tror att den Store Anden skapade allting, och jag önskar att du ska berätta för mig om allt detta, och jag ska atro dina ord.”

12 Och det hände sig att när Aron märkte att kungen skulle tro hans ord, började han med Adams skapelse och aläste i skrifterna för kungen: om hur Gud skapade människan till sin egen avbild, och att Gud gav henne bud, och att människan hade fallit på grund av överträdelse.

13 Och Aron förklarade skrifterna för honom från aAdams skapelse och framställde för honom människans fall och hennes köttsliga tillstånd och även båterlösningsplanen, som var beredd cfrån världens grundläggning genom Kristus för alla som vill tro på hans namn.

14 Och eftersom människan hade afallit kunde hon inte av sig själv bförtjäna någon belöning, men Kristi lidande och död csonar hennes synder genom tro och omvändelse och så vidare. Och att han bryter dödens band så att dgraven inte ska vinna någon seger, och att dödens udd ska uppslukas i hoppet om härlighet. Och Aron förklarade allt detta för kungen.

15 Och det hände sig att sedan Aron hade förklarat detta för kungen sa denne: ”aVad ska jag göra för att få detta eviga liv som du har talat om? Ja, vad ska jag göra för att bli bfödd av Gud och få denna ogudaktiga ande ryckt ur mitt bröst och ta emot hans Ande, så att jag kan bli fylld med glädje och så att jag inte blir förskjuten på den yttersta dagen? Se”, sa han, ”jag vill avstå från callt jag äger, ja, jag vill ge upp mitt rike så att jag kan få denna stora glädje.”

16 Men Aron sa till honom: ”Om du aönskar detta, om du vill falla ner inför Gud, ja, om du vill omvända dig från alla dina synder och böja knä inför Gud och åkalla hans namn i tro, förvissad om att du ska få, då ska du få det bhopp du önskar.”

17 Och det hände sig att när Aron hade sagt dessa ord aböjde kungen knä inför Herren, ja, han lade sig framstupa på marken och bropade högt och sa:

18 ”O Gud! Aron har sagt mig att det finns en Gud. Och om det finns en Gud, och om du är Gud, vill du då ge dig tillkänna för mig, så ska jag överge alla mina synder för att lära känna dig och för att jag må kunna uppstå från de döda och bli frälst på den yttersta dagen.” Och när nu kungen hade sagt dessa ord blev han slagen som om han var död.

19 Och det hände sig att hans tjänare sprang och berättade för drottningen allt som hade hänt med kungen. Och hon kom in till kungen, och när hon såg honom ligga som om han var död, och även Aron och hans bröder stående där som om de hade varit orsaken till hans fall, blev hon vred på dem och befallde att hennes tjänare, eller kungens tjänare, skulle gripa dem och dräpa dem.

20 Nu hade tjänarna sett orsaken till kungens fall, och därför vågade de inte bära hand på Aron och hans bröder, och de vädjade till drottningen och sa: ”Varför befaller du oss att vi ska dräpa dessa män, när en av dem är amäktigare än vi alla? Därför kommer vi att falla för dem.”

21 När nu drottningen såg tjänarnas fruktan började även hon frukta storligen att något ont skulle drabba henne. Och hon befallde sina tjänare att de skulle gå och kalla på folket så att de kunde dräpa Aron och hans bröder.

22 När nu Aron såg drottningens beslutsamhet, och då han även kände till hur hårdhjärtat folket var, blev han rädd för att en folkmassa skulle samlas och att det skulle bli stor strid och oroligheter bland dem. Därför räckte han ut handen och reste upp kungen från marken och sa till honom: ”Stå upp.” Och han kom på fötter och återfick sin styrka.

23 Detta skedde nu i drottningens och många av tjänarnas närvaro. Och när de såg det förundrade de sig storligen och började frukta. Och kungen steg fram och började aundervisa dem. Och han undervisade dem så att hela hans hushåll bomvändes till Herren.

24 Nu hade en stor skara samlats på grund av drottningens befallning, och det började höras högljutt knot bland dem för Arons och hans bröders skull.

25 Men kungen steg fram bland dem och talade till dem, och de blev fredligt sinnade gentemot Aron och dem som var med honom.

26 Och det hände sig att när kungen såg att folket blivit fredligt sinnat, lät han Aron och hans bröder träda fram mitt i mängden och predika ordet för dem.

27 Och det hände sig att kungen sände ut en akungörelse över hela landet, bland hela sitt folk som fanns i hela hans land och som fanns i alla områdena runt omkring som sträckte sig ända från havet i öst till havet i väst, och som var skilt från bZarahemlas land genom en smal remsa vildmark som sträckte sig från havet i öst ända till havet i väst, och runt omkring gränserna till kustområdet, och gränserna till vildmarken, som låg norrut, nära Zarahemlas land, genom gränserna till Manti vid källan till floden Sidon som rann från öster mot väster. Och på så sätt var lamaniterna och nephiterna åtskilda.

28 Och den alättjefullare delen av lamaniterna levde i vildmarken och bodde i tält. Och de var kringspridda i vildmarken västerut i Nephis land, ja, och även väster om Zarahemlas land, som gränsade till havet, och västerut i Nephis land, i det område som var deras fäders första arveland och därför utgjorde en gräns utmed havet.

29 Och det fanns även många lamaniter österut vid havet, dit nephiterna hade fördrivit dem. Och sålunda var nephiterna nästan omgivna av lamaniterna. Men nephiterna hade tagit i besittning alla de norra delarna av det land som gränsade till vildmarken vid floden Sidons källa, från öster till väster, runt omkring åt vildmarkssidan och norrut ända till dess de kom till det land som de kallade aYmnighet.

30 Och detta gränsade till det land som de kallade aÖdeläggelse, då det låg så långt norrut att det övergick i det land som hade varit befolkat och lagts öde, vars bben vi har talat om förut och vilket hade upptäckts av Zarahemlas folk, då det var platsen där de cförst landsteg.

31 Och de kom därifrån upp i södra vildmarken. Sålunda kallades landet norrut aÖdeläggelse och landet söderut kallades Ymnighet, och det var den vildmark som är fylld med alla sorters vilda djur av varje slag, av vilka en del hade kommit från landet norrut efter föda.

32 Och asträckan var nu endast en och en halv dags färd för en nephit utefter gränslinjen mellan Ymnighet och landet Ödeläggelse från östra till västra havet. Och därför var Nephis land och Zarahemlas land nästan omgivna av vatten, och det fanns ett smalt bnäs mellan landet norrut och landet söderut.

33 Och det hände sig att nephiterna hade befolkat landet Ymnighet ända från östra till västra havet. Och på så sätt hade nephiterna i sin visdom med sina vaktposter och sina härar avskurit lamaniterna på sydsidan, så att dessa därigenom inte skulle ha någon mer besittning i norr, och så att de inte skulle kunna breda ut sig ytterligare i landet norrut.

34 Därför kunde lamaniterna inte få fler besittningar utom i Nephis land och vildmarken runt omkring. Detta var nu klokt av nephiterna, eftersom lamaniterna var deras fiender och de inte ville utsätta sig för deras angrepp på alla sidor. Och även för att de skulle kunna ha ett land dit de kunde fly när de så önskade.

35 Och sedan jag nu har sagt detta återvänder jag på nytt till berättelsen om Ammon och Aron, Omner och Himni och deras bröder.