Profeten Joseph Smith: Lärare genom föredöme
Må vi införliva de gudomliga principer som han lärde oss — genom sitt föredöme — så att vi själva bättre må efterleva Jesu Kristi evangelium.
Mina bröder och systrar, i år när vi firar 200-årsjubileet av hans födelse skulle jag vilja tala om vår älskade profet Joseph Smith.
Joseph Smith Jr föddes den 23 december 1805 i Sharon i Vermont som son till Joseph Smith Sr och Lucy Mack Smith. Den dag han föddes och de stolta föräldrarna såg på den lille, kunde de inte ana vilket stort inflytande han skulle komma att få på världen. En utvald ande hade kommit för att bo i sitt jordiska tabernakel. Han har påverkat vårt liv och har genom sitt föredöme lärt oss viktiga principer. I dag skulle jag vilja förmedla till er några av dessa principer.
När Joseph var omkring sex eller sju år drabbades han och hans syskon av fläcktyfus. De andra återhämtade sig snabbt, men hos Joseph kvarstod en smärtsam varböld på benet. Läkarna behandlade honom med sina bästa mediciner, men varbölden försvann inte. För att rädda livet på Joseph, sade de, måste de amputera hans ben. Lyckligtvis återvände läkarna kort efter den diagnosen till familjen Smiths hem och berättade att det fanns en ny metod som kanske kunde rädda Josephs ben. De ville genast operera och hade tagit med ett rep, som de skulle binda fast den lille Joseph vid sängen med så att han inte skulle slå omkring sig, eftersom de inte hade något smärtstillande medel. Men Joseph sade: ”Ni behöver inte binda mig.”
Läkarna föreslog att han skulle dricka lite konjak eller vin för att smärtan inte skulle bli så svår. ”Nej”, svarade den unge Joseph. ”Om far sitter på sängen och håller mig i famnen så gör jag det som behövs.” Joseph Smith den äldre höll sin lille pojke i famnen, och läkarna tog bort det stycke ben som var angripet. Även om Joseph haltade en tid framåt, var han botad.1 Så ung och vid otaliga andra tillfällen i sitt liv lärde Joseph oss mod — genom sitt föredöme.
När Joseph var fjorton år flyttade hans familj till Manchester i staten New York. Han beskrev senare den religiösa väckelse som tycktes pågå överallt vid den tiden och som tycktes vara av stor vikt för nästan alla. Joseph själv längtade efter att få veta vilken kyrka han borde gå med i. Han skriver i sin skildring:
”[Jag sade] ofta till mig själv: … Vilket av alla dessa samfund är det rätta, eller hava de alla orätt? Om något av dem är det rätta, vilket är det då och hur skall jag kunna få veta det?
Medan jag kämpade mot dessa stora svårigheter, som voro en följd av striden mellan de olika religionspartierna, läste jag en dag i Jakobs brevs första kapitel och femte vers: Men om någon av eder brister i vishet, så må han utbedja sig sådan från Gud, som giver åt alla villigt och utan hårda ord, och den skall bliva honom given.”2
Joseph sade att han visste att han antingen måste pröva Herren och fråga honom eller välja att kanske förbli i mörker för alltid. Tidigt en morgon gick han in i en lund — den kallas nu helig — och föll på knä och bad i tro att Gud skulle ge honom den insikt som han så ivrigt sökte. Två personer visade sig för Joseph — Fadern och Sonen — och som svar på sin fråga fick han veta att han inte skulle gå med i någon av kyrkorna, för ingen av dem var sann. Profeten Joseph Smith lärde oss trons princip — genom sitt föredöme. Hans enkla bön i tro den där vårmorgonen år 1820 frambringade detta förunderliga verk som fortsätter i dag överallt i världen.
Några dagar efter bönen i den heliga lunden skildrade Joseph Smith sin syn för en predikant som han kände. Till Josephs förvåning behandlades det han sade med ”förakt” och ”orsakade stor förföljelse, som fortsatte att tilltaga”. Men Joseph vacklade inte. Han skrev senare: ”Jag hade förvisso sett ett ljus, och mitt i det ljuset såg jag två personer, och de talade förvisso till mig. Trots att man hatade och förföljde mig, emedan jag sade, att jag hade haft en syn, var det dock sant. … Ty jag hade sett en syn. Jag visste det och jag visste, att Gud visste det och jag kunde icke förneka det.”3 Trots den fysiska och själsliga misshandel som han fick utstå av sina motståndare under resten av sitt liv, vacklade han aldrig. Han lärde oss ärlighet — genom föredöme.
Efter den första stora synen fick profeten Joseph inga ytterligare besök på tre år. Men han undrade inte, han ifrågasatte inte, han tvivlade inte på Herren. Han väntade tålmodigt. Han lärde oss den himmelska dygden tålamod — genom sitt föredöme.
Sedan ängeln Moroni besökt den unge Joseph och han hade fått plåtarna, påbörjade han den svåra uppgiften att översätta. Man kan väl bara ana den hängivenhet, den iver och det arbete som krävdes för att på mindre än nittio dagar översätta denna uppteckning på över 500 sidor som omspänner 2 600 år. Jag älskar de ord Oliver Cowdery använde för att beskriva den tid han tillbringade med att bistå Joseph vid översättningen av Mormons bok: ”Det var dagar, som man aldrig glömmer — att sitta under ljudet av en röst, som var dikterad genom himmelsk inspiration fyllde mitt hjärta med största tacksamhet.”4 Profeten Joseph Smith lärde oss flit — genom sitt föredöme.
Som vi vet sände profeten Joseph ut missionärer att predika det återställda evangeliet. Han utförde själv en mission i norra New York och i Canada tillsammans med Sidney Rigdon. Han inspirerade inte bara andra att frivilligt anmäla sig till missionstjänst utan lärde oss vikten av missionsarbete — genom sitt föredöme.
Jag tror att något av det vackraste men också något av det sorgligaste profeten Joseph lärde oss hände kort före hans död. I en syn hade han sett hur de heliga lämnade Nauvoo och färdades till Klippiga bergen. Han var angelägen om att hans folk skulle föras bort från sina plågoandar till detta utlovade land som Herren hade visat honom. Helt säkert längtade han efter att vara med dem. Men det fanns ett häktningsbeslut mot honom som grundade sig på falska anklagelser. Trots många vädjanden till guvernör Ford ogiltigförklarades inte anklagelserna. Joseph lämnade sitt hem, sin hustru, sin familj och sitt folk och överlämnade sig åt myndigheterna, medveten om att han förmodligen aldrig skulle återvända.
Han sade på vägen till Carthage: ”Jag går som ett lamm till slaktbänken, men jag är lugn som en sommarmorgon. Jag har ett oskyldigt sinne inför Gud och alla människor.”5
Han spärrades in i fängelset i Carthage med sin bror Hyrum och andra. Den 27 juni 1844 satt Joseph, Hyrum, John Taylor och Willard Richards tillsammans där då en uppretad pöbelhop stormade fängelset och började skjuta genom dörren till rummet där de vistades. Hyrum blev dödad och John Taylor skadad. Joseph Smiths sista stora handling här på jorden var osjälvisk. Han gick tvärs över rummet, troligen för att han ”trodde att han kunde rädda livet på bröderna i rummet om han flydde … och sprang fram till fönstret, där han träffades av två kulor från dörren och en kula utifrån som trängde in i högra sidan av bröstet”.6 Han gav sitt liv. Willard Richards och John Taylor överlevde. ”Ingen har större kärlek än att han ger sitt liv för sina vänner.”7 Profeten Joseph lärde oss kärlek — genom sitt föredöme.
I efterhand, mer än 160 år senare, tröstas vi av insikten att fastän händelserna den 27 juni 1844 var tragiska så var Joseph Smiths martyrdöd inte sista kapitlet i berättelsen. De som tog hans liv trodde att kyrkan skulle störta samman utan honom — men hans kraftfulla vittnesbörd om sanningen, de lärdomar han översatte och hans tillkännagivande av Frälsarens budskap lever vidare i hjärtat hos mer än tolv miljoner medlemmar över hela världen som förkunnar att han var en Guds profet.
Joseph Smiths vittnesbörd fortsätter att förändra liv. För många år sedan verkade jag som president för Canadamissionen. I Ontario var två av våra missionärer ute och knackade dörr en kall, snöig kväll. De hade inte haft någon som helst framgång. Den ena äldsten var erfaren och den andra ny.
De två knackade på hemma hos Elmer Pollard, som tyckte synd om de stelfrusna missionärerna och bad dem komma in. De framförde sitt budskap och frågade om han ville be med dem. Det gick han med på, förutsatt att han fick be bönen.
Bönen han uppsände överraskade missionärerna. Han sade: ”Himmelske Fader, välsigna dessa två beklagansvärda, vilseförda missionärer att de måtte återvända hem och inte slösa bort sin tid på att berätta för människorna i Canada om ett budskap som är så besynnerligt och om vilket de vet så lite.”
När de reste sig upp bad Elmer Pollard missionärerna att aldrig återvända till hans hem. När de gick sade han hånfullt: ”Ni ska inte försöka inbilla mig att ni tror att Joseph Smith var en Guds profet!” Och smällde igen dörren.
Missionärerna hade bara gått ett kort stycke när juniorkamraten sade försynt: ”Vi svarade inte på herr Pollards ord.”
Seniorkamraten sade: ”Vi blev avvisade. Låt oss gå vidare.”
Men den unge missionären stod på sig, och de två återvände till Elmer Pollards dörr. Han öppnade dörren och sade ilsket: ”Jag tyckte jag sade till er unga män att aldrig återvända!”
Då tog juniorkamraten mod till sig och sade: ”När vi var på väg ut sade du att vi nog inte trodde att Joseph Smith var en Guds profet. Jag vill vittna för dig att jag vet att Joseph Smith var en Guds profet, att han genom inspiration översatte den heliga bok som kallas Mormons bok. Jag vet att han såg Gud Fadern och Jesus, Sonen.” Så gick missionärerna därifrån.
Jag hörde samme Elmer Pollard vid ett vittnesbördsmöte berätta om vad som hänt den där minnesvärda dagen. Han sade: ”Den natten kunde jag inte sova. Jag kastade mig av och an. Om och om igen hörde jag orden inom mig: ’Joseph Smith var en Guds profet. Jag vet det … jag vet det … jag vet det.’ Det kunde inte bli morgon fort nog. Jag ringde till missionärerna, till det nummer som stod längst ner på det lilla kortet med Trosartiklarna. De återvände, och den här gången deltog min hustru, mina barn och jag i diskussionen som uppriktiga sanningssökare. Följden blev att vi alla omfattade Jesu Kristi evangelium. Vi kommer alltid att vara tacksamma för vittnesbördet om sanningen från dessa två modiga, ödmjuka missionärer.”
I kapitel 135 av Läran och förbunden läser vi John Taylors ord om profeten Joseph: ”Joseph Smith, Herrens profet och siare, har gjort mera — Jesus allena undantagen — för människornas frälsning i denna världen än någon annan människa, som levat här.”8
Jag älskar president Brigham Youngs ord: ”Jag känner att jag vill ropa halleluja hela tiden då jag tänker på att jag har känt Joseph Smith, den profet som Herren uppreste och ordinerade, och till vilken han gav nycklarna och makten att bygga Guds rike på jorden.”9
Till denna passande hyllning till vår älskade Joseph lägger jag mitt eget vittnesbörd att jag vet att han var Guds profet, utvald att återställa Jesu Kristi evangelium i dessa sista dagar. Jag ber, när vi nu firar 200-årsminnet av hans födelse, att vi ska lära oss av hans liv. Må vi införliva de gudomliga principer som han lärde oss — genom sitt föredöme — så att vi själva bättre må efterleva Jesu Kristi evangelium. Må vårt liv återspegla den kunskap vi har att Gud lever, att Jesus Kristus är hans Son, att Joseph Smith var en profet och att vi i dag leds av en annan Guds profet: president Gordon B Hinckley.
I och med denna konferens är det 42 år sedan jag kallades till de tolv apostlarnas kvorum. Vid mitt första möte med första presidentskapet och de tolvs kvorum i templet, sjöng vi en psalm som hedrade profeten Joseph Smith, den var och är en av mina favoritpsalmer. Jag avslutar med en vers från den psalmen:
Pris åt den man som av Herren blev utvald,
smord till profet genom Frälsarens ord.
Heliga, furstar och folk skola vörda
yttersta tidens profet på vår jord.10
Jag vittnar om denna stora sanning, i Jesu Kristi namn, amen.