Ett mönster för alla
Jesu Kristi återställda evangelium är ett mönster för alla … Det är de goda nyheterna — Herren Jesu Kristi tidlösa lära och försonande kraft.
Nyligen ifrågasatte en deltagare i ett radioprogram kyrkans internationella dragningskraft, eftersom den har sitt ursprung i New York, sitt huvudkontor i Utah och Mormons bok handlar om ett forntida amerikanskt folk. När jag tänkte på vännerna i Asien, Afrika, Europa och andra delar av världen, stod det klart att debattören inte förstod det återställda evangeliets universella karaktär eller hur dess förordningar, förbund och välsignelser är tillämpbara på alla, överallt. Den världsomfattande innebörden av profeten Joseph Smiths första syn och Mormons bok kan inte bedömas efter geografiskt läge utan efter budskapet om människans förhållande till Gud, Faderns kärlek till sina barn och den gudomliga kraft som finns inom varje människa.
Den profetiska maningen har i alla tider varit: ”Kommen till Kristus och varden fullkomnade i honom” (Moroni 10:32; se också Matt 5:48; Joh 10:10, 14:6) och att frälsning ges genom Faderns Enfödde Son. (Se Joh 1:14, 18; L&F 29:42.) Denna maning är universell och gäller alla Guds barn, vare sig de är av afrikansk, asiatisk, europeisk eller annan härkomst. Som aposteln Paulus förklarade för atenarna är vi alla ”av Guds släkt”. (Apg 17:29)
Faderns plan för våra liv, med dess Kristi försoning som kärnpunkt, bereddes före världens grundläggning. (Se Abraham 3:22–28; Alma 13:3.) Den gavs till Adam och Eva och de befalldes att undervisa sina barn om den. (Se Moses bok 5:6–12.) Med tiden förkastade Adams efterkommande evangeliet, men det förnyades genom Noa och sedan på nytt genom Abraham. (Se 2 Mos 6:2–4; Gal 3:6–9.) Evangeliet erbjöds israeliterna på Moses tid. Men efter århundraden av avfall krävdes det en strängare tuktomästare för att föra dem till Kristus. (Se 2 Mos 19:5–6; L&F 84:19–24.) Slutligen, i tidens mitt, återställde Frälsaren själv evangeliets fullhet till Israel.
Ett av de mest belysande skriftställena om detta förlopp av avfall och återställelse finns i Jesu liknelse om de orättfärdiga vingårdsarbetarna. (Se Mark 12:1–10.) I liknelsen påminner Jesus folket om de många profeter som sänts under gångna tidsåldrar för att uppresa rättfärdiga nationer. Han berättar sedan hur budbärarna förkastades gång på gång. Några slog de och sände tomhänta därifrån. Andra dödades. Och när Jesus sedan profeterar om sitt eget tjänandeverk, berättar han för sina lyssnare att Fadern bestämde sig för att sända sin ende son, sin högt älskade (se JST, Mark 12:7), och sade: ”De kommer att ha respekt för min son.” (Matt 21:37)
Men Jesus, som kände till sitt eget öde, sade sedan:
”Men vingårdsarbetarna sade … Här har vi arvtagaren! Kom, låt oss döda honom, så blir arvet vårt.
Och de tog fast honom, dödade honom och kastade ut honom ur vingården.” (Mark 12:7–8)
Efter Frälsarens och hans apostlars död förändrades lärdomar och förrättningar och avfallet började på nytt. Den här gången varade det andliga mörkret i hundratals år innan strålar av ljus än en gång skulle genomtränga jorden. Aposteln Petrus kände till detta avfall och profeterade efter att Frälsaren uppstigit till himlen att Herrens andra ankomst inte skulle ske förrän en återupprättelse av allting ägt rum. (Se Apg 3:19–21.) Aposteln Paulus profeterade också om en tid när medlemmarna inte skulle ”stå ut med den sunda läran” (2 Tim 4:3–4) och att ett ”avfall” (2 Tess 2:2–3) skulle föregå Kristi andra ankomst. Också han syftade på alltings återställelse när han sade att Frälsaren ”när tiden var fullbordad … skulle sammanfatta allt i Kristus”. (Se Ef 1:10.)
Herren ledde återställelsen av evangeliet genom profeten Joseph Smith. Alltings återställelse började i den heliga lunden där Fadern och Sonen visade sig för Joseph Smith. I en syn fick Joseph lära sig om Guds egen natur, att Fadern och Sonen är två åtskilda, upphöjda varelser med kroppar av kött och ben.
I början av de flesta tidshushållningar ges en bok till den nyligen kallade profeten. Mose fick stentavlor. (Se 2 Mos 31:18.) Lehi fick en bok att läsa om Jerusalems förstörelse. (Se 1 Nephi 1:11–14.) Hesekiel fick en ”bokrulle” (Hes 2:9–10) som innehöll Herrens budskap till Juda hus på hans tid. Johannes Uppenbararen på ön Patmos fick se en bok med sju insegel. (Se Upp 5; L&F 77:6.) Är det då att undra på att Herren, som en del av återställelsen av allt, skulle ge en bok som innehåller evangeliets fullhet? Mormons bok har kraften att föra alla män och kvinnor till Kristus. Dess ord om Frälsarens försoning är de tydligaste som skrivits i syfte och kraft.
Den Helige Anden har viskat till min själ att Joseph såg Fadern och Sonen i den heliga lunden och att Mormons bok är sann. Jag är tacksam för den ytterligare kunskapen om Frälsarens försoning som finns i Mormons bok. En av de titlar som Frälsaren har fått är Faderns enfödde Son. Aposteln Johannes säger till exempel i sitt evangelium att han såg Herrens majestät och härlighet på förklaringsberget och att hans härlighet var ”en härlighet som den Enfödde har av Fadern”. (Joh 1:14, se också v 18) Den här titeln används också många gånger i Mormons bok.
I motsats till dödliga som ärver förmågan att dö från båda föräldrarna, föddes Jesus av en dödlig mor och en odödlig Fader. Förmågan att dö, som han ärvde från Maria, innebar att han kunde dö, men arvet från hans Fader gav honom oändligt liv, vilket gjorde döden till en frivillig handling. Därför sade Jesus till det judiska folket: ”Ty liksom Fadern har liv i sig själv, så har han gett åt Sonen att ha liv i sig själv.” (Joh 5:26)
Vid ett annat tillfälle sade han:
”Fadern älskar mig därför att jag ger mitt liv för att sedan ta det tillbaka.
Ingen tar det ifrån mig, utan jag ger det av fri vilja. Jag har makt att ge det, och jag har makt att ta det tillbaka. Det budet har jag fått av min Fader.” (Joh 10:17–18)
Den odödliga natur som Jesus fick av sin Fader gav honom makt att utföra försoningen, att lida för allas synder. Profeten Alma i Mormons bok lär att Jesus inte bara tog på sig våra synder utan också våra plågor, bedrövelser och frestelser. Alma förklarar också att Jesus tog på sig våra sjukdomar, vår död och våra skröpligheter. (Se Alma 7:11–13.) Detta gjorde han, sade Alma, så att hans ”inre må bliva fyllt med barmhärtighet enligt köttet, så att han … må kunna bistå sitt folk”. (Alma 7:12)
Profeten Abinadi säger dessutom att ”när hans själ har blivit gjord till ett syndoffer, skall han se sina efterkommande”. (Mosiah 15:10) Abinadi säger sedan att Frälsarens efterkommande är profeterna och de som följer dem. I många år tänkte jag på Frälsarens upplevelser i Getsemane och på korset som platser där en väldig mängd synder lades på honom. Genom Almas, Abinadis, Jesajas och andra profeters ord har emellertid min uppfattning förändrats. I stället för en opersonlig mängd synder var det en lång rad människor då Jesus upplevde ”våra svagheter” (Hebr 4:15), ”bar våra sjukdomar … tog på sig våra smärtor … och blev slagen för våra missgärningars skull”. (Se Jes 53:4–5.)
Försoningen var en inre, personlig upplevelse i vilken Jesus kom till visshet om hur han skulle kunna hjälpa var och en av oss.
Den kostbara pärlan lär att Mose fick se alla jordens invånare, vilka var ”otaliga såsom sanden på havets strand”. (Moses 1:28) Om Mose såg varje själ, då verkar det rimligt att universums Skapare har makt att ingående lära känna var och en av oss. Han lärde sig om dina svagheter och om mina. Han upplevde dina smärtor och lidanden. Han upplevde mina. Jag vittnar om att han känner oss. Han förstår sättet varpå vi möter frestelser. Han känner våra svagheter. Men mer än så, han inte bara känner oss, han vet hur han ska hjälpa oss om vi kommer till honom i tro. Det är därför som en ung latinamerikansk kvinna, när den Helige Anden gav henne ett vittnesbörd om återställelsen, plötsligt insåg att hon var mer än en prick i universum. Hon upplevde Guds kärlek, att hon var hans dotter, och förstod att han kände henne. Det förklarar också varför frälsningsplanen tycktes bekant för min japanska vän när missionärerna undervisade honom och när den Helige Anden bekräftade varför han var här på jorden och vilka möjligheter han har.
Jag vittnar om att Jesu Kristi återställda evangelium är ett mönster för alla. Det är inte platsen för händelserna som är av betydelse, det är de goda nyheterna — Herren Jesu Kristi tidlösa lära och försonande kraft. Jag bär vittne om att han lever, att han är Kristus. Jag vittnar om att evangeliet som återställdes genom profeten Joseph Smith är den återupprättelse av allting som Petrus talade om. Jag bär mitt vittnesbörd om att president Gordon B Hinckley är Herrens profet i vår tid. I Jesu Kristi namn, amen.