Att göra sin plikt det bästa är
Prästadömet är egentligen inte så mycket en gåva som det är ett uppdrag att tjäna, en förmån att uppbygga och ett tillfälle att välsigna andras liv.
Bröder i prästadömet, ni som är samlade här i konferenscentret och över hela världen, jag känner mig ödmjuk inför ansvaret jag fått att rikta några ord till er. Jag ber att Herrens ande ska vara med mig när jag gör det.
Jag är medveten om att åhörarskaran i kväll sträcker sig från den helt nyligen ordinerade diakonen till den äldste högprästen. För var och en är Johannes Döparens återställelse av aronska prästadömet till Joseph Smith och Oliver Cowdery samt Petrus, Jakobs och Johannes återställelse av melkisedekska prästadömet till Joseph och Oliver heliga och högt skattade händelser.
Till er diakoner vill jag säga att jag minns när jag ordinerades till diakon. Vårt biskopsråd betonade det heliga ansvar vi hade att dela ut sakramentet. Han betonade lämplig klädsel, ett värdigt uppträdande och vikten av att vara ren inifrån och ut. När vi undervisades om hur vi skulle dela ut sakramentet, fick vi veta hur vi skulle hjälpa Louis McDonald, en broder i vår församling som var förlamad, så att han kunde få del av de heliga symbolerna.
Jag minns så väl när jag fick uppgiften att dela ut sakramentet till raden där broder McDonald satt. Jag var ängslig och tveksam när jag närmade mig denne underbare broder, men så såg jag hans leende och tacksamma ansiktsuttryck som visade hans önskan att få sakramentet. Jag höll brickan i vänster hand, tog en liten brödbit och tryckte den mot hans läppar. Han fick senare vattnet på samma sätt. Jag kände att jag stod på helig mark. Och det gjorde jag verkligen. Förmånen att dela ut sakramentet till broder McDonald gjorde oss alla till bättre diakoner.
För bara två månader sedan, söndagen den 31 juli, var jag i Fort A P Hill i Virginia på ett sakramentsmöte för sista dagars heliga som hölls vid ett landsomfattande scoutläger. Jag var där för att tala till 5 000 sista dagars heliga unga män och deras ledare som hade tillbringat föregående vecka på lägret. De satt vördnadsfullt i en naturlig amfiteater och lyssnade när en imponerande kör av 400 aronska prästadömsbärare sjöng:
En mormonpojke, en mormonpojke,
jag är en mormonpojke.
En kung har skäl att avundas mig,
för jag är en mormonpojke.1
Sakramentet välsignades av 65 präster som officierade vid de många stora sakramentsborden som hade ställts ut i den församlade gruppen. Omkring 180 diakoner delade sedan ut sakramentet. På samma tid som det skulle ha tagit att dela ut sakramentet i ett fullsatt församlingskapell betjänades denna stora sammankomst. Vilken vördnadsbjudande syn jag bevittnade den morgonen då unga män i aronska prästadömet deltog i denna heliga förrättning.
Det är viktigt att varje diakon leds till ett andligt medvetande om att den kallelse han ordinerats till är helig. I en församling undervisade man på ett bra sätt om hur man skulle samla in fasteoffer.
På fastedagen fick församlingsmedlemmarna besök av diakoner och lärare så att varje familj kunde ge sitt bidrag. Diakonerna var aningen missnöjda över att behöva gå upp tidigare än vanligt för att fullgöra denna uppgift.
Biskopsrådet inspirerades att hyra en buss och ta med diakonerna och lärarna till Welfare Square i Salt Lake City. Där såg de hur behövande barn fick nya skor och kläder. Där såg de hur tomma korgar fylldes med livsmedel. Men inga pengar bytte ägare. Någon sade helt kort: ”Unga män, det här är vad pengarna ni samlar in på fastedagen ger — mat, kläder och tak över huvudet åt behövande.” De unga männen i aronska prästadömet log mer, hade mer spänst i stegen och var mer villiga att fullgöra sina uppgifter.
Vad beträffar er lärare och präster, bör ni alla få i uppgift att gå ut som hemlärare tillsammans med någon som bär melkisedekska prästadömet. Vilket tillfälle att förbereda sig för mission. Vilken förmån att få lära sig disciplin och pliktkänsla. En ung man slutar automatiskt tänka på sig själv när han får uppgiften att ”vaka över” andra.2
President David O McKay sade: ”Hemundervisningen är en av våra mest angelägna och mest givande tillfällen att visa omsorg om och inspirera, att råda och vägleda vår Faders barn … Det är ett gudomligt tjänande, en gudomlig kallelse. Det är vår plikt som hemlärare att föra med oss den gudomliga andan till varje hem och hjärta.”3
Hemundervisningen besvarar många böner och låter oss se levande under ske.
När jag tänker på hemundervisning påminns jag om en man som hette Johann Denndorfer från Debrecen i Ungern. Han hade omvänts till kyrkan många år tidigare i Tyskland, och nu efter andra världskriget fann han sig vara så gott som fånge i sitt eget land Ungern. Som han längtade efter kontakt med kyrkan. Då kom hans hemlärare på besök. Broder Walter Krause och hans kamrat reste hela vägen från nordöstra Tyskland till Ungern för att fullgöra sin uppgift som hemlärare. Innan de gav sig i väg från Tyskland hade broder Krause frågat sin kamrat: ”Skulle du vilja gå på hemlärarbesök med mig den här veckan?”
Hans kamrat frågade: ”När ger vi oss av?”
Broder Krause svarade: ”I morgon.”
Så kom frågan: ”När är vi tillbaka?”
Utan att tveka sade broder Krause: ”Om ungefär en vecka.”
Och så gav de sig i väg för att besöka broder Denndorfer och andra. Broder Denndorfer hade inte fått besök av hemlärare sedan före kriget. När han nu såg Herrens tjänare blev han överväldigad. Han skakade inte hand med dem. I stället gick han till sovrummet, till ett gömställe, och hämtade det tionde som han sparat i många år. Han gav tiondet till sina hemlärare, sedan sade han: ”Nu kan jag skaka hand med er.”
Nu några ord till prästerna i aronska prästadömet. Ni unga män har möjligheten att välsigna sakramentet, att fortsätta utföra er plikt som hemlärare och att delta i dopets heliga förrättning.
För 55 år sedan kände jag en ung man, Robert Williams, som var präst inom aronska prästadömet. Som biskop var jag hans kvorumpresident. Robert stammade svårt när han talade. Han var förlägen, blyg, rädd för sig själv och alla andra — talfelet var förödande för honom. Han tackade sällan ja till en uppgift, han såg aldrig någon i ögonen, han tittade alltid ner i golvet. Så en dag, tack vare en rad ovanliga omständigheter, åtog han sig uppdraget att döpa någon.
Jag satt bredvid Robert i doprummet i tabernaklet i Salt Lake City. Jag visste att han behövde all hjälp han kunde få. Han var klädd i oklanderligt vitt och var redo för förrättningen han skulle utföra. Jag frågade honom hur det kändes. Han tittade ner i golvet och stammade fram att det kändes hemskt.
Vi bad båda innerligt att han skulle kunna klara av sin uppgift. Sekreteraren sade sedan: ”Nancy Ann McArthur ska nu döpas av Robert Williams, som är präst.”
Robert steg upp, gick ner i dopbassängen, tog lilla Nancy vid handen och ledde henne ner i det vatten som renar människans liv och ger andlig pånyttfödelse. Han uttalade orden: ”Nancy McArthur, med fullmakt av Jesus Kristus döper jag dig i Faderns och i Sonens och i den Helige Andens namn. Amen.”
Och han döpte henne. Han stammade inte en enda gång! Han stakade sig inte en enda gång! Ett nutida under hade bevittnats. Robert utförde sedan dopet för två eller tre andra barn på samma sätt.
I omklädningsrummet skyndade jag mig att gratulera Robert. Jag väntade mig att få höra honom tala lika flytande. Jag hade fel. Han tittade ner och stammade fram sitt tack.
Jag vittnar för er att när Robert handlade med aronska prästadömets myndighet talade han med kraft, med övertygelse och med himmelsk hjälp.
För drygt två år sedan hade jag förmånen att få tala vid Robert Williams begravning och hylla denne trofaste prästadömsbärare som livet ut gjorde sitt bästa för att hedra sitt prästadöme.
En del av er unga män här i kväll är kanske blyga eller anser er vara otillräckliga att tacka ja till en kallelse. Kom ihåg att detta verk inte bara är ert och mitt. Vi kan blicka uppåt och söka gudomlig hjälp.
Liksom en del av er vet jag vad det vill säga att stå inför besvikelser och ungdomlig förödmjukelse. Som pojke spelade jag softball på låg-, mellan- och högstadiet. Två lagkaptener utsågs och valde i sin tur ut de spelare de ville ha med i sitt respektive lag. Naturligtvis valdes de bästa spelarna först, sedan de näst bästa och näst näst bästa. Att ingå i fjärde eller femte urvalet var väl inte så illa, men att bli vald sist och förvisas till en avlägsen plats på ytterfältet var förskräckligt. Jag vet. Jag var där.
Jag hoppades så att bollen aldrig skulle slås åt mitt håll, för jag var säker på att jag skulle tappa den, löparna ta poäng och lagkamraterna skratta.
Jag minns som om det vore i går det ögonblick som förändrade mitt liv. Spelet började så som jag beskrivit. Jag blev vald sist. Jag gick bedrövad till min plats långt ut på högerfältet och stod där och såg hur det andra laget ställde upp löpare vid baserna. Två av slagmännen lyckades inte träffa bollen. Plötsligt träffade nästa slagman bollen med kraft. Jag hörde till och med hur han sa: ”Det här blir frivarv.” Det kändes fruktansvärt eftersom bollen kom åt mitt håll. Var den utom räckhåll? Jag sprang mot den plats där jag trodde bollen skulle hamna, bad en bön medan jag sprang och sträckte fram mina kupade händer. Jag förvånade mig själv. Jag fångade bollen! Mitt lag vann matchen!
Denna enda upplevelse stärkte mitt självförtroende, inspirerade mig att träna och istället för att vara den sist valde blev jag någon som bidrog till lagets framgång.
Vi kan uppleva att vi plötsligt får ett sådant självförtroende. Vi kan känna denna stolthet över en prestation. En formel i tre ord hjälper oss: Ge aldrig upp.
Från teaterstycket Shenandoah kommer de inspirerande orden: ”Om vi inte försöker, gör vi inget, och om vi inte gör något, varför är vi då här?”
Under inträffar överallt när män ärar prästadömets kallelse. När tro ersätter tvivel, när osjälviskt tjänande rensar bort självisk strävan, förverkligar Guds kraft hans syften. Prästadömet är egentligen inte så mycket en gåva som det är ett uppdrag att tjäna, en förmån att uppbygga och ett tillfälle att välsigna andras liv.
Kallelsen att tjäna kan ges lågmält när vi som bär prästadömet utför de uppgifter vi får. President George Albert Smith, denne försynte men ändå effektive ledare, förklarade: ”Er första plikt är att ta reda på vad Herren önskar och sedan, genom kraften och styrkan i hans heliga prästadöme, ära er kallelse i era medarbetares närvaro så att folket gärna följer er.”4
Och hur ärar man en kallelse? Helt enkelt genom att utföra det tjänande som tillhör den. En äldste ärar den kallelse han ordinerats till som äldste genom att lära sig vilka plikter han har som äldste och sedan utföra dem. Samma sak gäller för en diakon, en lärare, en präst, en biskop och alla som innehar ett ämbete i prästadömet.
Bröder, det är när vi gör något — inte bara drömmer — som liv välsignas, andra vägleds och själar räddas. ”Var ordets görare, inte bara dess hörare, annars bedrar ni er själva”,5 sade Jakob.
Må alla som nu hör min röst göra en förnyad ansträngning att bli berättigade till Herrens vägledning i sitt liv. Det finns många som vädjar och ber om hjälp. Det finns de som är missmodiga och behöver en hjälpande hand.
För många år sedan när jag verkade som biskop presiderade jag över en stor församling med över tusen medlemmar, däribland 87 änkor. Vid ett tillfälle var jag och en av mina rådgivare på besök hos en änka och hennes vuxna handikappade dotter. När vi lämnade deras lägenhet hejdades vi av en kvinna som stod utanför dörren till lägenheten mitt emot. Hon talade på bruten engelska när hon frågade mig om jag var biskop. Jag sade ja. Hon sade att hon hade lagt märke till att jag ofta besökte andra. Sedan sade hon: ”Ingen besöker mig och min sängliggande make. Har ni tid att komma in och hälsa på hos oss trots att vi inte är medlemmar i er kyrka?”
När vi kom in i lägenheten märkte vi att hon och hennes make lyssnade på Tabernakelkören på radio. Vi pratade med paret en stund och sedan gav vi maken en välsignelse.
Efter detta första besök tittade jag in hos dem så ofta jag kunde. Paret träffade så småningom missionärerna, och hustrun, Angela Anastor, döptes. En tid därefter avled hennes make, och jag hade förmånen att få leda och tala vid begravningen. Syster Anastor, med sina kunskaper i grekiska, kom senare att översätta den allmänt använda broschyren Joseph Smith berättar sin egen historia till grekiska.
Bröder, jag älskar mottot: ”Att göra sin plikt det bästa är, överlåt resten åt Herren kär.”6
Aktivt tjänande inom aronska prästadömet förbereder er unga män att få melkisedekska prästadömet, att verka som missionärer och att vigas i det heliga templet.
Ni kommer för alltid att minnas era rådgivande för aronska prästadömets kvorum och era bröder i kvorumet och därigenom uppleva sanningen: ”Gud har gett oss minnen för att vi ska kunna ha junirosor när det blir december i vårt liv.”7
Unga män inom aronska prästadömet, er framtid kallar, förbered er för den. Må vår himmelske Fader alltid vägleda er när ni gör det. Må han vägleda oss alla när vi strävar att hedra det prästadöme vi bär och att ära vår kallelse, det är min ödmjuka bön i Jesu Kristi namn, amen.