”Var en herde för mina får”
Människor är mest mottagliga för vårt inflytande när de känner att vi verkligen älskar dem, och inte bara därför att vi har en kallelse som vi vill fullgöra.
Vid ett tillfälle ställde Frälsaren en fråga till Petrus tre gånger: ”’Simon, Johannes son, älskar du mig?’ Han svarade: ’Ja, Herre, du vet att jag har dig kär.’ Jesus sade till honom: ’Var en herde för mina får.’”1
Eftersom vår himmelske Faders barns välgång var så viktig för Herren, gav han Petrus det särskilda uppdraget att vara en herde för fåren. Han gav på nytt uttryck för samma omsorg i en uppenbarelse till Joseph Smith:
”Nu säger jag dig, och vad jag säger dig det säger jag de Tolv: Stån upp, omgjorden edra länder, tagen upp edert kors och följen mig; föden mina får.”2
När vi studerar skrifterna ser vi att Frälsaren sörjde för människorna alltefter deras särskilda behov. Ett bra exempel på detta är när Jesus var i närheten av Kapernaum och Jairus, en synagogföreståndare, föll ner för Jesu fötter och bad att Herren skulle komma hem till honom och ge en välsignelse till hans dotter som låg för döden. Jesus följde med Jairus trots att det var svårt att skynda sig på i folkskaran.
En budbärare kom och talade om för Jairus att hans dotter var död. Trots sin sorg förblev Jairus orubblig i sin tro på Herren, som gav tröst åt hans fadershjärta med orden:
”’Var inte rädd. Tro endast, så får hon liv igen.’
När han kom fram till huset, lät han ingen följa med in utom Petrus, Johannes och Jakob och flickans far och mor.
Alla grät och höll dödsklagan över henne. Men Jesus sade: ’Gråt inte. Hon är inte död, hon sover’ …
Men han tog flickans hand och ropade: ’Flicka, stå upp!’
Hennes livsande återvände, och hon reste sig genast, och han sade till dem att ge henne något att äta.”3
Jesus var tålmodig och kärleksfull mot alla som sökte lindring hos honom för fysiska, känslomässiga eller andliga sjukdomar och som var missmodiga och betryckta.
För att kunna följa Frälsarens exempel måste vi alla se oss om och sträcka ut en hjälpande hand till dem som står inför samma omständigheter och lyfta upp dem och uppmuntra dem att fortsätta på vägen mot evigt liv.
Detta behov är i dag lika stort eller kanske till och med större än när Frälsaren vandrade här på jorden. Som herdar måste vi förstå att vi bör vårda oss om vart och ett av våra får för att föra dem till Kristus, vilket är syftet med allt vi gör i denna kyrka.
Varje aktivitet, möte eller program bör inriktas på detta mål. Om vi förblir i samklang med människornas behov, kan vi stärka dem och hjälpa dem att övervinna sina svårigheter, så att de orubbligt går den väg som leder dem tillbaka till vår himmelske Fader och hjälper dem att hålla ut intill slutet.
Jesu Kristi evangelium handlar om människor, inte om program. Ibland i vårt jäkt att fullgöra kyrkliga förpliktelser lägger vi ner alldeles för mycket tid på program i stället för att inrikta oss på människor — det slutar med att vi tar deras verkliga behov för givna. När något sådant händer förlorar vi perspektivet på vår kallelse, försummar människor och hindrar dem från att förverkliga sin gudagivna möjlighet att få evigt liv.
När jag skulle fylla tolv år intervjuades jag av min biskop som undervisade mig om hur jag skulle göra mig redo för att få aronska prästadömet och bli ordinerad till diakon. Mot slutet av intervjun tog han fram några blanketter ur skrivbordslådan och uppmanade mig att fylla i dem. Det var missionspapper. Jag var förbluffad. Jag var ju inte mer än elva år. Men den biskopen kunde se in i framtiden och se de välsignelser jag skulle få om jag på rätt sätt förberedde mig att fullgöra en mission när tiden var inne för mig.
Han visade att han verkligen brydde sig om mig. Han talade om vad jag måste göra för att ekonomiskt och andligt göra mig redo att tjäna Herren. Efter den dagen intervjuade han, och biskopen som kom efter honom, mig minst två gånger om året tills jag blev 19 och uppmuntrade mig att förbli trofast i mina förberedelser.
De förvarade mina missionsblanketter i sin mapp och nämnde dem vid varje intervju. Med mina föräldrars hjälp och kärleksfulla och tålmodiga biskopars uppmuntran fullgjorde jag en mission. Missionen hjälpte mig att få perspektiv på de välsignelser som Gud har i beredskap åt alla dem som håller ut intill slutet.
Det spelar ingen roll om det är ett barn, en ungdom eller vuxen — alla behöver få känna sig älskade. I flera år nu har vi uppmanats att inrikta oss på att arbeta med nyomvända och mindre aktiva medlemmar. Medlemmar stannar kvar i kyrkan när de känner att någon bryr sig om dem.
Bland det sista Frälsaren uppmanade sina apostlar att göra var:
”Ett nytt bud ger jag er, att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra.
Om ni har kärlek till varandra, skall alla förstå att ni är mina lärjungar.”4
Människor är mest mottagliga för vårt inflytande när de känner att vi verkligen älskar dem, och inte bara därför att vi har en kallelse som vi vill fullgöra. När vi ger uttryck för sann kärlek till andra kommer de att kunna känna Andens påverkan och kanske också känna sig motiverade att handla efter det vi lär dem. Det är inte alltid lätt att älska andra för dem de är. Profeten Mormon förklarade vad vi ska göra om vi ställs inför sådana svårigheter:
”Därför, mina älskade bröder, bedjen till Fadern av allt hjärta, att I mån vara fyllda med denna kärlek, som han har utgjutit över alla som äro hans Sons, Jesu Kristi, sanna efterföljare, att I mån vara Guds söner, att när han uppenbaras, vi skola bliva honom lika, ty vi skola se honom såsom han är, att vi måtte hava detta hopp och att vi måtte bliva renade, alldeles såsom han är ren.”5
Kristus själv tjänade människorna, lyfte dem som bar på tunga bördor, gav hopp åt de modlösa och letade efter dem som gått vilse. Han visade människorna hur mycket han älskade dem, hade förståelse för dem och visste hur dyrbara de var. Han såg till deras gudomliga natur och eviga värde. Också då han kallade människor till omvändelse fördömde han synden utan att fördöma syndaren.
I sitt första brev till korintierna betonade aposteln Paulus behovet av att ge uttryck för denna sanna kärlek till varje får i Herrens hjord:
”Och om jag delade ut allt vad jag ägde och om jag offrade min kropp till att brännas, men inte hade kärlek, så skulle jag ingenting vinna.
Kärleken är tålig och mild, kärleken avundas inte, den skryter inte, den är inte uppblåst,
den uppför sig inte illa, den söker inte sitt, den brusar inte upp, den tillräknar inte det onda.
Den gläder sig inte över orättfärdigheten men har sin glädje i sanningen.
Den fördrar allting, den tror allting, den hoppas allting, den uthärdar allting …
Nu består tron, hoppet och kärleken, dessa tre, men störst av dem är kärleken.”6
När vi följer Frälsarens exempel och lära kan vi hjälpa människor att fullgöra sin jordiska mission och återvända till och bo hos vår himmelske Fader.
Det vittnar jag om i Jesu Kristi namn, amen.