John Taylors liv och verksamhet

När Brigham Young dog den 29 augusti 1877 var John Taylor 68 år gammal. Under de följande tre åren ledde president Taylor kyrkan som president i de tolv apostlarnas kvorum. Vid generalkonferensen den 10 oktober 1880 inröstades han som profet, siare och uppenbarare samt president för Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga, en ställning han innehade till sin död den 25 juli 1887. Under sin tid som president och under de tidigare årtiondena då han verkat som apostel, var John Taylor alltid redo att undervisa om och försvara sanningen. Under en av de mest besvärliga perioderna i kyrkans historia var han en källa till stor kraft och vägledning för de heliga.

Beskrivning av president Taylor

President Taylor beskrevs som en man som såg bra ut, var 183 cm lång och hade ett änglalikt ansikte. Hans hår var vitt som snö och hans hy var mörk. Med sitt aristokratiska och värdiga uppträdande, ”var han inte en man som en vän, hur förtrogen denne än var, dunkade kamratligt i ryggen eller frenetiskt skakade hand med. Att uppträda så mot honom skulle varit lika opassande som det varit mot den stoltaste monark.”¹ Ändå fanns det inget högmodigt i hans karaktär. Han var älskvärd, artig och vänlig mot alla. ”Vem som än kom i hans närhet, vare sig privat eller offentligt, kände intuitivt att han var i närheten av en stor man, en värdig och förtjänt man.”²

Sir Richard Burton, en brittisk författare och jordenruntfarare som träffade president Taylor, beskrev honom som en ”kraftigt byggd, högrest, något äldre person, med vänlig blick i sina grå ögon, med ett tilltalande ansiktsuttryck och hög panna.”³ En annan historiker skrev: ”När jag 1884 presenterades för honom, herr Taylor var då 77 år gammal, steg det fram … en vithårig, tillmötesgående man, av medellängd och välbyggd, med långt, ovalt ansikte, grå, djupt liggande, genomträngande ögon, hög och bred panna samt sammanpressade läppar. Han ådagalade en fast beslutsamhet, färgad av ett lätt inslag av melankoli, som man kan vänta sig av någon som gått igenom många svåra prövningar.”⁴

Hans tidiga år

John Taylor föddes 1808 i Westmoreland i nordvästra England och välsignades med ödmjuka, vänliga och kärleksfulla föräldrar som lärde honom att läsa och tro på Bibeln, förtrösta på Gud och ha hopp i Kristus. Hans föräldrar, James och Agnes Taylor, lät strax efter födelsen döpa honom i anglikanska kyrkan. Hans fostran i anglikanska kyrkan ingöt i honom en stor uppskattning för andlig lyrik och musik, bibelundervisning samt enskild och offentlig bön. En djup och bestående hängivenhet och kärlek till Gud var egenskaper som John Taylor utvecklade som barn. ”I [ett] tidigt skede i mitt liv lärde jag mig att nalkas Gud”, sade han till de sista dagars heliga när han blev kyrkans president. ”Många gånger gick jag ut på åkrarna, och i skymundan bakom någon buske böjde jag knä inför Herren och bad honom vägleda mig. Och han hörde min bön … Det var min tro som liten pojke … Min ande var vänd mot Herren på den tiden, och jag känner fortfarande likadant.”⁵

Som liten pojke hade han i en syn sett ”en ängel i himlen med en trumpet för munnen som basunerade ut ett budskap till nationerna”. Även om han inte förstod synens profetiska karaktär förrän senare i livet, fortsatte han att känna sig nära Gud under hela sin tonårstid. ”Ofta när jag var ensam, och ibland även när jag var i sällskap med någon, hörde jag vacker, ljuv, melodisk musik, som om den hade framförts av änglar eller övernaturliga varelser.”⁶

Vid omkring 16 års ålder lämnade han anglikanska kyrkan och blev metodist. Året därpå utnämndes han till lekmannapredikant i denna kyrka - ett ovanligt ansvar för en så ung man. Ett mod grundat på fast övertygelse karaktäriserade hans liv redan på den tiden. Det var en övertygelse som grundade sig på upplevelser han hade haft. Under samma period i livet fick han ett starkt intryck att Gud hade kallat honom att en dag predika evangeliet i Förenta staterna.

Hans sökande efter Guds rike

År 1830 emigrerade John Taylors föräldrar och syskon till Toronto i Canada och lämnade honom kvar i England för att sälja familjens gård och ordna upp andra familjeangelägenheter. När han hade gjort det lämnade han England på ett fartyg med destination New York. Under resans gång råkade fartyget ut för en svår storm som redan hade orsakat skador på flera fartyg i området. Kaptenen och fartygets befäl väntade sig att man skulle gå under, men Andens röst vittnade för John Taylor: ”Du skall resa till Amerika för att predika evangeliet.” President Taylor skrev: ”Så övertygad var jag om min bestämmelse, att jag gick ut på däck vid midnatt och kände mig lika lugn bland de rasande elementen som om jag suttit i vardagsrummet där hemma. Jag trodde på att jag skulle nå Amerika och utföra mitt verk.”⁷ Han anlände i säkerhet till New York, och efter några månader förenade han sig med sina föräldrar i Toronto, där han fortsatte att hålla fast vid sin tro på metodisternas lära och började predika den. Under den här tiden träffade han Leonora Cannon, själv en gudfruktig metodist som nyligen emigrerat till Canada från England. De förenades av en djupt religiös övertygelse och av kärlek till kunskap, bildning och varandra, och de gifte sig i Toronto den 28 januari 1833.

Medan han var i Canada började han och en grupp vänner att studera Bibeln grundligt och öka sin kunskap om sanningen. Det var under den här tiden av intensivt forskande som äldste Parley P Pratt, medlem i de tolv apostlarnas kvorum, sändes på mission till Toronto.

När äldste Pratt anlände till Toronto anhöll han hos många präster och kommunaltjänstemän om att få tillgång till en plats där han kunde predika. Hans begäran avslogs emellertid. Till och med John Taylor, som hade hört många rykten om kyrkan, ville i början inte lyssna på äldste Pratt. Denne, som inte hade något påtagligt hopp om framgång, bestämde sig för att lämna Toronto och gick hem till familjen Taylor för att säga adjö. John Taylors granne, som kände på sig att äldste Pratt var en gudsman, erbjöd sig att ge honom mat och logi och låta honom hålla möten i hennes hem. Äldste Pratt tackade ja till erbjudandet och blev snart presenterad för John Taylors vänner som hade samlats för att gemensamt söka efter sanningen.

John Taylor inledde en noggrann undersökning av kyrkans lärdomar. ”Jag sysselsatte mig regelbundet med detta i tre veckor”, sade han, ”och jag följde äldste Pratt från plats till plats.” Han skrev ned och granskade äldste Pratts predikningar och jämförde dem med skrifterna. Slutligen bar den Helige Anden vittnesbörd om sanningen i äldste Pratts budskap, och John och Leonora Taylor döptes den 9 maj 1836. Senare vittnade han om att han ”sedan dess aldrig tvivlat på någon princip i mormonismen”.⁸

En trofast ny medlem och ledare

Kort efter det att John Taylor blivit medlem i kyrkan kallades han att verka som kyrkans presiderande ämbetsman i Canada, en ställning han innehade i drygt ett år. Hans plikter krävde att han reste mycket, men han predikade outtröttligt evangeliet och hade ansvaret för många andliga och timliga frågor rörande kyrkan där. Under den här tiden var en av hans största önskningar att få träffa profeten Joseph Smith. I mars 1837 reste han till Kirtland i Ohio, där han togs emot i profetens hem. Han sade att det kändes ”som att få en elektrisk stöt” när han tog profeten i hand och hälsade.⁹ Hemma hos familjen Smith undervisade profeten honom om ytterligare sanningar som rörde arbetet i de sista dagarna. Det utvecklades snart en tillit och ett vänskapsband mellan de två männen som aldrig skulle brytas.

Medan John Taylor var i Kirtland upplevde han hur profeten Joseph Smith utsattes för mycket kritik. Avfällingar höll ofta möten där de kritiserade profeten. Mot slutet av ett sådant möte i templet i Kirtland begärde äldste Taylor ordet och försvarade oförskräckt profeten. ”Det var Joseph Smith som under den Allsmäktige utvecklade de första principerna”, sade han, ”och det är honom vi måste lita på för att få ytterligare undervisning. Om den ande som han ådagalägger inte för med sig välsignelser, då befarar jag storligen att den ande som ådagaläggs hos dem som talat inte heller kommer att göra det. I forna tider avföll Israels barn till uppror och avgudadyrkan efter att ha sett Guds kraft i deras mitt, och det finns verkligen en mycket stor risk för att vi skall göra detsamma.”¹⁰ Även om många avfällingar fortsatte på samma sätt, stärktes de trofasta heliga av äldste Taylors lojalitet och övertygelse.

Kallelse till och verksamhet som apostel

På hösten 1837 fick John Taylor meddelande från Joseph Smith att han skulle flytta till Far West i Missouri för att fylla en vakans i de tolv apostlarnas kvorum (han ordinerades formellt i december 1838). Beträffande utsikten att få verka som apostel, sade John Taylor: ”Arbetet verkade stort, plikterna krävande och ansvarsfulla. Jag kände min egen svaghet och litenhet, men jag kände mig också fast besluten att med Herren som min hjälpare bemöda mig om att ära kallelsen.”¹¹ Ödmjukhet inför Gud och en förpliktelse att söka hans vägledning skulle komma att känneteckna äldste Taylors tjänande. Efter att ha blivit kyrkans president sade han till de heliga: ”Jag har inga egna åsikter, bara de tankar som Gud ger mig. Det bör inte ni heller ha. En del människor envisas med att göra som de vill och att fullfölja sina egna märkliga teorier. Så tänker inte jag. Det är min önskan att när någonting nytt dyker upp, att vi då skall ta reda på vad Gud vill och sedan göra det.”¹²

Ett vittne till martyrskapet

Som apostel var äldste Taylor en lojal och pålitlig medarbetare till profeten Joseph Smith. Beträffande äldste Taylors vänskap med profeten, sade äldste Franklin D Richards i de tolvs kvorum: ”Det var bara några få män som uppnådde ett sådant varmt, personligt förhållande till profeten Joseph Smith som han uppnådde, och som han så framgångsrikt upprätthöll ända tills profetens död. Historien om denna personliga tillgivenhet fullbordades av kulorna han fick i fängelset i Carthage tillsammans med profeten.”¹³

En av de svåraste upplevelserna i äldste Taylors liv var profeten Joseph Smiths martyrdöd. Äldste Taylor begav sig självmant till fängelset i Carthage, där profeten och hans bror Hyrum hade blivit olagligt inspärrade den 25 juni 1844. Det stod snart klart att pöbelhopen i Carthage inte hade någon tanke på att släppa dem fria och att de var i fara. Den 27 juni försökte andra medlemmar i kyrkan som kommit till Carthage från Nauvoo att utverka rättvisa. Den eftermiddagen var bara äldste Taylor och Willard Richards, en annan apostel, kvar i fängelset hos Joseph och Hyrum. Äldste Taylor hade en plan att samla bröderna i Nauvoo för att rädda profeten Joseph. Han sade: ”Broder Joseph, om du ger ditt tillstånd och ger klartecken, så skall jag få dig ut ur det här fängelset inom fem timmar, även om fängelset måste rivas för att få ut dig.”¹⁴ Joseph avvisade detta tillvägagångssätt.

Senare denna eftermiddag den 27 juni överväldigades de fyra männen av vemod. Äldste Taylor, som begåvats med en vacker tenorröst, blev två gånger ombedd att sjunga ”En sorgbetyngd och fattig man”, för att höja humöret. Kort efter det att han sjungit sången för andra gången kom en pöbelhop med svärtade ansikten stormande upp för fängelsetrappan. Hyrum Smith och Willard Richards tryckte sig omedelbart mot dörren i ett försök att hindra den från att gå upp. När första skotten sköts genom dörren träffades Hyrum och dog. Pöbeln fortsatte skjuta och började snabbt pressa in sina gevär genom dörrspringan. Med hjälp av en kraftig käpp försökte äldste Taylor, som stod bredvid dörröppningen, att slå undan de gevärspipor som pekade inåt rummet. ”Det var sannerligen en fruktansvärd scen”, skrev äldste Taylor. ”En eldslåga, lika tjock som min arm, passerade mig när männen avfyrade skotten, och … det verkade som en säker död. Jag minns att det kändes som om min sista stund var kommen, men jag vet inte när jag i något kritiskt läge varit mer lugn, fattad och handlingskraftig och agerat med större snabbhet och beslutsamhet.”¹⁵

Mitt i allt detta sade profeten Joseph, som också försökt stoppa pöbeln: ”Det är bra, broder Taylor, håll dem borta så gott du kan.”¹⁶ Detta skulle bli de sista ord han fick höra profeten säga på jorden.¹⁷ Medveten om att de inte skulle kunna hålla stånd bakom dörren någon längre tid, sprang äldste Taylor till fönstret. När han skulle hoppa ut, träffades han i vänster lår av en kula inifrån fängelset. För ett ögonblick låg han hjälplös på fönsterbrädan och skulle ha ramlat ut, om inte ett skott utifrån fängelset träffat klockan i hans bröstficka och kastat honom tillbaka in i rummet. I detta tillstånd försökte äldste Taylor krypa in under en säng i rummet. Samtidigt träffades han ytterligare tre gånger. En kula trängde in strax under vänster knä, den skulle förbli där, en annan i vänster handflata, en tredje kula träffade vänster höft och slet bort åtskilliga centimeter kött. Trots att äldste Taylor var svårt sårad och hade svåra smärtor överlevde han angreppet, och medlemmarna kunde senare hämta hem honom till Nauvoo.

Alldeles efter det att äldste Taylor blivit träffad, försökte även profeten Joseph hoppa ut från fängelsefönstret, men blev omedelbart träffad och föll till marken. Äldste Taylor skrev senare att när han hörde vad som hänt profeten, fick han ”en känsla av dysterhet, övergivenhet och beklämning”.¹⁸

Kapitel 135 i Läran och förbunden innehåller en redogörelse för martyrdöden som skrivits av äldste Taylor. Kapitlet innehåller inte många detaljer angående händelsen, men den tjänar som ett kraftfullt vittnesbörd om profeten Joseph: ”Joseph Smith, Herrens profet och siare, har gjort mera - Jesus allena undantagen - för människornas frälsning i denna världen än någon annan människa, som levat här … Han var stor i livet och stor i döden i Guds folks ögon, och liksom de flesta av Herrens smorda i forna dagar har han beseglat sin mission och sitt verk med sitt eget blod.”¹⁹

Trons försvarare

Som medlem i de tolvs kvorum ägnade äldste Taylor sin tid och sina talanger åt att förkunna och försvara evangeliet. Genom att använda sin gåva att uttrycka sig väl i skrift verkade han som redaktör för tidskrifterna Times and Seasons, Wasp och Nauvoo Neighbor, alla utgivna i Nauvoo. Senare, medan han presiderade över kyrkan i östra Förenta staterna, gav han varje vecka ut The Mormon, en lokaltidning i New York som framställde kyrkans lärdomar. Till hans mer omfångsrika skrifter hörde två doktrinära framställningar: The Government of God (”Guds styrelsesätt”) och An Examination into and an Elucidation of the Great Principle of the Mediation and Atonement of Our Lord and Savior Jesus Christ (”En undersökning av och förklaring till den viktiga principen om vår Herres och Frälsares Jesu Kristi medling och försoning”) (utgiven medan han var kyrkans president). Äldste Taylor var en lysande skribent och redaktör och kallades ”trons försvarare” och ”sanningens förkämpe” bland kyrkans medlemmar. President Brigham Young sade om äldste Taylor: ”Han har ett av de skarpaste intellekt man kan finna hos någon människa. Han är en kraftfull man, en mäktig man … Han är en av de kraftfullaste redaktörer som någonsin hållit i en penna.”²⁰

Förutom att i skrift förkunna evangeliet fullgjorde äldste Taylor fyra heltidsmissioner: två i Storbritannien, en i Frankrike och Tyskland samt en i New York. Sammanlagt varade hans heltidsmissioner i över sju år. Även om det krävde stora uppoffringar att vara borta från sina nära och kära under så långa perioder, vacklade aldrig äldste Taylors övertygelse om Herrens verk. I ett brev till familjen under en av sina missioner skrev han: ”Jag är sysselsatt med det som tillhör min Fader. Jag är Jehovas redskap att förkunna hans vilja för nationerna. Jag går för att öppna livets dörr åt en mäktig nation, att för miljoner människor tillkännage livets, ljusets och sanningens, intelligensens och frälsningens principer, att spränga deras bojor, befria de förtryckta, kalla de vilsegångna tillbaka, rätta till deras åsikter, förbättra deras moral, rädda dem från förnedring, förfall och misär, och leda dem till ljus, liv, sanning och celestial härlighet. Känner inte er ande detsamma som jag? Jag vet att den gör det.”²¹

Make och far

Även om John Taylors åtaganden i kyrkan krävde mycket av hans tid var han en uppmärksam och kärleksfull make och far. Han tog väl vara på den tid han kunde tillbringa med sin familj och tog ofta tillfällen i akt att både njuta av deras sällskap och undervisa dem. Därför var han djupt älskad av sin familj. Senare skrev hans son Moses W Taylor: ”Hans barn högaktade honom och deras största önskan verkade vara att glädja honom.”²²

I sitt umgänge med barnen visade John Taylor exempel på värme, vänlighet och gott humör. Hans son Ezra Oakley Taylor minns följande händelse:

”När jag växte upp brukade man ha söndagens eftermiddagsmöten i tabernaklet. Vi förväntades vara där allesammans och senare kunna rapportera vem som höll predikan, vad den handlade om, vilka som uppsände bönerna och vilka psalmer som sjöngs. Just den söndagen bestämde sig några av oss att bara för den här gången inte gå dit och i stället låta en av våra vänner ge oss de nödvändiga upplysningarna. Så blev det dags för familjerådet och mycket riktigt frågade far mig om vad predikan handlat om och vem som hållit den. Jag var väl förberedd och upprepade min väns ord, även om han sagt att han inte mindes speciellt mycket:’Ja, det var en gammal pratkvarn, jag minns inte vad han heter, men det var högst ointressant/ Med en road blick sade far: ’Den gamle pratkvarnen var din far’, och fortsatte sedan med rådsmötet.”²³

I egenskap av apostel och senare som kyrkans president uppmanade president Taylor ständigt de heliga att älska och stärka sina familjer. Han uppmuntrade kyrkans medlemmar att avsätta en kväll varje vecka för familjen för att studera evangeliet och ha roligt tillsammans. Han lovade dem ”en frid och kärlek, en renhet och glädje, som skulle göra deras hemliv idealiskt” om de plikttroget gjorde detta till en sedvänja.²⁴

Kyrkans president

Under de år president Taylor ledde kyrkan som president i de tolvs kvorum och sedan som kyrkans president, fortsatte han att energiskt och hängivet arbeta på att bygga upp de heliga.

Ordning och rättfärdighet i prästadömet

En av hans mest betydelsefulla uppgifter som president var att bringa ordning i prästadömets kvorum och uppmana dem att fullgöra sina plikter. Han instruerade biskoparna att hålla prästadömsmöte varje vecka i sina församlingar och rådde stavspresidenterna att hålla prästadömsmöte varje månad i staven. Äldste B H Roberts skrev: ”Vem minns inte med vilket allvar och vilken kraft han vid konferenser och andra offentliga möten brukade förmana stavspresidenterna och församlingarnas biskopar att bringa ordning i prästadömet och andra institutioner inom sina ansvarsområden?”²⁵

I en uppenbarelse genom president Taylor i oktober 1882 beordrade Herren de heliga, speciellt prästadömets bröder, att organisera sig och vandra i helighet inför honom. Följande är utdrag ur denna uppenbarelse:

”Och låt stavarnas presidenter också rena sig själva och prästadömsbärarna och medlemmarna i de stavar som de presiderar över samt organisera prästadömet i sina olika stavar i enlighet med min lag i alla dess olika avdelningar i högråden, äldstekvorumen, i biskopsråden och i prästernas, lärarnas och diakonernas kvorum, så att varje kvorum må vara fullt organiserat i enlighet med min kyrkas ordning …

Och låt mitt prästadöme ödmjuka sig inför mig och inte söka efter att göra sin egen vilja utan min, ty om mitt prästadöme, som jag har valt och kallat och begåvat med den ande och de gåvor som hör samman med deras olika kallelser, inte erkänner mig, kommer jag inte att erkänna dem, säger Herren, ty jag vill bli ärad och åtlydd av mitt prästadöme.

Vidare kallar jag mitt prästadöme och hela mitt folk att omvända sig från alla sina synder och brister, från begär och stolthet och egenrådighet och från alla sina ogärningar varigenom de syndar mot mig samt söka att med all ödmjukhet uppfylla min lag som mitt prästadöme, mina heliga och mitt folk. Jag kallar familjernas överhuvuden att se om sitt hus i enlighet med Guds lag och fullgöra de olika plikter och ansvar som är förknippade därmed och rena sig själva inför mig och rena sina hus från all orättfärdighet. Och jag skall välsigna er och vara med er, säger Herren, och ni skall samlas på era heliga platser där ni kommer samman för att åkalla mig, och ni skall be om sådant som är rätt, och jag skall höra era böner och min ande och kraft skall vara med er och mina välsignelser skall vila på er, på era familjer, era boningar och era hus, på er boskap och era åkrar, era trädgårdar och på allt som tillhör er. Ni skall vara mitt folk och jag skall vara er Gud.”²⁶

Fullkomna de heliga

För att öka de heligas kunskaper och övertygelse om evangeliet beslutade president Taylor att man överallt i kyrkan skulle hålla stavskonferens en gång i kvartalet. Närhelst det var möjligt deltog han själv i dessa konferenser. Om han inte själv kunde deltaga sände han en medlem i de tolvs kvorum. Äldste B H Roberts i de sjuttios kvorum sade följande angående denna praxis: ”De heliga fick mycket undervisning av apostlarna, kanske mer än de fått under någon tidigare period i kyrkans historia. Resultatet blev ett stort andlig uppvaknande bland de heliga.”²⁷ En annan betydelsefull händelse som inträffade i början av hans tid som president var det formella grundandet 1878 av Primärföreningen för att mer effektivt kunna undervisa barnen i kyrkan. President Taylor fortsatte också att betona vikten av missionsarbete, och antalet äldster som sändes ut för att förkunna evangeliet ökade.

I sina många predikningar uppmanade president Taylor ständigt de heliga att fullgöra sina plikter i livets alla avseenden, som familjemedlemmar, kyrkans medlemmar, grannar eller medborgare. Han lärde de heliga att om de var lydiga och förlitade sig på Herren skulle de inte ha något att frukta. Han lärde dem att ”Gud står på Israels sida, om Israel bara står på det rättas sida.”²⁸

Frihetens försvarare

Hur bestämda president Taylors åsikter än var, respekterade och försvarade han alltid den enskildes handlingsfrihet. Under sina år som apostel i Nauvoo kallades han ”frihetens förkämpe” och under sin tid som kyrkans president fortsatte han att göra sig förtjänt av denna titel. Vid en tidpunkt när de sista dagars heliga utgjorde en överväldigande majoritet i Utah, predikade president Taylor upprepade gånger om religions- och samvetsfrihet för alla människor. Han sade: ”Ibland överilar vi oss i fråga om dem som inte tänker som vi gör. De har rätt att tycka som de vill, och det har vi också. Därför angår det mig inte om någon inte tror som jag. Och om jag inte tror som han, angår det inte honom. Skulle ni värna om någon som inte hade samma tro som er? Ja, in i det sista. Han bör ha samma rättigheter som jag, och då kan jag förvänta mig att han värnar om mina rättigheter.”²⁹

För president Taylor gällde frihetens princip även inom kyrkan. På rådsmöten uppmuntrade han alltid medlemmarna att öppet säga vad de tyckte och tänkte. Även om han till fullo förstod betydelsen av enighet, ansåg han att sann enighet uppnåddes genom frihet.

Prövningens tid

De heligas situation i Förenta staterna satte denna frihetskärlek på prov. Under Herrens överinseende hade de heliga utövat månggifte i kyrkan sedan Joseph Smiths tid i Nauvoo. Under 1860- och 1870-talet stiftade Förenta staternas regering lagar som förbjöd månggifte och nekade territoriet Utah och dess invånare såväl statusen som självständigt territorium som andra rättigheter. Övertygad om att lagstiftningen var ett brott mot konstitutionens religionsfrihet, använde kyrkan sitt inflytande för att få frågan framlagd i högsta domstolen. År 1879, bara två år efter det att president Taylor hade tillträtt som ledare för kyrkan, godkände högsta domstolen 1862 års polygamilag. År 1882 och 1887 antog Förenta staternas kongress ytterligare lagar som tillät den federala regeringen att upphäva kyrkans status som juridisk person och konfiskera all kyrkans egendom som överskred 50 000 dollar (vilket inbegrep fyra tempel under byggnad, tabernaklet, möteshusen och många andra egendomar). Lagstiftningen var avsedd att beröva kyrkans medlemmar deras medborgerliga rättigheter, bland annat rösträtten. Denna utveckling skapade lagliga metoder att förfölja de sista dagars heliga som praktiserade månggifte. Kyrkan fortsatte att överklaga, men till ingen nytta.

Mitt under den tilltagande striden om polygamifrågan fick president Taylor veta att man tänkte anhålla honom. Eftersom han uttömt alla juridiska möjligheter att överklaga, måste han bestämma sig om han skulle lyda Gud eller människor. I sin sista offentliga predikan sade han till de heliga: ”Jag kan inte som en ärlig man vara olydig mot Gud … och trampa dessa heliga och eviga åligganden under fotterna som Gud har befallt mig att fullgöra och som sträcker sig in i kommande evigheter.”³⁰ Från den dag han höll denna predikan tills den dag han dog nästan två och ett halvt år senare, gömde han sig på olika platser i Utah. Flellre än att vända sig bort från Herrens befallningar angående månggifte valde president Taylor att gå under jorden. Det var för honom ett sätt att lyda Herren, och han hoppades samtidigt att få förföljelserna mot kyrkan att avta. Äldste B H Roberts skrev: ”När president Taylor den 1 februari 1885 drog sig tillbaka från offentligheten var det inte av hänsyn till sin egen säkerhet eller sin egen bekvämlighet, utan till det allmännas väl och i fredens intresse.”³¹

Trots att president Taylor höll sig gömd fortsatte han att leda kyrkan genom brev och muntliga instruktioner till betrodda medarbetare. Men isoleringen och bortavaron från familj och vänner samt det tyngande ansvaret började kräva sin tribut. Tidigt 1887 började hans hälsa vackla. I flera månader gjorde han tappert motstånd mot sjukdomen och sade att han skulle snart bli bra igen, men i juli stod det klart att hans tillstånd var allvarligt. På kvällen den 25 juli 1887 avled president Taylor fridfullt i Thomas Rouechés hem i Kaysville i Utah.

Hyllning till president Taylor

De mest träffande beskrivningarna av John Taylors verksamhet gav de som tjänat tillsammans med honom och blivit undervisade av honom. Äldste Franklin D Richards i de tolv apostlarnas kvorum sade i sitt tal på president Taylors begravning: ”President Taylor var en modig man som vågade stå för sanningen. Han visste inte vad fruktan var … När han och jag var på mission i Europa, verkade han i Frankrike … Han arbetade flitigt där och vid ett tillfälle gick ett antal prelater samman för att göra slut på hans irrläror, som de kallade dem. Med den oförskräckthet som alltid kännetecknade president Taylor, samtyckte han till att träffa hela hopen … Han höll stånd mot dem och lade fram sanningen.”³²

Äldste Daniel H Wells, som verkade som rådgivare till Brigham Young, sade följande om president Taylor: ”Han levde ett oförskräckt, ädelt och gudalikt liv. Låt dem som fortfarande lever sträva efter att söka efterlikna hans ädla exempel … Han har kämpat för mänskliga rättigheter, kämpat för frihet, sanning och självständighet. Han har levt ett ädelt och nyttigt liv som var fyllt av värdighet och som var till heder för honom själv och familjen, till folkets belåtenhet och Guds ära. Det är mig ett nöje att få bära detta vittnesbörd om president Taylors trofasthet och hängivenhet, om hans redbarhet inför Gud och kärlek till sitt folk.”³³

Angus M Cannon, president för Salt Lakes stav, var siste talare vid president Taylors begravning. Han gav följande hyllning till den man som arbetat i så många år på att upprätta Guds rike: ”Han har befriats från sina smärtor. Han sover i Gud och jag kan liksom se framför mig den himlaport öppen som han gick in genom … Broder Taylor tog emot det vittnesbörd som Joseph gav honom, som Jesus gav Joseph, som Gud bad Joseph lyssna till från hans älskade Sons läppar - och han förde dessa budskap till främmande länder, där han fick våra hjärtan att brinna genom sina ord. Den glädje och fröjd är i sanning stor som president Taylor har upplevt, när han omgiven av Jesu Kristi apostlar har träffat sina medarbetare på andra sidan slöjan.”³⁴