Kapitel 18

Tjänande i kyrkan

Vi är alla intresserade av Guds stora verk i de sista dagarna och vi borde alla vara medarbetare däri.¹

Ur John Taylors liv

I samma ögonblick som John Taylor omvände sig bestämde han sig för att ge allt vad han hade i Herrens verk. När han tänkte tillbaka på kallelsen 1837 till apostel, berättade han följande: ”Arbetet verkade stort, plikterna krävande och ansvarsfulla. Jag insåg min egen svaghet och litenhet, men jag kände mig också fast besluten att med Herren som min hjälpare skulle jag bemöda mig om att ära kallelsen. När jag för första gången började undersöka mormonismen, gjorde jag det med öppna ögon. Jag räknade ut vad det skulle kosta mig. Jag såg det som ett livslångt arbete och tänkte på att jag inte bara gav mig in i det för detta liv utan också för evigheten, och jag vill inte rygga tillbaka, även om jag var medveten om min oförmåga.”²

Det livslånga arbete som han förutsåg blev verklighet. Under årtionden av tjänande satte John Taylor sin lit till Herren i förvissningen att om han tjänade trofast skulle Herren hjälpa honom och göra det möjligt för honom att utföra Guds vilja. Ett exempel på hur Herren stöder dem som tjänar honom inträffade när äldste Taylor predikade evangeliet på Isle of Man, en ö i Irländska sjön. Han hade ordnat med tryckningen av några traktat som han författat som svar på falska anklagelser mot kyrkan och profeten Joseph Smith. Tryckaren vägrade emellertid att leverera traktaten innan han fått full betalning för dem. Ivrig att dela ut traktaten så snart som möjligt bad äldste Taylor Herren om hjälp, vilket han snart fick.

”Några minuter efter det att bönen uppsänts kom en ung man till dörren, och när han ombads att komma in överlämnade han ett kuvert till äldste Taylor och gick sedan sin väg. Den unge mannen var okänd för äldste Taylor. Kuvertet innehöll lite pengar och en lapp på vilken det stod: ’Arbetaren är värd sin lön’ Det fanns ingen underskrift. Några minuter senare kom en fattig kvinna som sålde fisk till hans hus och erbjöd honom lite pengar som hjälp i hans predikoverksamhet. Han sade att det fanns gott om pengar i världen och att han inte kunde ta emot hennes pengar. Men hon hävdade att Herren skulle välsigna henne desto mer och att hon skulle bli lyckligare om han ville ta emot pengarna, varpå han tog emot erbjudandet. Han fann då till sin förvåning att den fattiga kvinnans skärv tillsammans med vad den unge mannen hade givit honom, utgjorde exakt det belopp som behövdes för att betala resten av det han var skyldig tryckeriet.”³

John Taylors lärdomar

Det är vars och ens plikt att tjäna i kyrkan och att ära sin kallelse.

Det är inte rätt att tro att hela ansvaret att bygga upp detta rike vilar på de tolv eller på första presidentskapet, alltefter omständigheterna, eller på stavspresidenterna, eller på högprästerna, eller på de sjuttio, eller på biskoparna, eller på någon annan ämbetsman i kyrkan och i Guds rike. Tvärtom har vi alla våra olika uppgifter att utföra. Och jag kan gå ännu längre vad gäller männens skyldigheter, och även vad gäller kvinnornas: Alla har sina uppgifter att utföra inför Gud. Denna kyrkas, detta rikes organisation är enkom för det syftet att placera varje person på sin plats, och sedan förväntas det av varje person att på sin plats ära sitt ämbete och sin kallelse.⁴

Om ni inte ärar era kallelser, kommer Gud att hålla er ansvariga för dem som ni kanske hade kunnat rädda, om ni hade gjort er plikt.⁵

Vad innebär det att vara en helig? I vad mån har jag, i vad mån har ni fullgjort de skyldigheter som åligger oss som Guds heliga, som äldster i Israel, som familjefäder och mödrar? Låt oss ställa oss själva dessa frågor: Gör vi vår plikt när det gäller att bygga upp Guds rike och främja hans verk på jorden? Och vad gör vi för att åstadkomma de sista dagarnas härlighet? Vilka av våra handlingar bidrar till detta? Gör någon av dem det, eller gör alla det? Och vilken är egentligen vår plats? Detta är sådant som vi gör rätt i att överväga och begrunda samt att ta reda på vilka skyldigheter som åvilar oss.⁶

Det räcker inte … att vi har döpts och fått den Helige Andens gåva genom handpåläggning. Det räcker inte ens att vi går ännu längre och erhåller våra [tempelförordningar], utan vi måste dagligen och stundligen leva i enlighet med vår religion, odla Guds ande och ständigt ha den inom oss ’som en källa som flödar fram och ger evigt liv’ [se Joh 4:14] och som uppenbarar, utvecklar och ådagalägger Guds syften och planer för oss, så att vi som Guds söner och döttrar skall kunna leva värdigt den kallelse vi har fått … Det skulle vara mycket svårt för en enskild person att av sig själv handla rätt, tänka rätt, tala rätt och uppfylla Guds vilja och lag på jorden, och därför behövs kyrkans organisation och Guds rike på jorden, det vederbörligt organiserade prästadömet, de stadfästa kanalerna, kontrollerna, gränserna, lagarna samt det styrelsesätt som den Allsmäktige infört i sin kyrka och i sitt rike till ledning, undervisning, beskydd, väl, uppbyggelse och ytterligare utbredning av hans kyrka och hans rike på jorden …

Det liknar ett träds grenar och ett träds rot och stam. Grenarna frodas på en frisk stam, och en liten kvist längst ut med några gröna blad och en liten frukt är ytterst produktiv, ja, vacker och angenäm att se på, men den är bara en del av trädet, den är inte trädet. Varifrån får kvisten sin näring? Från roten och stammen och från de olika grenarna som finns på trädet…

Som heliga säger ni: ”Jag tror jag förstår min plikt och jag utför den väl.” Må så vara. Ni ser den lilla kvisten, den är grön, den går i blom; den är en sinnebild för livet. Den har en uppgift att fylla i trädet, den har sin plats, och är sammanfogad med stammen, grenarna och roten. Men skulle trädet kunna leva utan den? Ja, det skulle det. Kvisten behöver inte yvas och säga: ”Vad grön jag är och vad jag blomstrar, och vilken hälsosam ställning jag befinner mig i, och så bra det går för mig - jag är på rätt plats och jag gör det rätta.” Men skulle du klara dig utan roten? Nej. Du har din uppgift att fylla, du har din plats i trädet. Det har också detta folk …

Detta är en passande liknelse vad gäller kyrkan och Guds rike. Vi är sammanfogade med varandra, förenade i ett gemensamt förbund. Vi är en väsentlig del av kyrkan och Guds rike som Herren har upprättat på jorden i de sista dagarna för att uppnå sina syften och upprätta sitt rike och genomföra allting varom alla de heliga profeterna talat från världens begynnelse. Vi befinner oss alla på vår rätta plats.

När vi ärar våra kallelser ärar vi vår Gud. När vi ärar vår kallelse har vi en del av Guds ande. När vi ärar vår kallelse utgör vi allesammans trädet. När vi ärar vår kallelse strömmar Guds ande genom de rätta kanalerna, och vi får vår rätta näring och undervisas om det som rör vårt väl, vår lycka och våra intressen i denna värld och i den tillkommande.⁷

Guds verk växer och utvecklas, det kommer det att fortsätta göra tills profetens ord gått i uppfyllelse: ”Av den minste skall det bli tusen, av den ringaste ett stort folk. Jag, Herren, skall med hast låta detta ske, när dess tid kommer” [Jes 60:22]. Men han förväntar sig att varje människa skall vara på sin plats, för att ära sin kallelse och ära sin Gud. Och även om det finns ondska … finns det mycket gott, dygd, självförnekelse [eller självförsakelse] och en stor önskan att göra Guds vilja och uppnå hans syften. Och det gäller för varje man och varje kvinna att göra sin del.⁸

När vi tjänar i kyrkan bör vi rätta oss efter Guds ord, hans vilja och hans lag.

Vi är här liksom Jesus var här, inte för att göra det som vi själva vill utan för att göra vår Faders vilja, hans som har sänt oss [se Joh 5:30]. Han har satt oss här. Vi har ett arbete att utföra i vår tid och i vår generation. Och ingen av oss - vare sig det gäller kyrkans president, de tolv apostlarna, stavspresidenterna, biskoparna eller någon annan - tillmäts något av betydelse, såvida vi inte förenar oss med Gud och hans verk. Därför kan vi bara bli till nytta genom att försätta oss i en ställning där vi kan göra det som Gud föreskriver allteftersom han styr och sköter sin kyrkas angelägenheter till mänsklighetens bästa, för de levande och dödas skull, för den värld som vi lever i och för dem som har levt före oss och som kommer att leva efter oss. Vi kan bara göra det vi får hjälp, vägledning och anvisningar av Herren att göra …

Vi bör vakna upp och se om vårt hus och se om vårt hjärta. Vi bör rätta oss efter Guds ord, hans vilja och hans lag. Vi bör låta Gud regera i Sion, låta hans lag skrivas i vårt hjärta och känna ansvaret för det stora verk vi är kallade att utföra. Vi bör se till att vår kropp och vår ande är rena, att de är utan varje slag av förorening. Vi är här för att bygga upp Guds Sion, och för att kunna göra det måste vår kropp och vår ande underkasta sig Guds lag, Guds ord och Guds vilja. Eftersom vi är här i Sion vill vi se det ske som Jesus sade till sina lärjungar att de skulle be om. ”Komme ditt rike. Ske din vilja på jorden liksom den sker i himlen.” [Se Matt 6:10.] Hur skedde Guds vilja i himlen? Gud talade och världarna skapades enligt hans ord. Gud sade låt oss göra det ena och det andra, och det skedde så. Var det någon i himlen som opponerade sig och sade: ”Tror du inte att det är bättre att vänta lite med det. Skulle det inte vara bättre att göra så här?” Jo, djävulen sade det, och han säger det fortfarande, och syndare och heliga lyssnar ibland på honom, ty vi blir tjänare åt dem som vi lyder [se L&F 29:45] …

Guds lag omvänder själen fullständigt [se Ps 19:8], och vi måste styras av denna lag och tillämpa den, annars får vi avlägga räkenskap för Herren vår Gud för den kurs vi följer eller för att vi underlåtit att utföra våra plikter. Det är så jag ser på saken, och om så inte är fallet, varför har då dessa lagar givits till oss. Är de Guds lagar? Ja, det menar vi att de är. Låt oss då utföra våra plikter och sträva efter att ära våra kallelser, så att vi kan godtas och erkännas av Herren …

Stå upp, ni Israels äldster! - ni präster, lärare och diakoner, ni stavspresidenter, biskopar och högrådsmedlemmar, ni apostlar och första presidentskap, och vi allesammans - stå upp! och låt oss gå till verket med en önskan att göra Guds vilja på jorden liksom den sker i himlen, ty om den någonsin skall göras, var tror ni det skall börja, om det inte börjar här bland oss? Gud förväntar sig det från vår sida. Vi har alla våra svagheter och ofullkomligheter, men vi vill lära oss Guds ord, hans vilja och hans lag, och rätta oss efter detta ord och denna vilja och lag. Låt denna lag skrivas i våra hjärtan. Låt oss sträva efter att ära våra kallelser och ära vår Gud, så kommer Herren att ta hand om resten … Vi skall … sätta vår lit till den levande Guden och hålla en vis, välbetänkt och intelligent kurs. Vi berömmer oss inte av oss själva utan av härskarornas Herre.⁹

Vi behöver den Allsmäktiges stödjande hand i vårt tjänande.

Gud ser inte som en människa ser. Han resonerar inte som en människa. Även om vi delvis kan förstå våra olika plikter, förstår vi inte hur Guds kyrka skall styras. Därtill behöver vi en fast organisation och Anden, för att genom de rätta kanalerna kunna leda kyrkan.¹⁰

Vi verkar tillsammans med den Allsmäktige, med apostlar och profeter och med gudsmän som levat i världens olika tidsåldrar, för att genomföra den underbara plan som Gud hade i åtanke för den mänskliga familjen innan världen var till, en plan som lika säkert som att Gud lever kommer att genomföras. Samtidigt tycker vi att vi är omgivna av den mänskliga naturens skröpligheter, svagheter, ofullkomligheter och brister, och ofta gör vi felbedömningar. Vi behöver alltid den Allsmäktiges stödjande hand, hans Helige Andes ledning och direktiv och hans prästadömes råd, för att bli ledda och bevarade på den stig som leder till evigt liv.¹¹

Vi säger att vi är Guds heliga, och det är vi också … Vi har trott och vi tror att Gud har talat, att änglar har visat sig och att Gud har öppnat en förbindelse mellan himlarna och jorden. Detta är en del av vår tro och lära. Vi tror att Gud skall förändra jorden totalt, rena den från all slags ondska och införa all slags rättfärdighet, tills det storslagna tusenår sriket till fullo är inlett. Vi tror dessutom att Gud har påbörjat sitt verk, att han skall fortsätta uppenbara och manifestera sin vilja för sitt prästadöme, för sin kyrka och sitt rike på jorden samt att hans folk kommer att vara uppfyllt av dygd, av sanning, av helighet, av redbarhet, av trohet, av visdom och av kunskap om Gud.¹²

Jag känner att jag givit mig in i kriget, att det kommer att vara för tid och all evighet. Och om jag är en Guds tjänare, står jag under dessa Guds tjänares ledning som han har utsett till att leda mig och råda mig genom uppenbarelse från honom, och det är deras rätt att bestämma över mig och leda mig i alla de åligganden som rör Guds rike. Jag känner dessutom att allting som avser tid eller evighet har samband med Guds rike, vare sig det är andligt eller timligt. Eftersom jag känner på det sättet spelar det mycket liten roll för mig hur saker och ting utfaller. Det har ingen större betydelse om det blir på det ena eller det andra viset, om vägen är knagglig eller jämn, livet varar ändå bara en viss tid, och jag kan bara vara här en viss tid. Det huvudsakliga för mig är i stället hur jag skall hålla fast vid min tro och stå fast vid min redbarhet och ära min kallelse och se till att jag förblir trofast inte bara till livets slut utan i världarna utan ände, och att jag fortsätter att utvecklas i all intelligens, kunskap, tro, uthållighet, kraft och upphöjelse.¹³

Vi bör stödja andra kyrkans medlemmar i deras kallelser.

Alla ämbetsmän i kyrkan kallas först genom uppenbarelse, eller genom dem som har myndighet, alltefter sakens natur, och sedan inröstas de av dem som de skall presidera över. Varje person innehar befogenhet i enlighet med den ställning han innehar, och det förväntas att alla berörda skall respektera hans omdöme och beslut.¹⁴

Vi räcker upp höger hand när vi inröstar, som ett tecken inför Gud på att vi skall stödja dem som vi inröstar. Och om vi inte känner att vi kan stödja dem, borde vi inte räcka upp handen, eftersom det skulle vara att hyckla …

Vad menas med att stödja en person? Förstår vi det? För mig är det självklart, men jag vet inte vad ni anser. Om en man till exempel är lärare och jag röstar att jag kommer att stödja honom i hans ställning, då skall jag välkomna honom när han kommer på officiellt besök till mig och behandla honom med omtanke, vänlighet och respekt. Om jag behöver ett råd skall jag be honom om det, och jag skall göra allt jag kan för att stödja honom. Det vore det riktiga och även en rättfärdig princip. Jag skulle inte säga något nedsättande om hans karaktär. Om inte det är det rätta sättet, då har jag mycket kvar att lära. Och om någon i min närvaro skulle viska något som vore menligt för hans rykte, då skulle jag säga: Nej, vet du vad! Är du en helig? Ja. Höll du inte upp din hand för att stödja honom? Jo. Varför gör du inte det då? Att handla på detta vis tycker jag är att stödja honom. Om någon angrep hans rykte - för alla människor är måna om sitt rykte - skulle jag försvara honom på något sådant sätt.

När vi inröstar någon på det högtidliga sätt som vi gör, skall vi då stå fast vid våra förbund eller skall vi kränka dem? Om vi kränker dem blir vi förbundsbrytare. Vi bryter vårt löfte inför Gud och våra bröder i fråga om de mäns handlingar som vi ingått förbund att stödja.

Men anta att han skulle göra något felaktigt, anta att det skulle visa sig att han ljög, lurade eller bedrog någon, eller stal och gjorde något annat, kanske till och med hade orena vanor? Skulle ni ändå stödja honom? Då skulle det vara min plikt att tala med honom, på samma sätt som jag skulle tala med vem som helst, och säga åt honom att jag hade förstått att saker och ting förhöll sig si eller så och att jag under sådana omständigheter inte kunde stödja honom. Om jag märkte att jag blivit felunderrättad, skulle jag ta tillbaka anklagelsen. Men om inte, då skulle det vara min plikt att se till att rättvisa skipades, att han fördes inför vederbörlig domstol för att svara för det han gjort. I annat fall skulle jag inte ha någon rätt att tala om honom.¹⁵

Be för dem som Gud har insatt i de olika ämbetena i denna kyrka så att de kan få möjlighet att utföra sina olika plikter. Herren kommer att stödja sina tjänare och ge dem sin Helige Ande och uppenbarelsens ljus, om de söker honom på det sätt som han fastställt. Han kommer då att leda dem och leda dig på rätta vägar. Detta är ordningen i Guds rike, som jag förstår det… Och det är vårt ansvar att lära oss denna ordning och att följa den.¹⁶

Förslag till studier och diskussion

Har du någon gång fått en kallelse som du inte känt dig förberedd för? Hur reagerade du på den utmaningen? (Se även 1 Nephi 17:50.) Hur kan vi förbereda oss för att tjäna Herren i vilket ämbete vi än kallas till?
President Taylor betonade att vi alla har uppgifter att utföra i kyrkan. Varför är det viktigt för var och en av oss att tjäna?
På vilka sätt har dina kallelser i kyrkan berikat ditt liv? På vilka sätt kan du bli bättre på att tjäna?
Hur har du eller din familj välsignats genom en medlem i kyrkan som ärade sin kallelse? Vad känner du i ditt hjärta för dem som flitigt tjänar dig och din familj?
Vilka upplevelser har du haft av att Herren har hjälpt dig när du tjänat på något sätt? Vad kan du göra för att mer genomgående få hans vägledning i ditt tjänande? Varför är det viktigt att vi inte berömmer oss över oss själva när vi tjänar utan över Herren?
Hur kan vi aktivt stödja andra i deras kallelser? Hur stärks kyrkan av att vi stöder varandra? Vad kan vi göra i vårt hem för att hjälpa våra familjer att stödja våra ledare i kyrkan?

Skriftställen som hör till detta ämne: Ordspråksboken 3:5-6; Mosiah 2:17; Läran och förbunden 4:2-7; 24:7; 64:33-34; 76:5