Kapitel 16

En starkare relation till Gud

Jag skulle hellre vilja ha Gud till vän än några andra inflytanden och krafter som inte kommer från honom.¹

Ur John Taylors liv

John Taylor hade en djup och personlig kärlek till vår himmelske Fader. Han kallade honom ”vår fader, vän och välgörare”. Han sade: ”Vi kan förlita oss på hans arm, och vi vet att han kommer att leda och styra, påverka och kontrollera sitt folks angelägenheter, därför kan vi lita på honom.”²

I sitt vittnesbörd om Guds kärlek till och omsorg om sina barn, sade president Taylor: ”Det finns inte någon människa här på jorden som satt sin lit till Gud, jag bryr mig inte om var i världen hon har bott, som inte kan säga att han inte hjälpt henne. Jag vet att så har varit fallet med mig, i alldeles särskild grad med mig. Jag har känt, när jag varit i främmande länder och i obekanta trakter där jag inte haft någon annan att vända mig till än den Allsmäktige, att han varit vid min sida, och jag vet att han har besvarat mina böner.”³

Denna förtröstan på Gud framgick tydligt 1839 när äldste Taylor tillsammans med äldste Wilford Woodruff gav sig av på mission till Brittiska öarna. Äldste Taylor blev allvarligt sjuk på resan från Nauvoo till New York, varifrån de skulle färdas med båt till England. Äldste Woodruff åkte i förväg till New York och där väntade han på äldste Taylor, som försenades på resan på grund av sin sjukdom.

När äldste Taylor kom fram till New York var äldste Woodruff ivrig att ge sig av och ordnade genast med en biljett åt sig själv till England. Fastän äldste Taylor inte hade några pengar, sade han till äldste Woodruff: ”Ja, om du, broder Woodruff, tycker det är bäst att jag följer med dig, så gör jag det.” Äldste Woodruff frågade hur äldste Taylor skulle få pengar till resan, och äldste Taylor svarade: ”Åh, det ordnar sig med den saken. Skaffa biljett åt mig på din båt, du, så skall jag ge dig pengarna.”

En viss broder Theodore Turley som hörde samtalet mellan äldste Taylor och äldste Woodruff, uttryckte en önskan att få följa med apostlarna på deras resa och erbjöd sig att laga maten åt dem, även om inte han heller hade några pengar. Äldste Taylor sade åt äldste Woodruff att skaffa en biljett även åt broder Turley.

Inom kort försåg Herren dem med medel för resan. Äldste B H Roberts i de sjuttios kvorum skrev: ”När de gjorde dessa förberedelser hade äldste Taylor inga pengar, men Anden hade viskat till honom att medel var att vänta, och denna milda och stilla röst hade aldrig svikit honom! Han litade på denna röst, och det gjorde han inte förgäves. Fastän han inte bad någon enda om ens en penny, var det flera personer som frivilligt bidrog och gav honom tillräckligt med pengar för att han skulle kunna infria sitt åtagande att skaffa biljett åt sig själv och broder Turley, men det räckte inte till något mer.”⁴

John Taylors lärdomar

Gud är vår Fader och han hyser faderlig omsorg om oss.

Vår religion … sätter inte upp Gud som någon sträng varelse som vi inte kan närma oss, utan den säger oss att han är vår Fader och vi är hans barn, och att han i sitt bröst hyser faderlig omsorg om oss. Vi har alla erfarit något av känslorna som finns mellan far och son, mor och dotter, föräldrar och barn.⁵

Vad känner Gud för den mänskliga familjen? För honom är de hans barn. Allesammans? Ja, de vita, svarta och röda, judarna, hedningarna, de kristna och människor av alla samhällsklasser och kategorier. Han är intresserad av dem alla. Han har varit det från begynnelsen och kommer att fortsätta vara det intill änden. Han kommer att göra allt som står i hans makt för den mänskliga familjens nytta, välsignelse och upphöjelse, både i tid och evighet.⁶

Vi är alla Guds barn. Han är vår Fader och har rätt att styra oss. Inte bara oss, utan han har all rätt att styra och bestämma över angelägenheter som rör alla människor som bor på jordens yta, ty de är alla hans avkomma.⁷

Det mål Gud inriktar sig på är att vara till så stor nytta för mänskligheten som det står i hans förmåga att vara. Vi talar ibland om att sätta himmel och jord i rörelse, men Gud har satt himmel och jord i rörelse för att åstadkomma detta mål … Gud vill vårt väl, och han har instiftat lagar för detta ändamål. Han har infört det eviga evangeliet för detta ändamål, och han har återställt det heliga prästadöme som fanns i forna dagar, tillsammans med alla de principer, välsignelser, krafter, ceremonier, förordningar och förmåner som har funnits på jorden från tidernas begynnelse.⁸

Om vi förstår oss själva rätt, måste vi betrakta oss själva som eviga varelser och Gud som vår Fader, ty vi har fått lära oss att i våra böner säga: ”Fader vår, som är i himlen. Helgat blive ditt namn.” [Se Matt 6:9.] ”Vi hade våra jordiska fäder som tuktade oss, och vi hade respekt för dem. Skulle vi då inte så mycket mer underordna oss andarnas Fader så att vi får leva?” [Se Heb 12:9.] Jag behöver inte komma med några bevis för detta, ty det är en självklar sak för de heliga att Gud är våra andars fader och att när vi återvänder till hans närhet skall vi känna honom, liksom vi har känt våra jordiska föräldrar. Vi får lära oss att vi skall nalkas honom som vi skulle nalkas en jordisk förälder och be honom om de välsignelser vi behöver, och han har sagt: ”Vem bland er ger sin son en sten, när han ber om bröd, eller en orm, när han ber om en fisk? Om ni som är onda förstår att ge era barn goda gåvor, hur mycket mer skall då inte er Fader i himlen ge det som är gott åt dem som ber honom.” [Se Matt 7:9-11.]⁹

Vår himmelske Fader välsignar oss när vi söker honom i ödmjuk bön.

Vi bör känna att Gud är vår Fader och att vi är hans barn, att han har lovat att lyssna till våra böner och att vi är uppmanade att lyda hans vilja och utföra hans avsikter. Och vi bör, för att våra böner skall ge resultat, utföra de olika plikter som åvilar oss, bland annat de som nämnts, och vi bör vara ärliga och hedervärda i vårt umgänge med varandra. Om vi försöker bedra vår broder, hur kan vi då förvänta oss att Gud skall välsigna oss i detta, när vår broder är lika mycket ett barn till vår himmelske Fader som vi är det. … [Gud] är intresserad av att det skall gå honom väl, och om vi försöker utnyttja Herrens barn och därigenom skadar honom eller henne, tror ni då att Herren skulle vara nöjd med oss?¹⁰

Det får mig att tänka på mina pojkår. Vid detta tidiga skede i mitt liv lärde jag mig att komma nära Gud. Många gånger gick jag ut på åkrarna, och i skymundan bakom någon buske böjde jag knä inför Herren och bad honom vägleda mig. Och han hörde min bön. Ibland fick jag andra pojkar att följa med. Det skulle inte skada er, pojkar och flickor, att anropa Herren i det fördolda som jag gjorde. Den var min tro som liten pojke. Och Gud har lett mig från det ena till det andra … Min ande var vänd mot Herren på den tiden, och jag känner fortfarande likadant.¹¹

Jag skall säga er att det första jag brukade göra när jag gick ut för att predika, särskilt när jag var på väg till en ny plats, var att gå avsides till något ställe, varhelst jag kunde ta mig, till ett fält, en lada eller in i skogen, eller till min kammare, och be Gud välsigna mig och ge mig visdom att klara av alla de omständigheter som jag kanske skulle bli tvungen att brottas med. Herren gav mig den visdom jag behövde och stöttade mig. Om ni fortsätter på en sådan väg, kommer han att välsigna också er. Förlita er inte på er själva utan studera i de allra bästa böcker - Bibeln och Mormons bok - och skaffa er all kunskap ni kan. Håll er sedan till Gud och håll er fria från fördärv och vanhelgande av alla de slag, så kommer den Allrahögstes välsignelser att vara med er.¹²

Glöm inte att åkalla Herren i er familjekrets, att varje dag livet ut ägna er själva och allt ni har åt Gud. Sträva efter att göra rätt och öva upp förmågan till enighet och kärlek, så kommer den levande gudens frid och välsignelse att vara med oss. Han skall leda oss på livets väg, och vi skall bli understödda och upprätthållna av alla de heliga änglarna och de forna patriarkerna och gudsmännen. Slöjan blir tunnare mellan oss och vår Gud, vi kommer att närma oss honom och vår själ kommer att prisa Härskarornas Herre.¹³

Vi måste förtrösta och ha tro på Gud.

Jag tror inte på en religion som inte har all min tillgivenhet, men jag tror på en religion som jag kan leva och dö för. Jag talar inte om sådant som jag inte förstår. Jag har kämpat med döden, och djävulen har inriktat sig på mig, men jag brydde mig inte om det. Beröva mig detta hopp och min religion är värdelös … Det är vår skyldighet att handla enligt principen vi utgick ifrån, att förtrösta och ha tro på Gud, att låta detta påverka oss i vårt uppträdande mot varandra.¹⁴

Om vi vill göra vår del, kommer Herren inte att underlåta att göra sin. Vi kan inte tillåta oss att ta efter andra som handlar dåraktigt. Vi utger oss för att vara Guds Sion, de renhjärtade. Vi utger oss för att vara män och kvinnor som står för redbarhet, sanning och dygd, och för att ha tro på Gud. Detta får inte bara vara en trosbekännelse, utan något vi praktiserar. Vi måste utföra och fullborda Guds ord, vilja och lag.¹⁵

Tro utan gärningar är död [se Jak 2:17, 26]. Det är tydligt att en levande tro, den som är godtagbar för Gud, inte bara är en tro på Gud, utan också en tro som leder till handlingar. Den är inte bara orsaken till våra handlingar, utan den innefattar både orsak och verkan. Eller med andra ord - det är en tro som fullkomnas genom gärningar.¹⁶

Vi måste förlita oss på Gud och låta följderna bli hur de vill. Så länge vi gör detta, och så länge vi håller de heliga förbund som vi har ingått med honom och med varandra, kommer Sion att segra …

Men jag skall säga er vad vi måste göra, mina bröder och systrar. Vi måste frukta Gud i vårt hjärta. Vi måste lägga åt sidan vår girighet och vår nyckfullhet, vår egensinnighet och all slags dåraktighet… Vi måste ödmjuka oss inför Herren, omvända oss från våra synder och hädanefter bevara vår kropp och ande rena, så att vi kan vara lämpliga kärl för den levande gudens ande och vägledas av honom i allt vårt arbete, både för de levande och de döda. Vår längtan måste vara efter Gud och hans rättfärdighet, tills vi skall ropa som någon i gamla tider gjorde: ”Utrannsaka mig, Gud, och pröva mig, och om det finns någon form av orättfärdighet i mig, befall det att försvinna” [se Ps 139:23-24]. Det är vårt ansvar som fäder och mödrar att komma inför Herren i ail ödmjukhet och anropa honom så att hans frid kan få rum i vårt hjärta, och att då vi har gjort något fel erkänna det felaktiga och reparera skadan så långt vi möjligtvis kan. Låt på detta sätt varje man och kvinna i Israel börja sätta sitt hus i ordning och för alltid odla fridens, enighetens och kärlekens anda.

Och om Israels familjer gör detta överallt i Sions land, om alla fruktar Gud och arbetar i rättfärdighet, odlar ödmjukhetens och saktmodets anda samt sätter vår lit till honom, finns det ingen kraft i världen som kan skada oss.¹⁷

Frid är Guds gåva till dem som vandrar i enlighet med hans ljus.

Frid är en Guds gåva. Vill ni ha frid? Vänd er då till Gud. Vill ni ha frid i era familjer? Vänd er till Gud. Vill ni att frid skall sväva över era familjer? Om ni vill det så lev i enlighet med er religion, då kommer Guds egen frid att bo och förbli hos er, ty det är från honom friden kommer, och den bor inte någon annanstans … Frid är något gott och jag säger er: Sök efter den, vårda den i ert bröst, i grannskapet och varhelst ni vistas bland era vänner och bekanta. Om vi bara får denna frid som kommer från Gud, så kommer allt att gå väl …

När krig och bekymmer kommer på tal kommer somliga att fråga om vi inte är rädda. Nej, jag är en Guds tjänare och det är nog, ty Fadern står vid rodret. Jag måste vara som lera i händerna på krukmakaren, vara foglig och vandra i Herrens andes ljus, vad som än händer. Må blixtarna ljunga och jordbävningar dundra, Gud står vid rodret och det känns som om jag vill säga mycket litet, ty Herren Gud Allsmäktig regerar och kommer att fortsätta sitt verk tills han har lagt alla fiender under sina fötter och hans rike sträcker sig från floderna till jordens ändar.¹⁸

Allt vi måste göra är att leva i enlighet med vår religion, att lyda rådet från vår president, vara ödmjuka och trofasta och inte prisa vår egen styrka, utan be Gud om visdom och se till att vi har frid med Gud, med våra familj, med varandra, så att frid kan råda i vårt bröst och i vårt samhälle.¹⁹

När vi lever efter vår religion, när vi vandrar i enlighet med Guds andes ljus, när vi renar oss från föroreningar och fördärv, och Herrens andes ljuva viskningar låter intelligens strömma in i vårt bröst, när den vakar över oss och får oss att känna frid och glädje, då får vi på sätt och vis en svag skymt av de ting som väntar de trofasta, och det är då det känns som att vi och allt vi har är i Herrens händer, och att vi är redo att erbjuda oss som offer för fullbordandet av hans syften på jorden.²⁰

Frid är något önskvärt. Det är en Guds gåva och den största gåva som Gud kan skänka dödliga människor. Vad är mer önskvärt än frid? Frid i nationer, frid i städer, frid i familjer. Likt den mjukt susande sefyren [eller västanvinden] slätar dess lindrande inflytande ut bekymrens panna, torkar sorgens öga och jagar oron ut ur bröstet. Och om den fick erfaras överallt, skulle den driva ut sorgen från världen och göra denna jord till ett paradis. Men frid är en Guds gåva.²¹

Förslag till studier och diskussion

Nämn några sätt på vilka Gud visar sin faderliga kärlek till oss. Hur kan vetskapen om att han är vår omtänksamme Fader hjälpa oss i våra andliga och fysiska behov?
Varför försummar vi ibland att ha meningsfyllda, regelbundna böner? Vad kan vi göra för att våra böner ska bli mer meningsfyllda?
Vad kan vi lära av John Taylors erfarenheter av bön? Hur kan vi lära barnen att nalkas Gud i bön som unge John Taylor gjorde?
Hur kan vi bygga upp vår tillit till Gud? Hur har du välsignats när du förlitat dig på Gud?
Vad innebär det att ”vandr[a] i enlighet med Guds andes ljus”? Vad betyder tron för denna grad av villighet? Nämn några speciella sätt som du kan tillämpa din tro på.
På vilka sätt har du erfarit frid som en gåva från Gud? Hur har denna frid påverkat din kärlek till honom?
Hur kan du öka friden i din familj?

Skriftställen som hör till detta ämne: Ordspråksboken 3:5-6; Filipperbrevet 4:6-7; 2 Nephi 32:8-9; Mosiah 4:9-10; Läran och förbunden 19:23; 20:17-18; 59:23-24