Hur jag vet
Kunskapen kom efterhand
Min svåra situation förändrades inte när fick lära mig om evangeliet, men jag kände mig gladare.
När jag var 14 år kom några missionärer från Jesu Kristi kyrka till vårt hem och undervisade min mor och mig. Snart uppmanade de oss att döpas. Mamma tackade nej, men jag tackade ja. När jag ser tillbaka kan jag inte säga att jag var omvänd. Jag tror att jag, liksom många andra tonåringar, helt enkelt ville göra något som skilde sig från det vanliga.
Under året som följde gick jag till kyrkan själv. Jag kände inte riktigt att jag passade in och förstod inte så mycket av det som undervisades. Men jag var aktiv. Året därpå hade jag flyttat hemifrån och gick på en skola i kyrkans regi i Mexico City. Fastän jag hade tyckt om skolan under mitt första besök och ansträngt mig för att komma in på skolan (och för att övertala mina föräldrar att låta mig studera där) upptäckte jag snart att det inte var lätt att vara på egen hand. Jag hade fortfarande inget vittnesbörd. Jag förstod egentligen inte vem Joseph Smith var eller vad som stod i Mormons bok. Jag kände mer än någonsin tidigare att jag inte passade in.
Naturligtvis berättade jag inte det här för mina föräldrar. Jag hade använt mycket tid till att övertala dem att låta mig få gå på den här skolan. Hur kunde jag erkänna att det kanske inte var rätt plats för mig trots allt? På grund av min stolthet led jag i tysthet.
Min svåra situation förvärrades när jag fick veta att mina föräldrar skulle skilja sig. Det kändes som om hela min värld gick i spillror.
Det var då min biskop tog mig åt sidan och frågade hur det var med mig. Jag berättade för honom om all min frustration och min sorg. ”Det känns som om jag inte vet någonting längre”, sade jag.
Den gode biskopen började undervisa mig om evangeliet. Vi började med hur man uppriktigt kommunicerar med vår himmelske Fader. Allteftersom pratade vi om försoningen. Han undervisade mig om evangelie-sanningar och för första gången kände jag att jag hade ett vittnesbörd. Jag var glad att jag hade något att hålla fast vid under den svåra perioden. Fastän jag kände mig maktlös i fråga om min familj kunde jag ändå känna mig glad för att jag var nära min himmelske Fader. Jag visste att han kände mig, och det förändrade allt.
Kanske är det vanligt att nya medlemmar i kyrkan känner som jag när det gäller att passa in. Det jag lärde mig är att det inte har någon betydelse om man inte förstår allt som rör evangeliet med en gång. Det som har betydelse är att vi förstår vår relation till vår himmelske Fader och att han har ett ändamål och en plan för vårt liv. Det har betydelse att vi förstår att Frälsaren sonade våra synder och att han förstår oss fullkomligt, även om ingen annan gör det. När jag väl förstod de här lärdomarna så föll annat på plats.
Tack vare min biskops kärlek och tålamod blev tiden i high school en positiv period i mitt liv. När jag gick på kyrkans high school förändrades min syn på vem jag var och hur mitt liv kunde vara. När jag hade tagit examen stannade jag kvar i Mexico City. Det första jag gjorde när jag hade hittat någonstans att bo var att leta reda på min församling så att jag kunde fortsätta ha en tillflyktsort, en plats där jag kunde växa i evangeliet.
En kort tid därefter verkade jag som missionär på Temple Square i Salt Lake City. Det gav mig stor glädje att berätta för andra om sanningarna som hade gett mig en fast grund i en annars så turbulent tid av mitt liv.
Jag är tacksam över att vara medlem i kyrkan. Jag vet att min himmelske Fader är medveten om var och en av oss och att han har en plan för vårt liv. Det har varit till stor välsignelse att se honom veckla ut sin plan för mig.
Fotografi med tillstånd av Sonia Padilla-Romero; detalj från Kristi andra ankomst, av Grant Romney Clawson