Pionjärparasoller
”Den kärlek som är Kristi rena kärlek består för evigt” (Moroni 7:47).
Sarah! Sarah, vakna!” sade femåriga Christiana Larsen till sin lillasyster. ”Det är dags att gå.”
Treåriga Sarah kämpade för att öppna ögonen.
”Men det är ju fortfarande mörkt ute”, klagade hon sömnigt.
”Jag vet, men mamma säger att vi måste se till att komma iväg tidigt. Båten till Amerika går snart.”
Familjen Larsen hade blivit medlemmar i kyrkan i Danmark. Nu skulle de färdas den långa vägen för att vara med medlemmarna i Saltsjödalen.
Christiana hjälpte Sarah att klä på sig. Sedan tittade de små flickorna sig tårögt omkring i sitt bekväma sovrum för sista gången. De visste att det skulle dröja länge tills de fick sova i en riktig säng igen.
”Glöm inte ditt parasoll, Sarah”, sade Christiana när hon tog upp sitt eget spetsprydda parasoll av silke. ”Mamma sade att hon skulle packa ner dem tillsammans med sängkläderna.”
Mamma och pappa hade sagt att de inte kunde packa något mer än det allra nödvändigaste för resan till Amerika. När sängkläderna, kläderna och verktygen var nerpackade skulle det inte finnas rum för så mycket annat. Men Christiana och Sarah hade tiggt och bett om att få ta med sig en enda favoritsak till sitt nya hem. De skulle ju faktiskt lämna kvar sina dockor, böcker och leksaker. Båda flickorna valde sitt vackra parasoll.
I soluppgången gick Christiana och hennes familj ombord på båten som skulle segla till Amerika. De var ivriga över att få komma till Sion fastän de var tvungna att lämna sina vänner, sina släktingar och sitt hem.
Resan över havet var lång och tröttsam. Under de heta eftermiddagarna på båten använde de båda flickorna sina fina parasoller för att få lite skugga. Om vinden blåste i rätt riktning seglade båten framåt i stadig takt. Men om vinden ändrade riktning så tvingades båten tillbaka, ofta lika långt som den hade kommit.
När familjen Larsen kom till Amerika köpte de en vagn och oxar och påbörjade den långa resan till Saltsjödalen. Det var varmt och guppigt att åka på vagnen så Christiana och Sarah gick ofta i stället.
Liksom många andra pionjärfamiljer fick Christianas familj uppleva svårigheter och tragedier längs vägen. Christianas nyfödde bror dog under resan och begravdes på slätten.
När familjen Larsen hade kommit fram till Saltsjödalen 1857 tyckte Christiana om att gå till kyrkan med andra barn i sin ålder. Christiana och Sarah tog glatt med sig sina parasoller till kyrkan varje söndag för att hålla den heta ökensolen borta från ansiktet.
Allteftersom dagarna och veckorna gick började familjens pengar och mat att ta slut. En kväll hörde Christiana hur hennes föräldrar samtalade om problemet. Hennes pappa sade att han kände till en familj som hade välsignats med en god sädesskörd. Familjen Larsen kunde byta något de hade mot lite mjöl. Men vad hade de som de kunde byta med?
Christiana ville säga något. ”Ni kan byta våra parasoller mot mjölet, pappa.”
”Men ni älskar ju era parasoller, Christiana. Det kan jag bara inte göra!”
”Det går bra, pappa”, sade Christiana. ”Vi behöver maten mer än vi behöver parasollerna.”
Dagen därpå bytte Christianas pappa de vackra spetsprydda para-sollerna mot lite mjöl. Mjölet gjorde att det fanns mat för hela familjen.
Den kvällen när Christiana gjorde sig i ordning för sängen tittade hon sorgset bort mot hörnet där hennes fina parasoll hade stått. Men när hon tänkte på det härliga brödet hon hade ätit till kvällsmat byttes sorgen ut mot tacksamhet. När hon bad sin bön den kvällen tackade hon sin himmelske Fader för sitt fina parasoll som hade gjort så att familjen kunde få mat.
Illustration Brian Call