Budskap från första presidentskapet
Trofasta vänner
En av de största hedersbetygelserna Frälsaren kan ge är att kalla oss ”vänner”. Vi vet att han älskar alla sin himmelske Faders barn med fullkomlig kärlek. Men han förbehåller dem som trofast har tjänat honom denna speciella titel. Du kanske minns orden från 84:e kapitlet i Läran och förbunden: ”Och vidare säger jag er, mina vänner, ty härefter skall jag kalla er vänner: Det är nödvändigt att jag ger er denna befallning så att ni blir som mina vänner i de dagar då jag var tillsammans med dem och gick omkring och predikade evangeliet i min kraft” (L&F 84:77).
Vi blir hans vänner när vi tjänar andra i hans ställe. Han är det fullkomliga exemplet på det slags vän det är meningen att vi ska bli. Han vill bara sin himmelske Faders barns bästa. Deras lycka är hans lycka. Han känner deras sorg som sin egen eftersom han har betalat priset för alla deras synder, tagit på sig alla deras sjukdomar, burit på alla deras bekymmer och känt all deras längtan. Hans motiv är rena. Han söker inget erkännande åt sig själv utan vill ge all ära åt sin himmelske Fader. Den fullkomlige vännen, Jesus Kristus, är helt osjälvisk när han erbjuder lycka till andra.
Var och en av oss som har ingått dopförbundet har lovat att följa hans exempel genom att bära varandras bördor på det sätt som han skulle göra (se Mosiah 18:8).
Under de närmaste dagarna får du många möjligheter att vara en vän i hans ställe. Det kanske är när du promenerar längs en dammig väg. Det kanske är när du sätter dig ner på tåget. Det kanske är när du letar efter en ledig plats att sitta på i kyrkan. Om du är observant ser du någon som bär på en tung börda. Det kan vara en börda av sorg eller ensamhet eller bitterhet. Du kanske bara ser den om du har bett om att Anden ska ge dig ögon som du kan se in i hjärtan med och om du har lovat att lyfta upp slappnande händer.
Svaret på din bön kan vara en gammal väns ansikte, någon som du inte har sett på åratal men vars behov du plötsligt kom att tänka på och känner i hjärtat som om de var dina egna. Det har hänt mig. Gamla vänner har sträckt sig ut mot mig över milen och åren som gått och uppmuntrat mig när bara Gud kunde ha berättat för dem om min börda.
Guds levande profeter har bett oss vara trofasta vänner till dem som kommer in i kyrkan som omvända och gå ut och rädda dem som har vandrat bort. Vi kan göra det, och vi gör det om vi alltid tänker på Frälsaren. När vi sträcker oss ut för att hjälpa andra och lyfta en börda så sträcker han sig ut tillsammans med oss. Han leder oss till dem som har ett behov. Han välsignar oss så att vi kan känna vad de känner. När vi är ihärdiga i vår stävan att tjäna dem så kommer vi i allt högre grad att få gåvan att känna hans kärlek till dem. Det ger oss mod och styrka att sträcka oss ut om och om igen i trofasthet.
Och i tiden och evigheten kommer vi att känna glädjen av att välkomnas in i skaran av hans trofasta vänner. Jag ber om den välsignelsen till oss alla och till dem vi tjänar.
Den fullkomlige vännen, Jesus Kristus, är helt osjälvisk när han erbjuder lycka till andra. Vi blir hans vänner när vi tjänar andra i hans ställe.
Fotoillustration John Luke; Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar, av Harry Anderson