Välj templet
Det är rådet från ett ökande antal sista dagars heliga i Indien som vet vilka välsignelser man får av att besöka Herrens hus.
Man märker det mest när man ser dem i ögonen. Det finns glädje där, hopp och tro, en optimism som väcker ett leende när man säger: ”Berätta hur du känner för templet.”
För de sista dagars heliga i Indien ger tempeläktenskapet en djupare förståelse, en känsla av fullbordan, och en beslutsamhet att hålla förbunden för evigt medan de gläds åt evighetens löften. Fastän det är hundratals mil till det närmaste templet, som finns i Hongkong, hittar ett ökande antal medlemmar sätt att ta sig till Herrens hus. Vägledda av bön, tro och Anden väljer de att beseglas i templet. Här är några av deras tankar och berättelser.
Hämtar styrka
William Prabhudas från Bangalore andra gren arbetar i ett tingshus. Han vet hur hjärtskärande det kan vara att se äktenskap brytas sönder. Det är en av anledningarna till att han och hans hustru var så ivriga att hämta styrka i templet.
”Liksom de flesta par har vi ibland små problem att lösa”, säger han. ”Men det är mycket lättare att lösa dem när vi båda har ett evigt perspektiv.”
Hans hustru Sheela säger att det inte bara har hjälpt henne och hennes make att besöka templet, utan det har också hjälpt deras barn: Celesta, 13 år, och Doris, 7 år. ”Vi beseglades som familj”, säger Sheela. ”Det kändes bra. Vi glömde världen utanför och det kändes som om vi var i himlen. Vi pratar om det hela tiden.”
”Vilken välsignelse det är att vara beseglad till min hustru”, säger broder Prabhudas. ”Och sedan tog de in våra döttrar till oss, klädda i vitt. Det fick mig att tänka på renhet — renhet i vårt liv och i vårt hem. Renhet och templet går hand i hand. När vi är rena lovar Herren oss — i sitt löftenas hus — att välsigna oss.”
Celesta minns att familjen arbetade, planerade och sparade i två år för att kunna resa till templet. Men mest av allt minns hon att hon var i templet med sina föräldrar och att hennes faster och farbror och kusiner också var där för att se familjen beseglas. ”Efteråt höll vi alla varandra i handen. Vi tittade in i speglarna och tänkte på evigheten”, minns hon. ”Det var underbart. Jag visste att jag ville tillhöra min familj för evigt.”
Två gånger två tillsammans
Under årens lopp har bröderna Thomas från Hyderabads fjärde gren gjort mycket för att vara goda exempel för varandra. De blev medlemmar i kyrkan samtidigt som tonåringar. De uppmuntrade tillsammans sin mamma tills hon också blev medlem i kyrkan. Båda bröderna var missionärer i Indienmissionen Bangalore. De hjälptes åt att trösta sin mor när fadern hade gått bort. Och båda gifte sig nyligen.
Nu har Rejjie och hans hustru Metilda beseglats i templet, och Rennie och hans hustru Keerthi, som följer deras goda exempel, kommer snart att beseglas.
”Ända sedan jag blev medlem i kyrkan har det varit en process att förändras och förbättras, att lära sig om frälsningsplanen och följa den”, säger Rejjie. ”Men det egentliga målet är att komma tillbaka och bo hos vår himmelske Fader, vår kärleksfulle Fader som så gärna vill att vi ska komma tillbaka till honom att han gav oss en Frälsare, sin Son Jesus Kristus, för att frälsa oss från synd och evig död. Jag är tacksam för att Jesu Kristi evangelium förändrade mig och min familj, och att få komma till templet är höjdpunkten av allt det här.”
Rejjie berättar att en av utmaningarna han och Metilda mötte när de ville få föräldrarnas godkännande för att gifta sig var att de har olika religioner och olika dialekter. ”Men i templet finns inga skillnader”, säger han, ”och det var en stor påminnelse för oss.” Han känner att Indiens framtid tillhör ungdomarna. ”Det är vi som ska åstadkomma en förändring”, säger han och tittar på Metilda. ”Det är en sådan vision vi båda har. Vi behöver ha hemaftnar, studera skrifterna och be som familj och vara fokuserade på templet. Det är vår framtid.”
Metilda håller med: ”När jag frågar honom hur han kan vara så förstående och kärleksfull så säger han att det är för att evangeliet gör honom till en bättre man. Som missionär såg han missionspresidentens exempel, hur han behandlade sin hustru med respekt och kärlek. Och i templet ser vi samma mönster. När vi visar samma mönster i vårt liv och en dag för våra barn så kommer det inflytandet att stärka kyrkan i Indien.”
Rennie berättar att han träffade sin framtida brud medan han var med på seminariet när han undersökte kyrkan. ”Jag ville spela kricket i stället men seminarieläraren sade: ’Du behöver sätta Gud först’, så det gjorde jag. Fastän jag var blyg kom jag och jag satte mig på raden längst bak.” På raden längst fram såg han Keerthi som då bara hade varit medlem i sex månader. De blev vänner, men det var inte förrän Rennie hade återvänt från sin mission som de började dejta. Keerthi minns att när de slutligen bestämde sig för att gifta sig så gick de till sina föräldrar för att övertyga dem om att det var rätt val.
”Vi hade lärt oss i seminariet att vi skulle hedra våra föräldrar, och vi tänkte på det”, säger hon.
Rennie tillägger: ”De rådde oss att avsluta vår utbildning och att jag skulle vänta tills min bror hade gift sig. Så vi arbetade och väntade, och det bästa var att just när vi var klara med vår utbildning så gifte sig min bror, och Keerthis far var mycket imponerad av deras bröllop. När han såg deras goda exempel gick han med på att låta oss gifta oss. På det sättet hedrade vi våra föräldrar och vårt bröllop blev arrangerat på lämpligt sätt.”
Rennie säger att hans upplevelser med Keerthi är ett bra exempel på hur kunskapen om äktenskapet inom kyrkan har spritt sig. ”När jag blev medlem i kyrkan var det något stort om en medlem gifte sig med en medlem”, säger han. ”Och om de kunde komma till templet så var det ännu större. Men nu vet vi hur man gifter sig inom kyrkan. Vi ser till att vi är redo för templet. Templet är nyckeln.”
Presidentens exempel
När man kommer in i Venkat och Lynda Dunnas lägenhet — de tillhör Hyderabads fjärde gren — finns det många bevis på att det här nygifta paret verkligen älskar varandra. En handgjord födelsedagsbanderoll från honom till henne sitter på väggen. Ett fotoalbum med deras bröllopsfoton ligger på bordet vid soffan. Medan de pratar lägger han armen om henne, och hon ler så ofta att det smittar av sig.
De berättar att de träffades på aktiviteter i kyrkan och hur glad Lyndas mor blev när de förlovade sig, för hon kände Venkat från kyrkan. Men det fanns ett problem. Venkat hade en äldre bror som var ensamstående och i Indien håller vissa fortfarande fast vid traditionen att äldre syskon ska gifta sig före yngre syskon. Hans föräldrar, som är vänligt inställda mot kyrkan men som inte är medlemmar, höll också på att bygga ett hus och ville inte ha något bröllop förrän huset var klart. ”Mina föräldrar ville inte säga nej, men de ville att vi skulle vänta i flera månader, kanske ett år”, minns Venkat.
”Det var Anden som hjälpte oss”, fortsätter han. ”Jag kände mig manad att tala om för alla att Lynda och jag båda arbetade, så vi skulle hjälpa till att ta hand om allt, men att det var viktigt att vi gifte oss så fort som möjligt och att det var viktigt att börja med att besöka templet. Vi tänkte hela tiden att Herren skulle hjälpa oss, och det gjorde han.”
Ett nytt sista dagars heliga kapell öppnades precis lagom så att de kunde ha sin vigsel och mottagning där, och sedan åkte de omedelbart till templet i Hongkong för att beseglas. ”Vi var sju personer som reste till templet tillsammans”, säger Lynda. ”Samma dag som Venkat och jag beseglades så kunde min mor, min syster och jag också beseglas till min döda far. Det var en underbar dag på alla sätt.”
Venkat, som nu verkar som grenspresident, säger att en av hans största önskningar är att få se ett tempel i Indien en dag. ”Det blir en stor välsignelse”, säger han. ”Det kommer att hjälpa oss att bygga upp Sion där vi är.”
Ett väglett äktenskap
Berättelsen om Barat och Ishla Powell från Chennai andra gren börjar faktiskt med Barats föräldrar, Sathiadhas Powell och Suriya Kumari, som gifte sig 1981 och blev medlemmar i kyrkan 1991. År 1993 kallades Sathiadhas att bli grenspresident. Efter att i flera år ha sparat och förberett sig, och innan templet i Hongkong hade invigts, reste de till templet i Manila på Filip-pinerna för att beseglas.
Allteftersom familjen växte och mognade i evangeliet undervisade de sina två söner om hur viktigt det var att komma till templet. (Deras yngsta son verkar för närvarande som missionär.) Broder och syster Powell blev förtjusta över att en tempelvigsel omedelbart blev en del av planerna när deras äldste son Barat förlovade sig. Ishla, hans fästmö, var ny medlem i kyrkan. ”Från första dagen när jag träffade missionärerna visste jag att evangeliet var sant, och jag älskade det”, säger hon. Hon blev nära vän med familjen Isaac, den nuvarande grenspresidentens familj, som familjen Powell hade presenterat kyrkan för.
När Ishla döptes hade Barat fyra månader kvar av sin mission. ”Familjen Isaac sade hela tiden att han passade mig perfekt, men jag ville vänta med äktenskap och själv verka som missionär”, säger Ishla. Grens- och missionspresidenten godkände hennes missionärsansökan, men, berättar Ishla, ”plötsligt och helt oväntat ändrade jag mig. Jag ville be för ett äktenskap.”
När Barat hade kommit hem från sin mission blev han överraskad när flera personer sade att Ishla var den rätta för honom. En kort tid senare träffades de som hastigast på president Isaacs dotters bröllop men pratade inte så mycket. Det indiska samhället är ganska formellt när gäller hur män och kvinnor lär känna varandra, och både Barat och Ishla ville uppföra sig rätt.
Tre veckor senare bad Ishla och undrade vad hon skulle göra, och det gjorde även Barat. ”Herren visade mig på så många sätt att Barat var den rätte”, säger Ishla. ”Men jag var mycket reserverad. Jag bad: ’Herre, om det här är vägen så visa mig hur jag kan prata med honom.’”
Barat säger: ”Jag hade pratat med flera personer om henne och de hade inget annat än gott att säga. Plötsligt tänkte jag: ’Jag behöver prata med henne nu’, men jag visste inte hur. Jag ringde president Isaacs syster och frågade om hon tyckte att det var okej att ringa.”
Ishla fortsätter: ”Medan jag bad ringde grenspresidentens syster och sade: ’Barat vill prata med dig. Kan jag ge honom ditt nummer?’” En halvtimme senare pratade de. Barat säger: ”Det var som om vi hade känt varandra i åratal.”
Ishla hade fått lära sig om tempeläktenskap på institutet och visste att hon inte skulle nöja sig med mindre. Barat kände likadant. Men de behövde spara pengar för att kunna resa till templet, och det var många vänner och familjemedlemmar, bland annat Barats mor och far, som inte hade tillräckligt med pengar för att följa med dem.
”Det är långt att resa och mycket dyrt, men vi var alla överens om att de skulle åka”, minns Sathiadhas. ”Vi sade att vi skulle fira med dem under en borgerlig ceremoni innan de åkte, och vi bad dem ta många foton efter beseglingen. Sedan skulle vi fira igen när de kom tillbaka.
Vi undervisar den yngre generationen om hur viktigt templet är”, förklarar Sathiadhas. ”Vi uppmuntrar alla att åka till templet, och vi vill också att våra barn ska åka dit.” Han säger att han är särskilt glad över det sätt som Barat och Ishla respekterar sina föräldrar på, och folkets seder, och deras egen handlingsfrihet.
”I Indien pratar man om ’arrangerade äktenskap’ och ’kärleksäktenskap’”, säger Barat. ”Vi känner att vi har både och.” Faktum är att Barat och Ishla föredrar att kalla sitt äktenskap för ett ”väglett äktenskap”. ”Vi sammanfördes av våra familjer och vänner men också av Anden”, säger han. ”Vi hoppas att Anden alltid ska vägleda vårt äktenskap.”
Foto Richard M. Romney om inget annat anges; fotografi av templet i Hongkong, Craig Dimond
Ovan: Familjen Prabhudas reste till templet i Hongkong (till vänster) för att beseglas. Det är templet som ligger närmast Indien.
Ovan, från vänster: Rejjie, Metilda, Keerthi och Rennie Thomas. Nedan: Rennie och Keerthi tycker om att vara på Söndagsskolan varje vecka.
Ovan: Venkat och Lynda Dunna minns hur de reste till templet tillsammans med fem andra. Samma dag som de beseglades fick Lynda också möjlighet att beseglas till sin avlidne far.
Till höger: Berättelsen om Barat och Ishla börjar faktiskt med Barats föräldrar (nästa sida). ”Vi undervisar den yngre generationen om hur viktigt templet är”, säger Barats far Sathiadhas.