ungdomar
Den nya killen
Jag hade svårt för att känna mig hemma. Min familj hade nyligen flyttat till andra sidan landet. Församlingen vi flyttade in i hade en stor ungdomsgrupp, men det här var första gången det var jag som var ”den nya killen”. Det värsta var att jag var tvungen att börja i en ny skola, och första tanken som slog mig var: ”Vem ska jag sitta med på lunchen?” Kanske skulle jag se någon från kyrkan, men jag ville inte tränga mig på någon annans matbord, särskilt när jag inte visste om de ens ville ha mig där!
Första dagen i skolan var hur lång som helst. Till slut ringde det till lunch. När jag sakta gick in i matsalen bad jag min himmelske Fader hjälpa mig att hitta någon jag kände. Jag tittade mig omkring för att se om jag kunde känna igen någon. Ingen. Jag gick till ett bord längst bort i matsalen och åt min lunch.
Senare under dagen såg jag ett bekant ansikte på matte-lektionen. Jag hade sett David i seminariet på morgonen. Han bad att få se mitt schema och upptäckte att vi hade lunch samtidigt. ”Men var var du på lunchen i dag?” frågade han.
”Jag satt längst bort i matsalen”, svarade jag.
”Men i morgon kan du väl komma och sitta med mig på lunchen?”, sade han.
Jag är tacksam för en kärleksfull himmelsk Fader som känner till vars och ens behov och besvarar alla våra böner. Jag är också tacksam för personen som var villig att sträcka ut en vänskaplig hand. Något så enkelt som en inbjudan kan göra stor skillnad.