Led mig, stöd mig

Anne-Mette Howland

”De kan glömma, men jag skall inte glömma dig” (1 Nephi 21:15).

När jag var 10 år flyttade min familj från Danmark till Kanada. Vi hade bara bott där ett litet tag när två systrar som bodde på andra sidan gatan från vårt nya hem frågade om jag och min 12-årige bror Poul ville följa med dem på en busstur och titta på staden.

Poul och jag såg ivrigt fram emot att få göra det. Mamma var inte lika säker men gav med sig till slut. Hon gav de båda flickorna pengar till våra bussbiljetter. Hon bad dem ta hand om oss eftersom min bror och jag inte kunde prata engelska än. Flickorna lovade att de skulle ta väl hand om oss.

Vi gick på bussen och den körde iväg. Efter ett tag stannade bussen och flickorna vinkade till oss att gå av. Vi följde efter dem och började gå runt i staden.

Sedan började flickorna plötsligt springa i olika riktningar! Vi försökte följa efter dem men de försvann bakom obekanta hörn. Först trodde vi att de bara skojade med oss och att de snart skulle komma tillbaka. Men efter ett tag förstod vi att vi hade gått vilse och var lämnade ensamma.

”Ska vi fråga någon om vägen hem?” frågade jag Poul.

”Vi kan inte prata engelska och vi vet inte vad vi har för adress”, svarade han.

”Vi ringer mamma”, föreslog jag och pekade på närmaste telefonkiosk.

”Vi har inga pengar och vet inte vilket vårt telefonnummer är”, sade Poul.

Jag började gråta. Poul lade armen om mig. ”Var lugn, Anne-Mette. Vi ber en bön.”

Vi stod tätt tillsammans och bad vår himmelske Fader hjälpa oss att hitta tillbaka hem.

Efter bönen pekade Poul ner mot en gata. ”Jag känner att vi ska gå häråt”, sade han.

Jag började gråta igen. Hur kunde han veta vilken väg vi skulle gå?

Poul tröstade mig igen. ”Du måste ha tro på att vi blir vägledda”, sade han.

När han sade det kom en känsla av frid över mig. Jag fick tanken att jag behövde ha tro och låta min bror leda mig.

När vi hade gått en lång stund kom vi till en damm. ”Kommer du ihåg den här dammen?” frågade Poul. ”Vi körde förbi den på vägen från flygplatsen till vårt nya hus!”

Jag kände mig bättre till mods när jag hörde entusiasmen i hans röst. Vi satte oss ner vid dammen och bad en bön till.

Plötsligt tittade Poul upp på något som fanns en bit bort. ”Ser du den?” frågade han. Han tog sig upp och började springa, och jag flög upp och följde efter honom.

”Vad är det du ser?” ropade jag.

”Det är skylten på tvättomaten i närheten av vårt hus!”

Vi följde skylten till vår gata och snart kunde vi se mamma som stod utanför huset. Vi sprang fram till henne och kramade om henne.

När vi gick in sade mamma: ”När jag såg de båda flickorna komma hem gick jag över och frågade var ni var. Deras mamma var inte särskilt trevlig. Hon sade att vi var utlänningar och att vi borde åka tillbaka dit vi kom från.”

Mamma lade armarna om oss. ”Jag vill att ni ska veta att inte alla här känner så. Vi kommer att möta många människor som hälsar oss välkomna och blir våra vänner. De där flickorna lämnade er ensamma i dag, men jag är glad att ni kom ihåg att vår himmelske Fader aldrig lämnar er ensamma.”

Sedan knäböjde vi och tackade vår himmelske Fader för att han hade fört oss hem i säkerhet.