Dela djärvt med dig av evangeliet
Från ett tal under en skolavslutning vid Brigham Young-universitetet den 13 augusti 2009. För hela texten på engelska, gå till www.newsroom.lds.org (klicka på ”News Releases & Stories”).
Vi behöver inte försvara eller rättfärdiga något när vi grundar vår ställning på Guds Sons lärdomar och gör vårt bästa för att hålla hans bud.
Vi kämpar en gigantisk kamp. Så har det varit ända sedan människans begynnelse. Gott och ont har alltid varit hos oss, likaså rätten att välja mellan dem. Jag vill delge några tankar om att stå för sanningen.
Nyligen såg jag en undersökning om hur andra ser på medlemmarna i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Jag har länge varit intresserad av det här ämnet eftersom jag har haft mycket att göra med missionsverksamheten i mina uppdrag i kyrkan. Om vi vet hur andra ser på oss är det lättare att förstå hur vi bäst ska förklara oss. I just den här undersökningen hade det gjorts en intressant observation. Den menade att kyrkans medlemmar ibland kan verka mycket defensiva gentemot personer som inte tillhör kyrkan. Någon gick så långt som att säga att när mormoner förklarar vad de tror på så säger de det på ett sådant sätt att det känns som om de förväntar sig att bli kritiserade.
Det var inte första gången jag hade hört något sådant. Men ju mer jag tänker på det, desto mer förstår jag hur lätt det är, om vi inte är försiktiga, att förmedla en känsla av att vi intar försvarsställning i vår kommunikation med andra.
Jag tror jag vet vilka några av anledningarna till det är. Alltsedan den gången när Joseph Smith gick ut ur den heliga lunden på våren 1820 har det funnits personer som har reagerat negativt, för att inte säga fientligt, på vårt budskap. Joseph säger med egna ord att det var en obehaglig upplevelse första gången han försökte berätta vad han hade sett för någon utanför familjen. Den protestantiska prästen som han berättade det för sade att ”alltsamman kom från djävulen” och ”att det inte fanns något sådant som syner och uppenbarelser” längre (Joseph Smith — Historien 1:21).
Om Joseph tyckte att det var obehagligt så var det för att han ännu inte hade insett den ondes obarmhärtiga makt. Ju mer kyrkan växte, desto mer tycktes den dra åt sig fientlighet. Den lilla gruppen trofasta medlemmar drevs från den ena platsen till den andra. Joseph måste ha känt det som om det inte kunde bli mycket värre än när Missouris guvernör hade utfärdat en utrotningsorder mot kyrkans medlemmar, och när han och andra sedan fick utstå det fruktansvärda lidandet i Libertyfängelset. Men naturligtvis blev det värre, och Joseph och Hyrum fick betala för sitt arbete, sitt vittnesbörd och sin tro med sitt liv. Det var den avgörande händelsen som ledde till den stora vandringen västerut. Brigham Young ledde vandringen genom Amerikas vildmark till en tillflyktsort bland Klippiga bergen i Förenta staterna.
Berättelserna om medlemmarnas svårigheter och uppoffringar är nu en outplånlig del av historien. Också nyomvända till kyrkan som inte har några förfäder som överlevde den tiden omfamnar folket och händelserna i vår tidiga historia som en del av sitt eget arv. Berättelserna både inspirerar och motiverar oss, som de bör, och jag hoppas och ber att vi, i vår relativa komfort, aldrig glömmer de orubbliga och trofasta medlemmarna och det vi kan lära av dem.
Och det här är inte 1830, och vi är inte bara sex stycken längre. Kan en del av försvarsattityden som andra ibland ser hos oss bero på att vi fortfarande förväntar oss att vi ska behandlas som en illa omtyckt minoritet, tvingade att fly västerut? Förväntar vi oss alltid att vi måste försvara oss i vårt umgänge med andra? Om det är så tror jag att vi behöver byta kurs. Att alltid förvänta sig kritik eller invändningar kan leda till en osund förlägenhet och försvarsställning som inte faller i god jord hos andra. Det stämmer inte överens med var vi är i dag som kyrka och som en stor grupp Jesu Kristi efterföljare.
Följ Frälsarens exempel
Som i allt annat kan vi se till Frälsaren som vårt föredöme. Han mötte stor fientlighet från allra första början av sin verksamhet. När han predikade i synagogan i Nasaret ville några slänga ner honom från en klippa (se Luk. 4:28–29). Men han lät sig inte nedslås. Han visste att han skulle bli missförstådd till stor del. Ändå förkunnade han oförskräckt sitt evangelium och använde ord som ”Ni har hört att det är sagt … men jag säger er …” (se Matt 5:21–22). Han visste vad han ville säga och han sade det utan att ursäkta sig. Som det står i skrifterna: ”Ty han undervisade dem med auktoritet och inte som deras skriftlärda” (Matt 7:29).
Om vi vill respekteras för dem vi är så behöver vi agera med självförtroende — säkra i vetskapen om vilka vi är och vad vi står för, och inte som om vi måste be om ursäkt för vad vi tror på. Det betyder inte att vi ska vara arroganta eller övermodiga. Respekt för andras åsikter bör alltid vara en grundläggande princip för oss — det är en del av Trosartiklarna (se Trosartiklarna 1:11). Men när vi uppför oss som om vi var en förföljd minoritet, eller som om vi förväntar oss att bli missförstådda eller kritiserade, så kommer andra att känna det och reagera därefter.
Jag inbjuder alla återvända missionärer att vara särskilt uppmärksamma på det här. Ni har tillbringat två år med att knacka dörr och handskas med alla möjliga tänkbara frågor och invändningar. Det kan vara lätt att ni i samtal med andra tror att ni fortfarande knackar dörr. Det gör ni inte. Om ni har möjlighet att berätta vad ni tror på så finns det inget behov av att vara så försiktiga att ni verkar vara undanglidande eller förvänta er kritik. Aposteln Paulus sade: ”Jag skäms inte för Kristi evangelium” (Rom 1:16), och det ska inte heller vi göra. Jag ser fram emot och uppskattar mycket varje tillfälle jag har att bära mitt vittnesbörd om den underbara återställelsens budskap. Och jag kan inte minnas att jag någonsin har förolämpat någon när jag har gjort det.
En av anledningarna till att det här ämnet är av betydelse i dag är därför att kyrkan blir allt starkare. I Förenta staterna är vi nu den fjärde största kyrkan. Det finns medlemmar överallt — i samhällen från kust till kust och från norr till söder. Det finns visserligen en större koncentration av medlemmar västerut, men det blir nu allt vanligare att människor i hela landet känner en sista dagars helig personligen. Dessutom finns det många medlemmar i kyrkan som intagit en framstående ställning i samhället. En artikel nyligen i tidningen Time som handlade om kyrkan nämnde detta faktum och den innehöll flera fotografier av framstående sista dagars heliga.1
Den här framträdande ställningen är i sig en försäkran om att kyrkan blir omtalad mer och mer och att sista dagars heliga får allt större möjlighet att delta i samtal om evangeliet. Vi måste vara ärliga, öppna, raka, engagerade, visa respekt för andras åsikter och absolut låta bli att inta försvarsställning.
Här är två förslag på hur vi kan samtala med andra utan att inta försvarsställning.
1. Låt inga oviktiga ämnen dränka de viktiga.
Våra medlemmar har ofta låtit andra bestämma samtalsämnena. Ett exempel är månggifte. Det bruket upphörde officiellt i kyrkan 1890. Nu är det 2010. Varför pratar vi fortfarande om det? Det var en sed. Det upphörde. Vi gick vidare. Om någon frågar er om månggiftet så säg bara att det var något vi utövade en gång men inte nu längre, och att de inte ska blanda ihop polygamister med vår kyrka. I vanliga konversationer ska ni inte slösa tid med att försöka rättfärdiga månggiftet under Gamla testamentets tid eller spekulera i varför det var i bruk en tid under 1800-talet. Det kan vara befogade ämnen för historiker och forskare, men jag tror att vi bara förstärker stereotyperna när vi gör det till ett huvudämne i en konversation om kyrkan.
Jag är medveten om att sådana konversationer ibland utlöses av nyhetsartiklar i media. Det förändrar ingenting. År 2009 skildrades den heliga tempelceremonin i en teveserie om polygamister. Det orsakade stor oro bland kyrkans medlemmar, vilket är förståeligt. Det väckte anstöt hos oss alla.
Men jag vill hänvisa till en artikel som skrevs av kyrkans informationstjänst som gensvar till den skildringen och som lades ut på kyrkans nyhetssida på Internet. Lyssna på tonen när jag citerar från den. Det finns inget som tyder på att de intar försvarsställning fastän de reagerade på en olämplig skildring av en av våra mest heliga religiösa ceremonier:
”Liksom andra stora trosgrupper uppmärksammas ibland Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga av Hollywood eller Broadway, teveserier eller böcker samt nyhetsmedia. Ibland skildras kyrkan och dess medlemmar korrekt. Ibland är skildringarna falska eller anspelar på stereotyper. Emellanåt görs detta med förfärande dålig smak.
Som katoliker, judar och muslimer har erfarit i århundraden är sådan uppmärksamhet oundviklig när en trosgrupp har nått en sådan storlek eller framträdande ställning att den ådrar sig uppmärksamhet.”
I artikeln avråder man vidare från en organiserad bojkott av tevestationen och det anslutna företaget, som aktivt hade förespråkats av några av kyrkans medlemmar:
”Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga som institution uppmuntrar inte till bojkotter. En sådan åtgärd skulle medföra just ett sådant slags kontrovers som media tycker om och i slutändan öka seriens tittarsiffror … Kyrkans medlemmar ska uttala sig med värdighet och eftertänksamhet.
Det är inte bara ett uppförande som Jesus Kristus undervisade om och demonstrerade i sitt eget liv, utan avspeglar också den styrka och mognad som kyrkans medlemmar har i dag …
Om kyrkan lät kritiker och motståndare välja de kontroverser som kyrkan ska inlåta sig i, så riskerar kyrkan att distraheras från den inriktning och mission som den så framgångsrikt vidhållit i nästan 180 år. I stället väljer kyrkan sin egen kurs och fortsätter att predika Jesu Kristi återställda evangelium i hela världen.”2
Här är ett annat exempel. År 2007 gjorde en oberoende filmgrupp en film om Mountain Meadows-massakern. Att beskriva den som en mycket dålig film vore generöst. Ärligt talat var den fruktansvärd — till och med Hollywoods kritiker sågade den. Initiativtagarna gjorde allt de kunde för att provocera kyrkan till att göra den till ett stort samtalsämne. Faktum är att vi ignorerade den helt. Vi vägrade låta dem bestämma vår agenda. Resultatet var en stor kassaflopp och en hel del röda poster på producenternas bankkonto. Under tiden fortsätter vi reagera och nå ut på konstruktiva och intelligenta sätt gentemot ättlingarna till dem som var involverade i de hemska händelserna vid Mountain Meadows.
Nyligen publicerade Oxford University Press en bok grundad på utförliga efterforskningar med titeln Massacre at Mountain Meadows som dokumenterar alla fakta kring tragedin.
2. Betona att kyrkans medlemmar undervisar om och följer det som Jesus Kristus lärde och att vi försöker följa honom.
När allt kommer omkring är den viktigaste faktorn när det gäller oss och vårt vittnesbörd att vi grundar vår tro på det som Jesus Kristus lärde, och att vi försöker följa honom genom att leva på ett sätt som behagar honom och vår himmelske Fader.
Detta är vår grundval. Det var Joseph Smiths grundval. Han sade: ”De fundamentala principerna i vår religion är apostlarnas och profeternas vittnesbörd om Jesus Kristus, att han dog, begravdes och uppstod på den tredje dagen och uppsteg till himlen. Allt annat som tillhör vår religion är endast tillägg till detta.”3
När vi har ett samtal om kyrkan bör vi göra följande till huvudämne. Vi följer Jesus Kristus. Vi försöker leva som han lärde. Det är grunden till vår tro och vårt liv och det är den starkaste ställningen, utan ”försvarsställning”, som vi kan inta. Vi behöver inte försvara eller rättfärdiga något när vi grundar vår ställning på Guds Sons lärdomar och gör vårt bästa för att hålla hans bud.
Det är en stor välsignelse att ha Jesu Kristi lärdomar, som är tydliga för dem som studerar skrifterna och omfamnar hans lära. När vi följer hans lära får vi veta att vi alla är Guds barn och att han älskar oss. Genom att följa Kristus vet vi var vi levde innan vi föddes, vi vet syftet med att vi är här på jorden och vi vet vart vi kommer när vi lämnar det här jordelivet. Frälsningsplanen är tydlig. Den är Guds plan för hans barns eviga lycka.
Det finns bud som Gud har gett oss att följa. Det är hans bud, och ingen har myndighet att ändra på dem utom om det sker genom direkt uppenbarelse till Guds utvalde profet.
Människor runtom i världen driver längre och längre bort från Herrens lärdomar, mot ett sekulariserat samhälle som aposteln Paulus beskrev:
”Ty det skall komma en tid då människorna inte längre skall stå ut med den sunda läran, utan efter sina egna begär skall de samla åt sig mängder av lärare, allteftersom det kliar dem i öronen.
De vägrar att lyssna till sanningen” (2 Tim 4:3–4).
Det är vår tid som Paulus såg. Ett ökande antal människor tror inte att det finns någon Gud, ingen Kristus, ingen återlösningsplan, ingen försoning, ingen omvändelse, ingen förlåtelse, inget liv efter döden, ingen uppståndelse, inget evigt liv och ingen evig familj som beseglats för alltid.
Vad tomt livet måste vara utan välsignelserna vi får genom Jesu Kristi återställda evangeliums fullhet. Som sista dagars heliga följer vi Jesus Kristus. Vi känner till lycksalighetsplanen, den stora återlösningsplanen genom Herren Jesus Kristus. Vi känner till Jesu Kristi lärdomar. Vi måste sträva efter att leva efter dem, nu och alltid. På kyrkans yngre generation vilar ansvaret att undervisa om Herrens lärdomar och att veta hur ni ska bygga upp hans kyrka. Kom ihåg att ni inte behöver känna att ni måste rättfärdiga er tro. Ni behöver bara förklara den i en anda av kärlek och vänlighet. Sanningen segrar alltid när sann lärdom lärs ut.
Här är några exempel:
-
Vi följer Jesu Kristi lära om att tjäna våra medmänniskor. Vi tjänar både medlemmar i vår kyrka och dem som inte är medlemmar. Det fina arbete vi gör inom humanitärtjänsten runtom i världen avhjälper lidande och svårigheter. Vi gör allt vi kan för att dela med oss av våra resurser, vår tid och våra pengar för att tillgodose behoven både hos våra medlemmar och hos personer som har en annan tro, med insikt om att ”allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort mot mig” (Matt 25:40).
-
Vi följer Jesu Kristi lära om att sträva efter att följa Visdomsordet, som är ett sunt sätt att få en frisk fysisk kropp. Vi undviker drogmissbruk av alla slag eftersom vår kropp är vår eviga andes boning och eftersom lyckan i det här livet fås genom att vi är andligt starka och fysiskt friska.
-
Vi följer Jesus Kristus genom att följa kyskhetslagen. Gud gav oss det här budet, och han har aldrig upphävt eller ändrat det. Lagen är tydlig och enkel. Ingen ska inlåta sig i något sexuellt umgänge utanför de gränser Herren har satt. Det gäller homosexuella beteenden av alla slag och heterosexuella relationer utanför äktenskapet. Det är en synd att bryta mot kyskhetslagen.
-
Vi följer Jesus Kristus genom att följa Guds lag angående äktenskap, vilket är ett äktenskap mellan en man och en kvinna. Det budet har varit gällande ända sedan begynnelsen. Gud sade: ”Därför skall en man lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de skall bli ett kött” (1 Mos 2:24). Gud uppmanade Adam och Eva att de skulle vara fruktsamma och föröka sig och uppfylla jorden, och lägga den under sig (se 1 Mos 1:28).
Nutida profeter och apostlar bekräftade det här budet på nytt i ”Familjen: Ett tillkännagivande för världen” som kom ut 1995:
”Gud har befallt att den heliga fortplantningsförmågan endast skall användas mellan man och kvinna, lagligt vigda som man och hustru …
Familjen är instiftad av Gud. Äktenskap mellan man och kvinna är en nödvändig del av hans eviga plan.”4
-
Vi följer Jesus Kristus och undervisar om evangeliets första principer och om alla återställelsens underbara lärdomar, som när de omfamnas och efterlevs ger frid, glädje och lycka till Guds söner och döttrar. Så enkelt är det.
Må Gud välsigna oss i vår strävan efter att finna lycka genom att känna till och följa Herren Jesu Kristi lärdomar och genom att inleda samtal med andra om det återställda evangeliet utan att inta försvarsställning.
Illustrationer Gregg Thorkelson