Hitta hem i evangeliet
När jag växte upp i Perth i Australien var religion inget som jag ägnade mig åt. Jag döptes i metodistkyrkan, gick på skolor som drevs av olika kyrkor och gick emellanåt till en baptistförsamling med min mormor. Trots mina oregelbundna andliga aktiviteter kändes det naturligt att be tack vare mormor, som berättade om sin tro och lärde mig att läsa i Bibeln. Jag är tacksam för hennes ständiga inflytande i mitt liv, för trots min världsliga strävan började jag intuitivt bygga upp en tro på Jesus Kristus. När jag tänker tillbaka inser jag att min himmelske Fader förberedde mig för att ta emot det återställda evangeliet.
En av förberedelserna inträffade när jag råkade ut för en bilolycka under en resa i Frankrike. Några ögonblick efter det att jag kände mig starkt manad att spänna fast bilbältet började bilen slira och dök sedan nerför en sex meter djup vägbank. Tack vare den varnande rösten och att jag kunde börja använda fötter och ben medan andra med liknande skador ofta blir permanent förlamade, började jag förstå att en gudomlig kraft, mycket större än jag själv, hade kontrollen.
Två år senare när jag var tillbaka i Frankrike som utbytesstudent var Kayla Barth, en annan elev från Kalifornien, djärv nog att fråga om jag ville följa med henne till kyrkan. Kaylas ohämmade entusiasm för evangeliet fascinerade mig. Jag lyssnade ivrigt på varje ord när hon berättade om frälsningsplanen. Allt lät så bekant, som om jag hade hört det förut.
När jag kom in i kapellet i Anguoulême för första gången var det som att svepas in i en varm filt. Jag hade kommit ”hem”. Samma dag, i undersökarklassen, bar missionären som undervisade ett mäktigt vittnesbörd om den första synen. När han förklarade hur den Helige Anden vittnar för oss kände jag värmen strömma ut från hjärtat och fylla hela kroppen. Den mäktiga bekräftelsen gjorde ett outplånligt intryck på mig, något som har burit mig igenom svårigheter som har prövat min tro.
Omkring en månad efter mitt första besök i kapellet i Angoulême bestämde jag mig för att döpas. Jag var 18 år och behövde inte mina föräldrars tillåtelse. Men när jag ringde till min familj i Australien med den glada nyheten blev jag chockad och besviken över att de hade en sådan negativ inställning till kyrkan och motsatte sig mitt önskemål om att döpas.
Det här gjorde mitt hjärta mycket tungt. Skulle jag gå vidare mot min familjs vilja, som jag älskade så högt? Eller skulle jag vänta med dopet tills jag hade kommit tillbaka till Australien där jag kanske skulle möta ännu större motstånd.
Matteus 19:29 hjälpte mig att fatta ett beslut: ”Och var och en som för mitt namns skull har lämnat hus eller bröder eller systrar eller far eller mor eller barn eller åkrar, han kommer att få hundrafalt igen och skall ärva evigt liv.” Var jag villig att sätta Frälsaren först — till och med före min egen familj? Svaret var ja, och den 16 december 1989 döptes jag och konfirmerades som medlem i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Under den återstående tiden i Frankrike kände jag en fridfull glädje som jag aldrig hade upplevt tidigare.
När jag återvände till Perth väl-komnade min familj mig med öppna armar. Men mina försök att berätta om evangeliet för dem möttes av hårdnackat motstånd. De till och med ordnade så att jag fick träffa religiösa ”experter” som skulle ”upplysa” mig och hjälpa mig inse att jag var på ”fel” väg. Det här var en stor prövning när det gällde min tro, och efter all antimormonpropaganda började jag ifrågasätta mitt beslut.
Men i mitt hjärtas innersta kammare kunde jag inte förneka att det jag hade upplevt i Frankrike kom från Gud, så jag sökte efter styrka från Herrens Ande. Jag fastade och bad varje söndag i flera veckor, jag fördjupade mig i skrifterna, jag fick prästadömsvälsignelser som gav mig vägledning och styrka och jag gick till kyrkan varje vecka för att umgås med medlemmarna. I stället för att älta det som jag inte kunde förstå eller veta så fokuserade jag på det som jag faktiskt visste: Jag är ett Guds barn, Jesus är Kristus, Joseph Smith återställde Herrens kyrka, Mormons bok och Bibeln är Guds ord och familjen är evig. Med det här nya perspektivet började mitt vittnesbörd växa och stärkas igen.
Den sista utmaningen jag var tvungen att ta itu med det året var frågan om jag skulle gifta mig i templet när min familj inte kunde vara där. En ung man jag hade träffat i Frankrike och som jag hade brevväxlat med kom från Kalifornien för att besöka mig i tre veckor. Det blev tydligt för oss båda att vi ville gifta oss, men jag ställdes då inför ett annat svårt beslut: Skulle jag gifta mig i templet och beseglas för tid och all evighet, eller skulle jag gifta mig någon annanstans så att min familj kunde vara med på ceremonin?
Jag följde min stavspresidents råd och gifte mig i templet i februari 1991. Just då kände sig min familj mycket sårad men de har nu insett att kyrkan är en välsignelse i mitt liv. Medan de har sett våra barn växa upp i evangeliet har de uttryckt sin uppskattning för det vi undervisar dem om och för det slags människor de håller på att bli.
Nyligen uttryckte ett av mina barn tacksamhet för mitt beslut att ta emot evangeliet och fostra mina barn till Herren. Hennes uppriktighet rörde mig till tårar för jag insåg att beslutet att följa evangeliet inte bara hade välsignat mitt liv utan också hennes.Jag är evigt tacksam mot min himmelske Fader för jordiska änglars underverk och inflytande, vilka ledde mig hem till Jesu Kristi evangelium. Tjugo år senare inser jag att alla prövningar, hjärtesorger, och risken att förolämpa min familj var värt det. Evangeliet betyder allt för mig. Det är sant. Det är mitt hem.
Illustration Jeff Ward
När jag kom in i kapellet i Anguoulême för första gången var det som att svepas in i en varm filt. Jag hade kommit ”hem”.