Tjänande i kyrkan
Välsignad genom mitt ämbete
”Herren har kallat dig att verka som president för vår Primärförening”, sade grenspresidenten till mig. Det hade bara gått ett år sedan jag lämnade min laurelklass och bara två år sedan jag döptes in i kyrkan. Jag hade stora tvivel.
”Jag har inte det tålamod som krävs för att undervisa barn”, sade jag till honom.
”Tror du på att din kallelse kom från Gud?” frågade han. ”När han kallar oss så dugliggör han oss.”1
Hans ord gav mig större självförtroende och jag förstod genast att Herren måste behöva mig i Primär. Jag hade ingen aning om hur jag skulle uppfylla min kallelse, men jag visste att han skulle vägleda mig.
Jag ville göra ett så bra jobb som möjligt, men några månader senare fick min mamma diagnosen cancer. Dessutom höll jag på att studera systemvetenskap. Det var svårt att uppfylla hela mitt ansvar hemma, på universitetet och i Primär. Min entusiasm började dala och en söndag i kyrkan blev det för mycket och tårarna började rinna.
En medlem i församlingen lade märke till det och gav mig ett underbart råd: ”Judith, det bästa sättet att ta sig igenom prövningar är att förlora sig själv i evangeliet och att tjäna andra”, sade han. ”När du gör det ser du hur Herren lättar på dina bördor.”
När jag följde hans uppmuntrande råd ändrades min inställning, min tro stärktes och jag fylldes av beslutsamhet att tjäna Herren. Mina prövningar fortsatte, men jag hängav mig åt mitt ämbete och såg fram emot att träffa barnen varje söndag. De lärde mig något varje vecka när de visade mig sina vittnesbörd genom sina handlingar. Allteftersom månaderna gick såg jag hur Herren formade min karaktär och hur jag utvecklade gåvor och talanger som jag inte visste att jag hade.
Året därpå lämnade jag Barranquilla i Colombia för att vara i Bogotá en månad med mamma eftersom hon behövde genomgå kemoterapi. Under den tiden bad jag ständigt och kände mig nära Herren. Jag bestämde mig för att byta program på universitetet och genom inspiration insåg jag att Herren ville att jag skulle ägna mitt liv åt att undervisa barn. När jag återvände till skolan började jag utbilda mig till speciallärare.
Jag förstod att min himmelske Fader hade gett mig ämbetet i Primär för att förbereda mig. Medan jag tjänade fick jag insikt om vilket mitt riktiga yrke var, och medan jag följde evangeliet och förlorade mig i tjänande kände jag mig omsluten av Herrens armar.
Vittnesbördet jag fick medan jag verkade i Primärs presidentskap och senare i Primärs presidentskap i staven har varit till stöd för mig som medlem i kyrkan. Jag har lärt mig hur man undervisar med kärlek, hur man ser världen genom barnens ögon och hur man söker Herren för att få vägledning och inspiration.
Varje dag när jag undervisar vid en tvåspråkig skola i min hemstad tänker jag på arbetet, utmaningarna och välsignelserna jag fick under de åren. Barnen som var i Primär då är tonåringar nu, men deras ögon lyser fortfarande av kärlek till Frälsaren och hans evangelium.
Jag vet att när Herren kallar oss så undervisar han oss och sätter ledare i vår väg som hjälper oss följa Jesu Kristi underbara evangelium.
Till höger: Illustration Daniel Lewis