Skyddade mot det oväntade
Vi visste att Herren skulle vaka över oss under vår tempelresa. Men vi visste inte hur mycket vi skulle komma att behöva hans beskydd.
Efter 61 timmars bussresa kom vår ungdomsgrupp fram till templet i Manila i Filippinerna. För att fira templets 20-årsjubileum hade ungdomarna i Davao stav ägnat nio månader åt att förbereda sig för resan. De hade varit med på släktforskningskurser, varit aktivt engagerade i kyrkans aktiviteter, forskat efter och förberett släktnamn och hjälpt till att samla in pengar till resan. Det rådde stor spänning när vi 63 ungdomar klev av bussen den måndags-kvällen. Vid gästhemmet hade vi en mycket stor hemafton med musikframträdanden och andliga budskap. Och sedan försökte vi sova.
Under de närmaste två dagarna döptes och konfirmerades ungdomarna för över 2 000 förfäder och gav dem chansen att ta emot det återställda evangeliet. Vi kände oss varken hungriga eller trötta medan vi arbetade timme efter timme i templet. Anden var mycket stark. Det lyste om några av ungdomarna. Andra hade tårar av glädje på kinderna.
Alltför fort var det dags att åka hem. Några minuter in på vår resa avbröts den fridfulla tystnaden i bussen av polissirener. Vi omringades av polisbilar som tvingade bussen att stanna. Sedan såg vi krypskyttar runt omkring oss som siktade framåt. Under de här spända ögonblicken fick vi veta att passagerarna i en buss framför oss hade tagits som gisslan och att polisen använde vår buss som skydd!
Vi ledare gjorde allt för att hålla alla lugna, men några började få panik. Mitt i all förvirring beordrade polisen oss att slänga oss ner på golvet. Efter flera skrämmande minuter hörde vi en man ropa till oss att utrymma bussen. Vi följde uppmaningen och skyndade oss ut ur bussen och in i en tom byggnad i närheten.
I över en timme satt vi i den mörka byggnaden och bad och lyssnade efter gevärsskott. Slutligen fick vi veta att vi kunde gå tillbaka till bussen. Skottlossningen var över. Två gisslan och två rånare hade dödats.
Vi var mycket uppskakade när vi fortsatte vår resa. Men när chocken avtog insåg vi att vi hade blivit beskyddade. Ingen av oss hade skadats och vi visste att Herrens hand hade varit över oss. Vi kände en gudomlig närvaro och undrade om kanske några av dem som vi hade döpts för var i närheten.
Jag tänkte på skriftstället som lyder: ”Jag, Herren, är bunden när ni gör vad jag säger” (L&F 82:10), och jag var glad att Herren håller sina löften. När vi håller buden och trofast gör våra plikter, bland annat tempeltjänst och släktforskning, är vi värdiga Herrens välsignelser — även hans beskydd när vi behöver det mest.
Illustration Roger Motzkus