Skär av repet!
Gerald G Hodson, Utah, USA
En kall lördagsmorgon när jag var 12 år bad pappa mig starta traktorn så att vi kunde köra lite hö till några hungriga hästar. Det var så kallt att motorn bara gick runt några varv innan batteriet dog. När jag talade om det för pappa sade han att jag skulle sadla Blue och knyta fast släden vid sadeln så att vi kunde dra några höbalar till hästarna så att de klarade sig tills vi fick traktorn att starta.
Blue, vår fullblodsavelshäst, var i sina bästa år. Det var ett vackert, kraftfullt djur. Jag minns hur han gjorde krumsprång och ville ut på en härlig ridtur.
Vi lade två höbalar på 40 kilo vardera på släden, pappa satt upp på Blue och så gav vi oss av. Jag gick bakom släden för att hålla den i balans. Vi kom snart till stigen som ledde till vinterbetet.
Allt gick bra tills vi kommit en tredjedel av vägen. Snön hade bildat djupa drivor och jag såg att snön packade ihop sig framför medarna. När selen drogs åt om Blue fick han svårt att andas. Plötsligt reagerade han.
Han snurrade runt två eller tre gånger och försökte lätta trycket över bröstet. Pappa försökte snabbt sitta av men kanade ner på sidan av hästen. Det hela förvärrades av att Blue tappade fotfästet på isen under snön, och han föll på sidan och fick pappa under sig.
Pappa höll på att förlora medvetandet men han ropade till mig att springa och hämta hjälp hos farbror Carl. Det innebar att jag måste krypa igenom två stängsel och springa över ett stort fält för att få hjälp.
När jag vände mig om och skulle ge mig i väg hörde jag en röst säga: ”Gå inte. Skär av repet!”
Jag lydde snabbt och drog upp min scoutkniv ur fickan. Jag hade skurit i repet en liten stund när Blue plötsligt reste sig upp och galopperade i väg. Repet gick av och pappa kunde göra sig fri från repet i stället för att kanske släpas med och dött. Jag sprang fram till honom.
Pappa kvicknade till, ställde sig upp och försäkrade mig om att han mådde bra. Sedan gick vi för att leta efter Blue, skottade bort snö framför släden, knöt fast repet igen och gav oss åter i väg mot betesmarken. Vi matade hästarna och återvände hem.
Normalt sett lydde jag min far utan att tveka, och jag var redo att springa den långa vägen till min farbrors hus för att hämta hjälp. Men hans hjälp skulle ha kommit för sent. Andens röst, däremot, kom i precis rätt tid.