Marias nya klänning
”Tillbe Gud, var ni än är, i ande och i sanning.” (Se Alma 34:38.)
Maria snurrade runt i den fina nya söndagsklänningen som hennes farmor hade sytt åt henne. Den var rosa och hade vita band. Det var den finaste klänning Maria någonsin hade haft och hon kände sig så vacker i den. Hon log mot sig själv i spegeln och snurrade runt igen för att kjolen skulle bölja ut. Maria var glad över att gå till kyrkan på söndagen för att visa den nya klänningen för sina vänner.
I kyrkan tyckte Maria om att höra allt det fina som hennes vänner sade om klänningen. I Primär lekte hon med banden på klänningen i stället för att lyssna på syster Sánchez lektion.
Maria lyssnade inte på vittnesbörden som de andra bar på sakramentsmötet heller. Hon var upptagen med att knyta upp och knyta varje rosett på klänningen, om och om igen.
När mötet var över såg hon att några hade tårar i ögonen när de gick ut ur kapellet.
”Varför gråter de, mamma?” frågade Maria.
”De kände Anden i dag”, sade mamma och torkade bort en egen tår. ”Och ibland får vi tårar i ögonen då. Visst var det fina vittnesbörd?”
Maria svarade inte. Hon kunde inte komma ihåg något av vad de hade sagt.
Den kvällen när mamma stoppade om Maria i sängen, frågade Maria: ”Varför kände inte jag Anden i kyrkan i dag, mamma?”
”Anden viskar med en mild och tyst röst”, sade mamma. ”Vi måste vara uppmärksamma för att kunna höra den. När vi kommer till kyrkan behöver vi koncentrera oss på vår himmelske Fader och Jesus Kristus — då kan vi känna Anden.”
Maria tänkte på vad hon hade koncentrerat sig på i kyrkan den dagen. Hon hade tänkt på sin nya klänning, inte på sin himmelske Fader eller Jesus Kristus.
Nästa söndag hade Maria på sig sin fina rosa klänning i kyrkan igen. Men hon lyssnade på syster Sánchez i Primär. På sakramentsmötet försökte hon tänka på sin himmelske Fader och på Jesus Kristus. När Maria gick ut ur kyrkan kände hon Anden i hjärtat. Hon var glad att hon inte bara hade kommit till kyrkan för att visa upp sin nya klänning.
Illustration Natalie Malan