Väx upp åt Herren

Kathleen H Hughes

Verkade som första rådgivare i Hjälpföreningens generalpresidentskap från 2002 till 2007

Från ett tal vid ett andligt möte på Brigham Young-universitetet–Idaho den 29 april 2008. För hela texten på engelska, gå till http://web.byui.edu/DevotionalsandSpeeches.

Bild

Kathleen H. Hughes

Medan jag ännu en gång läste igenom Mormons bok kom jag till kapitlet i Helaman där vi läser om Helamans söner: ”Och det hände sig att han fick två söner. Han gav den äldste namnet Nephi och den yngste namnet Lehi. Och de började växa upp åt Herren.” (Helaman 3:21; kursivering tillagd)

De här pojkarna kände, älskade och tjänade Herren inte bara under sin uppväxt utan höll sig kvar på den vägen i hela sitt liv. Det är åt den här tanken — detta att förbli trofast och hålla ut — som jag vill ägna mitt tal.

Du kanske är den första i din släkt som har tagit emot evangeliet, och jag kan tänka mig att du upplevde en andlig längtan under din uppväxt. Vi växer alla upp och lämnar förr eller senare de platser där vi fått vård och omsorg. Jag bodde hemma när jag gick på college och det var först när jag började undervisa och mina föräldrar flyttade som jag var tvungen att börja växa upp och klara mig på egen hand.

Den här övergångsperioden är ofta en avgörande tid i fråga om vår hängivenhet mot evangeliet. Världen erbjuder både uppenbara och smygande lockelser. Vi behöver hela tiden fråga oss själva vad vi gör med vår ande. Vårdar vi det gudomliga inom oss eller hindrar våra handlingar Anden från att bli den dominerande kraften i vårt liv?

Det krävs inte mycket tid och kraft för att leva orättfärdigt, som vi ser av det som hände folket i Mormons bok. I de första kapitlen i Tredje Nephi ser vi att nephiterna till största delen är moraliskt fördärvade. Lamaniterna, som hade blivit den rättfärdigare gruppen, avfaller också. Mormon skriver:

”De hade många barn som växte upp och började bli vuxna, så att de rådde sig själva, och de förleddes …

Och på så sätt blev även lamaniterna drabbade och började avta i sin tro och rättfärdighet på grund av det uppväxande släktets ogudaktighet.” (3 Nephi 1:29–30; kursivering tillagd)

Vi måste vara på vår vakt så att vi inte ”råder oss själva”. Det är intressanta ord. De antyder för mig att de såg till sig själva först och hängav sig åt sådant som profeterna hade varnat dem för. De gav efter för Satans frestelser och lockelser. Vid någon tidpunkt i livet måste var och en av oss välja att ta till oss tron eller att ”[nedsjunka] i otro” eller att ”medvetet [göra] uppror mot Kristi evangelium”. (4 Nephi 1:38)

Jag önskar att jag kunde säga att det fanns en underkur som gjorde så att vi inte gav efter för de här lockelserna, men det finns det inte. Men det finns ett mönster som, om vi följer det, kan göra så att vi känner oss trygga och förblir trofasta när vi en gång har valt vår Faders plan.

I Fjärde Nephi får vi lära oss om dem som förblev trofasta och vars vittnesbörd stärktes. ”De fortsatte att fasta och be och att ofta komma tillsammans, både för att be och för att höra Herrens ord.” (4 Nephi 1:12) Bön och fasta är alltså de första delarna av det här mönstret. För mig är möjligheten och välsignelsen att be en av de mest trösterika delarna av Jesu Kristi evangelium. Vi befinner oss ofta där vi inte kan be högt, men som Amulek lär i Alma 34:27, kan vi låta våra hjärtan ”vara vända till honom i ständig bön”.

Tillsammans med bön har fastan makt att sätta himlen i rörelse på direkta och betydelsefulla sätt. Ibland kan fasta leda till förnyad hälsa och styrka för kroppar som försvagats av sjukdom. Ibland kan den öppna sinnen och hjärtan hos personer så att de hjälper andra som är i nöd. Ibland kan den göra så att torka och hungersnöd upphör. Och under alla omständigheter kan fasta ge oss frid — den frid som gör att vi vet att Herren känner oss, känner till våra behov och känner vårt hjärta.

Nästa del av mönstret är att de träffades ofta, ”både för att be och för att höra Herrens ord”. På många platser är det mycket svårt att överhuvudtaget ta sig till kyrkan och det kräver stora uppoffringar i fråga om tid och tillgångar. Och ändå gör miljontals trofasta medlemmar runtom i världen det varje sabbatsdag.

Jag vill lägga till något mer till det här mönstret — något som jag tror kan göra mycket för att vi ska hålla oss kvar i evangeliet. Jag talar om templet. Liksom vi tar del av sakramentet varje vecka för att förnya våra dopförbund med Herren påminner vårt tjänande i templet oss om betydelsen av våra förbund där och stärker oss i vår strävan att övervinna världens ondska.

Genom att be och fasta, träffas ofta för att be och lyssna på Guds ord, besöka templet och (jag hoppas det är självklart) studera skrifterna, skapar vi ett mönster som vi kan och bör följa om vi vill hålla oss trofasta och växa upp åt Herren.